OA 50.3 och Momus huvud

[momus]

"Vart tog hon vägen" tänkte jag när jag jag flyttade huvudet en halv decimeter när jag satt och lyssnade på mina "nya" högtalare.
Det där kände jag inte igen.
Efter ett liv med OD 11, OA 14 och OA 12.5 hade jag vant mig vid att ljudet var på Carlssonvis rumsuppfyllande, kanske inte sådär oerhört exakt, men med vissa inspelningar så var det ett brett stereopanorama som bredde ut sig både på höjden och på bredden. Och i och med de nya diskanterna och det nya filtret var det nästan skrämmande verkligt när Madelaine Peyroux sjöng genom mina OA 12.5. Till och med "vanliga människor" ryckte till och stod och gapade. Jag behövde aldrig säga; "Lyssna på det här"!
Möjligen hade min nya förstärkare och DAC någonting med det hela att göra. Det här hade nog fått Stigs godkännande, tänkte jag. Pregnant, exakt men också sensuellt och rumsuppfyllande. Kunde det bli bättre? (Man lurar sig själv förstås men det trodde jag inte då).
Men så händer det där som man inte riktigt planerar. Hjärtat (och öronen) pekar på ett par svarta OA 50.3 och - det blir ännu bättre. Obi T 22 må mäta lika bra som T 11:an men oj vilken skillnad det blev. Sammetslent, dynamiskt och en myriad av detaljer. Ett steg närmare den upplevelsen vi alla suktar efter, när musiken plötsligt struntar i HiFi-anläggningen och liksom kryper upp i knät på en.
Men så var det det där med huvudvridningen. Det kom jag inte ihåg från OA 12.
Ofta, med musik med artisten i mitten av ljudbilden, så störtdök vederbörande så fort jag vred på huvudet lite grand till vänster eller höger. Carlsson, riktningskänslig??
Vad kunde det beror på?
Då fick jag en idé. Sjuttiotalarna har en baffel där SC 165 lutar snett inåt lyssningsplatsen i ca 20-25 graders vinkel, Diskanten (eller diskanterna) står lite mer upprätt men det finns ju fler av dom som pumpar energi åt olika håll. Undantaget är OD 11, där det bara finns en, men den ligger ner i ungefär samma vinkel som SC 165.
Men alltihop på OA 50 och dom andra åttiotalarna står mer i 45 graders vinkel.
Takreflexen!, tänkte jag och tittade på mina högtalare och sen upp i taket. Det tog inte lång tid att utröna att jag inte satt i centrum utan utanför en tänkt "högtalaraxis".
Resultatet blev att jag hade hamnat i någon slags "sweet spot". Om jag satt alldeles stilla. Men så fort jag flyttade på huvudet så kantrade hela ljudbilden.
OA 50 stod då i rummet ungefär två meter isär (det avståndet passade sjuttiotalarna). Men nu flyttade jag ut OA 50 så dom nästan stod tre meter från varandra. Och så satt jag mig ungefär tre meter ifrån och började lyssna.
Hål i mitten?
Nej, tvärtom. Som genom ett trollslag så bredde sig ett jättepanorama sig ut och placerade röster precis där dom skulle vara (Instrument också för den delen), och jag trodde inte mina öron. Sådär ska det ju låta! Vilken skillnad! Och nu kunde jag flytta på mitt stackars huvud utan att Madelaine Peyroux flyttade på sig.
Jag har inte riktigt vant mig än. Det ser lite konstigt ut, men det är en väsentlig skillnad på ljudbilden.
Så, har ni haft samma upplevelse som jag så prova gärna att ställa OA 50 lite mer isär så får ni se (höra).
Jag provade också att tilta högtalarna med hjälp av fyra tjocka böcker så att vinkeln på elementen mer skulle likna sjuttiotalarnas. Och, mycket riktigt. Här lät det lite mer som mina OA 12:or. Aningen simmigare. Men det såg ju inte klokt ut!
Nu inbillar jag mig att jag är nöjd för alltid.
Han var klurig den där Stig Carlsson med sina takreflexer!

[olaume]

Eh... ja, musiken är ju "huvudsaken"
Jag känner i och för sig inte igen problemet från mina OA116 eller OA14, tycker jag kan vrida mig tämligen fritt med bibehållen musikalisk upplevelse. Men jag har sett andra som har haft funderingar om vinkeln. En mycket enkel åtgärd som jag funderar på att prova är att under några av diskanterna (man har ju rätt många att spela med på OA116) sätta distansbrickor och luta elementen några grader mer uppåt. Någon som provat?

Ola

[momus]

Vad skulle man uppnå med det? Sjuttiotalarna har ju inte några "riktningsproblem" som jag har upplevt det i alla fall. Varken OA 116 eller dom andra. Dom har ju mer den där fina balansen mellan dom gamla högtalarnas lite simmiga karaktär (och det menar jag positivt) och riktat ljud. Möjligen så överträffas dom bara i det avseendet av MMX.

[momus]

Ibland har jag suckat över frågor som dyker upp om och om igen och frågat mig, kan dom inte läsa på lite mer vad som står på sajten? Men nu har jag själv gjort mig skyldig till samma sak. Både i tråden som handlar om OA 51 på faktiskt.se, och i en annan tråd på planeten så står det klart och tydligt det som jag själv upptäckte, nämligen att den här typ av högtalare som OA 50 representerar, ska stå lite längre isär än vanligt. Någon hade t o m 3,5 meter mellan högtalarna men tyckte kanske att han fick ett hål i mitten. Men det beror förstås också på lyssningsavståndet till högtalarna .Så inget nytt under solen. Det var i alla fall en så häftig skillnad att jag var tvungen att skriva och dela med mig.

[Martin Dellstig]

Hej!

Jag sitter något till höger om mittpunkten, där är jag lyckligast!

mvh

Martin

[momus]

Vilka högtalare är man lyckligast tillsammans med då? När man sitter "lite till höger om mittpunkten"? (Är bara lite nyfiken).

[Martin Dellstig]

Hej!

För närvarande (och sedan ganska länge) är man lyckligast med OA-52

Med vänlig hälsning

Martin