Nyhetsbrev #65 – 8 december 2007

B65-oa II åter i lager
Carlssonelement ersätter Philips 9710
Lyckad basreflexmontering i OA-5
80-talets OA-51 omvärderas
Filtkringla på OA-51-diskanter?
Omröstning mellan OA-51 och OA-52
Hundratals Carlssonfoton i album
CarlssonPlanets skivtips del 1
Tips om hifi-dokumentär på SVT2

B65-oa II åter i lager

Till många Carlssonrenoverares förtvivlan tog den nya 6,5-tumsbasen Carlsson B65-oa II plötsligt slut hos generalagenten HiFi-Kit tidigare i höst. Många av oss tvingades att skjuta på våra renoveringar och orsaken var en oväntat stark försäljning av det nya elementet. Vår bästa nyhet i detta brev är att B65-oa II finns åter i lager! Julen är räddad för oss alla som då gillar att pyssla med renovering.
Här återpublicerar vi ett par tidigare CarlssonPlanettexter om B65-oa II-basen:

Den gamla baselemetentet SC-165 (4 olika serier) och även det förra, Carlsson B65-oa, hade en mindre topp i frekvenskurvan vid ca 2,5 kHz. Denna topp är nu utjämnad. Det nya elementets mätresultat är ännu bättre än SSC vågat hoppas på. Elementet får en något större magnetstruktur, har den bästa tonkurvan hittills av alla Carlssonelement och är enligt SSC:s bedömning det hittills bästa elementet för mellanregister- och basåtergivning i ortoakustiska högtalare. Helt enligt plan!

LYSSNNINGSINTRYCK
De hörbara förbättringarna jämfört tidigare serieversioner kan listas på rad, men de viktigaste är:

A. TONKURVAN
SC165 har i alla sina tidigare versioner haft en förhöjning i tonkurvan kring 2500 Hz som visserligen givit ljudet en spännande känsla av levande här och nu, men som lika fullt varit en färgning. Denna färgning är nu helt borta. B65-oa II spelar helt rakt och rent genom hela frekvensregistret, och återgivningen har därmed fått ett lugn och en naturtrogen öppenhet som de tidigare fem versionerna – trots alla sina fördelar – saknat.

B. BASÅTERGIVNINGEN
Basåtergivningen från B65-oa II är kraftigt förbättrad och har blivit helt fenomenal!
Som en Fågel Fenix reser sig denna 70-talsbas på nio och visar i sin sjätte upplaga vad basåtergivning från en 6,5-tumsbas egentligen bör handla om. Varje Carlssonägare som monterar denna bas kommer att höra skillnaden. Framförallt i:
– återgivning av djupare frekvenser än med tidigare serier
– förmåga till kraftigare ljudtryck än tidigare
– ökad renhet och minimerad distorsion – vilket i sin tur leder till:
– ökad upplösning, högre naturtrogenhet, ökad närvaro i rummet, tydlig stabilitet i ljudbild osv.

ISTÄLLET FÖR 5,3-OHMARE
En annan mycket stor fördel med den nya B65-oa II-basen är att den tycks kunna monteras utan filterförändringar i stället för de gamla 5,3-ohmsbasarna i både OA-2212 och OA-116.
Orsaken är sannolikt att den nya basen, trots sin resistans på 8 ohm, har så mycket mer kraft i basregistret att detta kan väga upp för den lägre resistansen i den gamla originalbasen.
Tonkurvan tycks fortsatt jämn i basen samtidigt som återgvningen alltså får alla de fördelar som listats ovan. Mätningar ska genomföras av SSC för att bekräfta dessa påtagliga lyssningsintryck.

Dessutom har SSC på gång en lösning av frågan om hur mellanregisterfiltret ska modifieras på OA-116 vid montering av B-65-oa II – som ju är ett 8 ohmselement (i original sitter det en 16-ohmare). Lösningen kommer att presenteras på CarlssonPlanet så snart den är klar.

