Nyhetsbrev #46 – februari 2005

EN ELEKTROFON TONTRÄFF FUNNEN!

”I början av februari 2004 slank jag förbi Magazin 13 på Roslagsgatan i Stockholm för att titta litet på begagnad HiFi. Priserna är väl kanske i högsta laget, men jag bodde alldeles i närheten, och utbudet av roliga stereoprylar från 60- och 70-talen är svåröverträffat.

Ett par högtalare i ett hörn tilldrog sig min uppmärksamhet – ett par Mirsch Om 3-27. Jag beslöt att söka litet på nätet och Olle Mirsch namn visade sig vara ganska glest förekommande.
Men ett par träffar fick jag och en av dessa ledde mig rakt in på CarlssonPlanets diskussionsforum!

Jag hade ett par år tidigare snubblat över CarlssonPlanet, när projektet ännu var relativt nystartat, men som så ofta annars i dagens informationsflöde föll sidan i glömska.
Jag läste nu med stort intresse om de olika Sonab- och Carlssonmodellerna och hittade något intressant bland högtalarmodellerna på sidan: beskrivningen av Elektrofon-Tonträff. Jag drog mig genast till minnes att jag sett denna högtalarmodell tidigare!

Mitt första sommarjobb, år 1989, bestod huvudsakligen att packa kemikalier på en kemifirma i Gubbängen utanför Stockholm. Firman låg inrymd i en skolbyggnad från 1950-talet, som redan runt 1970 upphört att användas som skola på grund av bristande standard; skolan saknade bl.a. gymnastiksal.
I den gamla skolmatsalen, som fungerade som lager, fanns på en av väggarna en egendomligt formad högtalare, kopplad till en vit dosa med en stegad volymkontroll. Jag var redan på denna tid intresserad av ljudutrustning, så denna underliga tingest väckte genast min uppmärksamhet.

Jag tog efter några dagar med en liten Sony Walkman för att se om jag kunde liva upp tillvaron i lagret med litet musik. Mina kunskaper om hur förstärkare och högtalare fungerar rent tekniskt var på denna tid något begränsade.
Jag provade därför helt utan betänkligheter att koppla in högtalaren direkt till bandspelarens hörlursutgång. Resultatet blev över förväntan: lokalen fylldes av ljud, och det lät t.o.m. ganska bra! Dock inte så länge, då hörlursutgången inte orkade med att driva högtalaren, och efter ett par timmar helt enkelt gick sönder.

Jag gav nu inte upp så lätt, utan tog med en bärbar bandspelare med löstagbara högtalare (en av de på 80-talet så populära ”bergsprängarna”) med den betryggande specifikationen 15 W, 3 ohm, och nu gick det bättre! Högtalaren spelade rent och fint, och kunde utan problem fylla hela lokalen med välljud.

Kunde denna högtalare finnas kvar femton år senare? Jag hade också för mig att jag sett åtminstone ytterligare något exemplar i något av de gamla klassrummen. Jag tyckte att denna information var för viktig för att undanhållas SSC, och jag ringde upp Per Gulbrandsen och berättade. Jag kunde dessutom meddela Per att jag trodde mig ha sett denna högtalarmodell ytterligare en gång – under en bänk med Lp-skivor på Svala & Söderlund runt 1990. Eftersom jag just stod i begrepp med att flytta från Stockholm lämnade jag med varm hand över uppdraget att utforska förekomsten av Tonträff till Per Gulbrandsen.

Under de följande månaderna hade vi sporadisk mail-kontakt, och jag förstod att det hela gick trögt. Skolbyggnaden ägdes alltjämt av Stockholms Stad, och den ansvarige fastighetsförvaltaren var allt annat än lättillgänglig. I oktober tog jag ny kontakt med Per, som meddelade att han fått beskedet att en högtalare fanns kvar i byggnaden, men att det inte rörde sig om en Carlssonkonstruktion. Jag blev konfunderad – kunde jag minnas fel?

Efter ett par veckor insåg jag att det bara fanns ett sätt att få visshet i saken, och under ett Stockholmsbesök föranlett av ett tillfälligt arbete i staden åkte jag helt enkelt ut till Gubbängen igen för första gången sedan 1989. Firman visade sig finnas kvar, och jag talade helt kort med chefen, den enda person som fanns kvar av den gamla personalen. Jag bad att få titta in i det gamla lagret under förevändningen att få återse min gamla arbetsplats… Jag hade svårt att dölja min förtjusning när jag såg att högtalaren fanns kvar, och att den dessutom såg ut precis som jag mindes den – den var t.o.m. försedd med ett emblem: ”Elektrofon”.

Jag kunde inte låta bli att föra högtalaren på tal, och fick beskedet att flera personer nyligen varit på plats och fotograferat högtalaren, men att ”det tydligen inte var någon Carlsson-högtalare”. En tid därefter hade ytterligare någon person varit ute och studerat denna högtalare. Detta gjorde mig förbryllad, och jag beslöt att återigen ta kontakt med Per Gulbrandsen.

I samråd med Per bestämdes så småningom att jag på nytt skulle kontakta kommunens ansvarige fastighetsförvaltare. Detta var nu inte någon lätt uppgift, då han sällan fanns på sitt kontor, för det mesta tycktes ha sin mobiltelefon avstängd och dessutom inte verkade särskilt benägen att besvara brev.
Jag skickade i alla fall efter en tid ett brev till förvaltaren där jag presenterade mig som f.d. ferieanställd på företaget, med intresse för ljudutrustning, och meddelade att jag var intresserad av att lägga ett bud på den högtalare jag sett finnas kvar vid mitt besök, samt eventuellt andra kvarvarande exemplar i byggnaden.
Tiden gick utan att jag hörde något från honom och efter några misslyckade försök att nå honom per telefon började jag misströsta.

Till slut lyckades jag i alla fall få tag i honom, och jag fick några intressanta besked. Byggnaden stod just i begrepp att säljas, och den blivande ägaren hade enligt uppgift uttryckligen sagt sig vilja modernisera byggnaden, som stått helt oförändrad i femtio år! Av denna anledning såg han inget hinder att jag helt enkelt fick högtalaren, detta med hänvisning till att ”experter” avfärdat den som en icke-Carlsson-konstruktion! Vilka dessa experter är lär väl inte bli känt, men deras auktoritet på området tycks tvivelaktig.

Historien skulle kunna ha fått ett lyckligt slut redan här, men där misstog jag mig! Efter ett samtal med kemifirman stod det klart att man absolut inte kunde tänka sig att släppa in mig i byggnaden igen utan något skriftligt bemyndigande från fastighetsförvaltaren (och knappt ens då)!

Jag var emellertid styrkt av mitt lyckade försök att nå honom, och lyckades efter några trägna försök åter få telefonkontakt. Jag fick honom att lova att sända ett mail till firman med innebörden att jag kunde montera ner högtalaren. Jag försökte också få honom att skriva in ett löfte om att plocka ner även andra exemplar som eventuellt kunde finnas kvar, men jag fick då beskedet att han sökt igenom lokalerna utan att hitta någon annan högtalare än den i den gamla matsalen.

Jag var dock fast besluten att vid mitt kommande besök försöka få ta en titt i övriga rum för att se om så verkligen var fallet. Detta tycktes nu dock vara upp till kemichefens goda vilja, något som tyvärr kändes något mindre sannolikt efter vår sista telefonkontakt.

Efter någon vecka kom så en kopia på det utlovade mailet, och jag skyndade mig att skicka ett mail till kemifirman för att avtala tid för ett besök. Tyvärr var den ansvariga chefen bortrest, och i hennes frånvaro kunde man inte fatta några beslut av denna karaktär… Inte ens ett telefonsamtal ändrade saken, utan jag ombads återkomma någon vecka senare.