Upp

Carlssonelement ersätter Philips 9710

Det kommer ett Carlsson bredbandselement som ersätter Philips 9710 i alla gamla rundstrålande modeller av Sonab. Det nya elementet finns ännu inte i den fysiska världen men det mesta är redan klart. Bredbandaren kommer sannolikt att döpas med ett F för Fullrange (bredbandsljud) och någon siffra för diametermåttet. Det nya elementet ska utan filterförändringar kunna monteras i stället för trötta gamla mellanbasar i klassiska Sonabmodeller från 50- 60- och 70-tal som V-1, OA-4, OA-5 och OA-6 typ 2 – samt förstås i alla Popboxar (utan rörslutsteg) och hembyggen från samma era. Eventuellt lanseras i samma veva förbättrade byggsatser av några av Sonabs 60- och/eller 70-talsmodeller för detta element.
Här skriver SSC:s chefskonstruktör Ingvar Öhman själv om den kommande bredbandaren:

Det kommer (första halvan av nästa år troligen) från SSC ett bredbandselement – som passar rakt in i de Carlsson-högtalare som använde Philips AD9710.

Enda modifikationen som behöver göras är av dämpkorgen (som tack vare en starkare motor kan avkrävas en väsentligt mindre insats – vilket i sin tur ger mera djupbaskapabel basåtergivning). Det har dubbelkon och gjutet chassie, och är prestandamässigt närapå en klon av AD9710, om man bortser ifrån det förbättrade basregistret.

Strax därefter (vågar inte säga exakt när ) kommer det även att dyka upp kompletta byggsatser för den som vill bygga ”de gamla” Carlssonhögtalarna!

Det kan tillägga att det varit en grannlaga uppgift att ta fram elementet eftersom projektet innehållit så vitt spridda saker som krav på den mekaniska kompatibiliteten och en mycket originell tonkurva – anpassad för att INTE avlyssnas framifrån.

Men svåra utmaningar kan ge de mest spännande lösningarna…

Vh, iö

PS (om byggsatserna/reds anm)
”Carlsson Classics” kommer de antagligen att heta. Det blir system ”endast för entusiasterna”, det vill säga man bör inte ha tummen mitt i handen.

Nya versioner av system både från 60- och 70-talen kommer man att kunna bygga. Första modellen eller eventuellt modellerna skall vara klara under första halvan av 2008, hoppas vi.

Vh, iö

Upp

Lyckad basreflexmontering i OA-5

Carlssonfantasten Ola Johannesson har genomfört ett lovvärt och uppenbarligen mycket lyckat projekt. Han har utifrån CarlssonPlanets förslag till basreflexrör i Popboxen istället satt sådana rör i två par Sonab OA-5 typ 2. Monteringen verkar så enkel och lyckad att vi på CarlssonPlanet vill sprida tipset till alla hugade. Modifieringen har ingen officiell rekommendation från SSC ännu och vi har inte hört resultatet. Men det verkar som om Ola gjort allt rätt och att lösningen verkligen fungerar. Här berättar Ola själv om projektet:

Per!
Jag fick nedanstående tips av dig att montera basreflexrör i popboxen. Detta har inte blivit av ännu, men jag har istället gjort samma sak i 2 par Sonab OA-5 II. Jag använde papprör som jag köpte hos Hifi-Kit. Jag hittade dock inga som var exakt så jag köpte ett som var 101 x 320. Sedan kapade jag ner längden till 280 mm! Den marginellt större diametern tyckte jag fick vara OK.

Inuti lådan var jag tvungen att kapa ett av ”stagen” så att röret fick plats. Ändarna behöll jag för att staga upp röret. (Smart kille den där Ola!/Reds anm)

Ett litet problem var ju hur att göra i botten! Basreflexrörets mynning måste ju ha ett viss avstånd till golvet för att röret skulle kunna ”verka” så jag tog bort den understa bottenplattan (den med metallfötter) och monterade istället gummifötter! Jag mätte upp avståndet mellan botten och golv på mina OA-14, och utgick från samma. Jag limmade en list i fram- och bakkant, och skruvade sedan dit ett par gummifötter jag köpt på Claes Ohlsson.
Tillsammans blev höjden då densamma!

Andra hålet i botten monterade jag nya terminaler i….
Jag bifogar ett par bilder av hur det såg ut!

Ett problem jag inte visste riktigt hur jag skulle hantera var isoleringsmaterialet i lådan.
Det måste ju anpassas till att röret nu fanns på plats. Här fick jag improvisera….

I det ena paret bytte jag Philips 9710 bredbandare till ett par omcoatade jag köpt av dig… det andra paret coatade jag själv om med solution. Jag kan konstatera att din omcoatning var bättre, och är väldigt nyfiken vad du använder?
Dämpkorgarna rörde jag inte, men såg till att allt var helt tätt!
Förutom basreflexrör så Y-monterade jag originaldiskanterna.