Jag var angelägen att inte stressa på alltför mycket, då jag ansåg mig ha mycket att vinna på att hålla mig väl med henne. Jag väntade således ytterligare ett par veckor innan jag återkom igen. Till min besvikelse hade chefen uppenbarligen varken läst mitt mail (där jag i ett försök att mjuka upp henne en smula t.o.m. erbjudit mig att ta med mig hembakt äppelpaj till kaffet) eller mailet från fastighetsförvaltaren.
”Jag har inte hunnit tala med honom” var beskedet. När jag förklarade situationen, fick jag höra att man över huvud taget inte hade tid med detta ärende för närvarande, följt av en variant av den klassiska avsnoppningen ”Ring inte oss, vi ringer Dig”…

I denna känsliga situation tänkte jag noga efter hur jag skulle kunna gå vidare. Tjat skulle helt uppenbart inte hjälpa, och fastighetsförvaltaren hade redan gjort mer än jag kunde begära. Jag kunde knappast tvinga honom att åka ut för att skruva ner en högtalare åt mig, lika litet som jag kunde tvinga mig in i lokalen på egen hand.

Jag hade dessutom hört något oroande från chefen; målare var på väg (det var bl.a. med hänvisning till detta som man inte sade sig ha tid med mig). Jag var väl medveten om vad ett par ovetande målare skulle kunna ställa till med – kanske t.o.m. ta ner och kasta bort en gammal överflödig högtalare (hemska tanke)!

I detta läge skickade jag helt enkelt efter någon vecka ett nytt mail med den något diffusa innebörden att jag snart skulle komma ut på ett kort besök, utrustad med såväl erforderliga verktyg som kaffebröd. Redan dagen efter åkte jag återigen ut till Gubbängen, något nervös måste det sägas. Fanns högtalaren ens kvar?

Det gjorde den, skulle det visa sig. Och till synes alltjämt i oskadat skick! Jag bereddes t.o.m. tillfälle att smyga runt i byggnaden ostört i några minuter (jag hade strategiskt nog begett mig dit vid lunchtid) för att se om det verkligen var det enda exemplaret.

Tyvärr visade det sig att just den korridor där jag haft svaga minnen av ytterligare en högtalare i ett klassrum nu bommats igen, och uppenbarligen hyrdes av en annan hyresgäst, som enligt uppgift rumsterat om ordentligt i lokalerna.
Men besvikelsen var liten då jag i alla fall lyckats rädda ett exemplar (världens sista?) av denna unika konstruktion. Och Per Gulbrandsens glädje när jag redan samma överlämnade den till honom för undersökning och dokumentation var inte att ta miste på!

Daniel Agurén”

För mer om Magazin 13, se Nyhetsbrev 21:
https://www.carlssonplanet.com/ShowNewsletter.asp?id=12

Upp

LYSSNINGSINTRYCK ELEKTROFON TONTRÄFF

1. Cantate Domino:
Oj, vad lättdrivna ET var men inneslutet ljudet lät, liksom kvar inne i lådan. (Det var bara första intrycket, det släppte successivt) Och kör är svårt, det låter visserligen som naturliga röster men grötiga sådana. Ganska djupa orgeltoner för sin storlek och ålder. Hyfsat rent helhetsljud.

2. Ry Cooder+Ali Farka Touré:
Här var det inte tokigt alls. Trumtransienter låter rätt, gitarrklangen är OK om än ganska andtäppt, tonerna klingar ut ganska bra och framförallt tar ljudet nu bättre plats i rummet på ett nästan behagligt sätt. (Med hjälp av en liten högerhögtalare blev det riktigt bra stereobild här!)

3. Slagverks-basduon On Fillmore:
Oj, de många svåra små klockorna låter helt rena och klingar ut länge och kontrabasen går rimligt djupt och är hyfsat välupplöst. Men nog ligger det en slöja av dis över alltihop…

4. Gunnar Bucht/Orkesterverk + Slagverksstycke Nja, någon fullskalig dynamik var väl inte att vänta sig, orkestermusik grötar förstås ihop sig och sjunker ihop som en felgräddad kaka. Men attacker är godkända, det lever och låter som musik. Och även om det också låter högtalare blir det bara riktigt plågsamt när man drar på ordentligt. Kan tänka mig att detta måste ha varit en magisk rymdlåda i vardagsrummen på 50-talet med sådant välljud.
Slagverksorgierna blir dock lite telefonartade och snöpta, med ett alltför distorderat och framträdande mellanregister och tunn, odynamisk bas.
Högtalaren är ju ändå snart 50 år gammal!

5. HiFi News testplatta med toner, svep + vitt brus
Oj, ET låter ordentligt redan vid 30 Hz! Sedan följer den snyggt med upp genom frekvensspektrat ända upp till min egen hörselgräns vid 13500 Hz och kanske över. Hade väntat mig en stickig diskant med inget register sticker ut särskilt, och inte kunde jag höra var diskanterna tog över i filtret heller.
En vällgjord dimensionering i all sin enkelhet – nog anar man en Stig här!
Med vitt brus finns det dock ett vagt gurglande i bruset som inte ska vara där. Annars låter det rimligt rätt, om än distat, basslankt och mellanregisterstarkt.

SAMMANFATTNING
Summa summarum, det här är en 50-talshögtalare varken Stig eller vi skulle behöva skämmas för knappt ens i orenoverat skick. Visst låter det ”gammalt” – den där lite trötta grå känslan av distorsion och dålig dynamik. Men jag kan tänka mig att en del av problemen ovan försvinner om man byter kondingar och fyller den nakna lådan med dämpull. Ännu bättre kanske det blir med renoverade 9710:or.

BYGGA NYTT?
Det låter ändå så pass intressant att jag får lust att leka ihop ett stereopar i MDF med samma skumma mått, bestycka med 9710 och CT62 och nya filter och hänga på väggen. Det blir en särskilt skön känsla när musiken från ET kastas ner från taket istället för upp från golvet, en känsla jag nog aldrig tidigare upplevt.
Stig visste vad han gjorde även här!

Upp

PRESS-STOP: OA-58 RECENSERAD I HIFI & MUSIK

Rubriken är ”Första Steget – till Carlssons ljudvärld” och ingressen tar avstamp i det faktum att Stig Carlsson tidigt visade att det fanns enklare och billigare sätt är DSP-korrigering att få högtalare och lyssningsrum att samsas.

OA-58 imponerar uppenbart på Mats Meyer-Lie, som särskilt nämner basåtergivningen: ”..spänsten och snärten i basen är ruskigt bra!”.
Även ljudbilden imponerar på skribenten: ”…kan konsten att öppna djupperspektiv…”, ”…som om väggen mellan högtalarna börjat lösas upp” och ”…ljudet flödar långt ut åt sidorna.”

Invändningarna är få :
”…bas/mellanregisterelementet är inte lika klart och rent som hos den dyrare modellen” (OA-52.3) och ”De passar inte riktigt för stora rum”.
Men de är å andra sidan ”…självskrivna för det lite mindre lyssningsrummet.” och ”…ge dem en äkta tvåmikrofonstereo och du är nästan där!”

Recensionens avslutning gör denna skribent extra stolt: tidningen citerar nämligen undertecknads egen epilog om OA-58 på sajten: ”Tag varning! Modellen är svårt beroendeframkallande och kan lätt leda till personlig budgetförsvagning.”
Dessutom lägger tidningen ut vår webbadress. Det är bara att tacka Mats Meyer-Lie och HiFi & Musik för denna fina recension av Carlssons instegsmodell!

Upp

DISKANTÅTERGIVNINGEN FRÅN OA-58

Forumvänner!
Underbart för en gammal Carlssonredaktör att läsa denna tråd med er ingående, kunniga och hängivna diskussion kring återgivningskaraktäristiken hos OA-58. Vill bara lägga mig i några av diskussionspunkterna som åtminstone för mig inte slutar med frågetecken:

1. ”HÅRD DISKANT”:
Detta är helt och hållet beroende på två saker som INTE har med OA-58 att göra, nämligen:

A: ELEKTRONIKEN
Nya Carlsson T-11oa-diskanten är ett sanslöst rent och avslöjande diskantelement, jag tror inte jag någonsin tidigare hört en så fullständigt ofärgad och högupplöst diskantåtergvning som T-11oa ger i en högtalare.
Jag har nu hört OA-58 i mängder av – ja, närmast alla typer av – anläggningar från billiga sommarstugevarianter med 60-talreciever och kassettdäck via våra egna referensprylar till svindyra Gamutanläggningar. Och jag kan bara intyga detta: Det är inte diskanten som låter hårt. Det är i så fall elektroniken! Dålig elektronik har tyvärr förstört chanserna för många presumtiva Carlssonkunder genom åren.

B: RUMMET
Den andra orsaken måste vara: Rummet. Särskilt Carlssonrummet på Arken har i flera år varit ett problem. Men även på Sheratonmässan sist hade OA-58 en helt verklighetsfrämmande hård och markerad diskant. Den blev visserligen bättre med lite nyare Roksan-elektronik andra dagen – men inte bra. Det berodde sannolikt på både rum och Roksan.

För – som jag tror jag redan berättat i nyhetsbrev – tillbaka nästa kväll på SSC-lokalen med bara en liten Denon UD-M30 som drivverk var återgivningen från demoparet åter så där magiskt Carlssonbra igen, just så bra som OA-58 egentligen låter när rummet är åtgärdat och elektroniken transparent. (Det är just därför vi har en lista med rekommenderad elektronik: För att alla ska kunna få njuta av denna magi!)

2. PRISVÄRDHET
Att OA-58 är prisvärd visar väl om inte annat prisjämföreslen med OD-11 i senaste nyhetsbrevet. Men även bredvid marknadens övriga modeller i prisklassen är den överlägset bäst, utan minsta konkurrens menar jag. Och jag har verkligen letat efter utmanare här i Stockholmsbutikerna och på de senaste mässorna för att kunna göra en intressant lyssningsjämförelse. Men det är ingen idé, OA-58 är så överlägsen att jag inte orkar släpa hem icke-konkurrenterna!

Själv lyssnar jag nu på följande anläggning hemma: Ett par OA-58 som fronthögtalare och två par OD-11 som surround- + bak-surroundhögtalare. Och jag skulle utan problem kunna leva resten av livet med denna anläggning – vilket ljud!
Häromdagen hade jag en högt uppsatt ansvarig inom det officiella musik-Sverige hemma på provlyssning av OA-58. Han har själv levt med OA-2212 i många år (dessa är nu renoveringsfärdiga). Och han hade aldrig hört så bra ljudåtergivning i sitt liv. Och då lyssnade vi bara på fronthögtalarna.

DRÖMANLÄGGNING
OA-58 har den där absolut ”rätta” återgivningskänslan som bara klassikerna uppnår. En dröm jag själv har vore om HiFi Klubben skulle börja sälja Carlsson. För tänk vilken 10.000-kronorsanläggning de skulle kunna sätta samman:

OA-58 +
Denon UD-M31 +
Kabel

En anläggning att dö för!
Ställ upp vad som helst i samma prisklass bredvid denna anläggning i ett bra lyssningsrum (tjocka mattor, reflekterande tak). Ingenting kommer att bräcka Carlsson OA-58/Denon UD-M31 – tro mig, jag har verkligen lyssnat.

EPILOG
Intressant var att någon av er t.o.m. tyckte att basupplösningen i OA-52.3 fick se sig slagen av OA-58 i något rum. Det säger väl något om prisvärdheten. Sedan är det en annan sak att kommande OA-60 och OA-62 kommer att bli ännu renare, mer dynamiska och upplösta. Men då till helt andra pengar!
Ja, det blev ett långt inlägg. Men det blir så där när man är kär….

MVH
Red.

Se hela den intressanta OA-ljudtråden på följande sidor:
https://www.carlssonplanet.com/forum/viewtopic.php?t=803&postdays=0&postorder=asc&start=0
https://www.carlssonplanet.com/forum/viewtopic.php?t=803&postdays=0&postorder=asc&start=15
https://www.carlssonplanet.com/forum/viewtopic.php?t=803&postdays=0&postorder=asc&start=30

Upp

EN KTH-STUDENT MINNS STIG

”Stig Carlsson som assistent på KTH. Ett minne.

Som studerande vid KTH E läste jag kursen i Elektroakustik – förmodligen 1955. Institutionen sorterade under Professor Erik Löfgren vid Radioteknik – en man som var fruktad för sin allmänna kantighet och hårda muntliga tentamina men som varken ägnade sig åt forskning eller undervisning. Även om han var osynlig måste han ha stöttat verksamheter som Transistorgruppen och Elektroakustik. Inom sistnämnda ämne hade han tydligen gjort vissa insatser i det förgångna och hans intresse gjorde att institutionen redan vid denna tidpunkt förfogade över ett ”tyst rum”.
Ansvarig för undervisningen vid institutionen var en mycket trevlig Wachtmeister – jag har glömt hans förnamn. Han var annars teknisk chef vid Radiotjänst. Stig Carlsson var handledare och ansvarig för de laborationer som vi teknologer måste genomföra. Säkert utnyttjade han institutionens möjligheter för utveckling av sina högtalare men såvitt jag minns var det aldrig aktuellt att han skulle doktorera.

Jag tror att Stig var ganska besviken på alla teknologer som försökte klara sig fram till ett betyg i ämnet med minsta möjliga ansträngning. Det var ju få teknologer som delade hans totala engagemang. Han uppträdde också som jag minns honom ganska nedlåtande och han kunde vara mycket ironisk.
Hans uppträdande ledde vid ett tillfälle till att jag blev riktigt f-d för att tala svenska. Jag talade om för honom att laborationerna inte skulle vara gissningstävlingar utan bidra till att lära oss något om ämnet samt att han därför borde fokusera på att undervisa i stället för att dj-s. Till min förvåning blev han som en omvänd hand och förvandlades till en pedagogisk och intressant person som med vänlighet och tålamod ledde oss vidare genom laborationen. Möjligen tolkade han min reaktion som ett uttryck för något slags intresse i ämnet.

Stig lyckades trots detta inte engagera mig i ämnet men jag blev snart frälst för hans högtalare. Min fru tillät mig inte att ställa några kolboxar i lägenheten men det blev så småningom ett par OA-5 och efter detta OA-116. De sistnämnda har jag kvar i mitt hus i Frankrike och efter Pers skickliga renovering av högtalarelementen låter de nog lika bra som för 30 år sedan (tack, o tack!/Reds anm).
Ett litet konstaterande i sammanhanget – på grund av flitigt tävlingsskytte i ungdomen har jag blivit av med större delen av tonomfånget i öronen. Detta hindrar inte att jag har mycket klara uppfattningar om vad som låter bra eller inte. Ibland har jag en känsla av att man återskapar i huvudet det man egentligen inte längre hör och att på något konstigt sätt fortfarande är beroende även av diskantåtergivningen i en högtalare.

Bertil Andersson KTH E 52“

Upp

Dela detta:
Facebooktwittermail
Inga kommentarer än.

Lämna ett svar