Eftersom jag renoverade ett par i taget hade jag möjlighet att göra en
riktig lyssningsjämförelse av effekten.
Jag kan bara säga att resultatet blev över all förväntan!
Helt underbart att lyssna på – plötsligt var den saknade
baseffekten där!!!

Jag har även ett par OA-14 hemma och jag tycker att OA-5:orna lät minst
lika bra! Jag tycker gott du kan lägga ut tipset på CarlsonPlanet!

Bästa hälsningar
Ola Johannesson

Ola!
Jag tror du har gjort – och hör – helt rätt, för jag har själv haft samma upplevelse av likheten i ljudkvalitet mellan ett par renoverade OA-14 och ett par OA-5 typ 2 utsatta för modifiering för ett par år sedan. Kul att mitt lilla Popboxtips till dig kunde leda till detta! Basåtergivningen från OA-5 i original har aldrig varit helt tillfredställande och alltid överglänsts av basreflexförsedda Popboxar med samma elementbestyckning.

Jag hoppas SSC så småningom ska kunna godkänna denna modifiering som officiell, eventuellt med någon justering efter nogranna mätningar och testlyssningar. Tills vidare får var och en testa på egen risk.

Det är dock mycket viktigt att den veckade kantupphängningen på 9710:orna är helt tätad och helst coatad samt att bredbandarna får behålla sin dämpkorg och dämpning för att de ska orka driva basreflexen optimalt.

Vänliga hälsningar
Per G

FAKTA
Basreflexröret till ”Popboxar” bör vara av ha en innerdiameter om ca 100 mm och en längd av 280 mm
T ex finns detta rör:
http://www.hifikit.se/prod_bilder/dlsports.jpg

I den andra öppningen i bottenplattan sätter man lämpligen denna terminalbrunn::
http://www.hifikit.se/prod_bilder/anp1.jpg

Lämpliga nya gummifötter/ben finns hos Clas Olsson, t ex med artikelnummer 31-3162, mått 40×50 mm, (29:- för 2st)
http://www.clasohlson.se/Product/Category.aspx?id=251378#31-3162

Ola J:s bild på nya undersidan:
https://www.carlssonplanet.com/album_pic.php?pic_id=905

– och bild nya insidan(fast utan dämpmaterial):
https://www.carlssonplanet.com/album_pic.php?pic_id=906

Upp

80-talets OA-51 omvärderas

Börjar det bli dags att omvärdera 80-talets Carlssonserie och den ursprungliga modellen OA-51? Mycket tyder på det sedan vi upptäckt vad modern och rent klingande elektronik numera kan locka fram ur den nu 25 år gamla högtalaren:

OA-51 – ett mästerverk? Ja, stora ord faller lätt på redaktörens läpp efter en tids nylyssning till två olika OA-51-par med originalbestyckning. – En 25 år gammal högtalare! utbrister läsaren, kan det vara något att lyssna på idag? Ja, menar er redaktör. Med rätt elektronik kan man nå häpnadsväckande lyssnarupplevelser. Vi har använt vår vanliga referensanläggning där en Pioneer DV-668 driver en Denon AVR-2307 i stereomode (pure). Och de båda gamla högtalarparen har närmast teleporterat undertecknad lyssnare till läckra studiomiljöer och konsertplatser jorden över…

Det är ingen hemlighet att OA-51 i sina senare uppgraderingar är den högtalare som de flesta inom den inre Carlssonkretsen kring SSC håller högst inom orto-akustiken. I undertecknads värld är det egentligen tre Carlssonkonstruktioner som verkligen äger: ”Kungen” OA-6 Typ 1, tätt följd av top-of-the-line-modellen OA-52.3 och så då OA-51 trots sina brister och tillkortakommanden (liten låda, kräver hög bakvägg och stor absorbent osv). Men hittills har det rört sig om OA-51 i den senaste versionen OA-51.3 – nu upptäcker jag att även originalet är fantastiskt!

Och egentligen kanske det inte är så konstigt. OA-51 är nog den modell Stig Carlsson la ner allra mest utvecklingstid och arbete på under hela sin livstid – möjligtvis med undantag för Kolboxen.

90-talets efterföljare OA-52 må ha blivit Stigs favorit och den modell som går djupast, är mer lättmöblerad och dämpar sina egna reflexer bättre än OA-51 (utom golvreflexerna då, de slipper man med rätt monterade OA-51). OA-52 är också barnens, hustrurnas, älskarinnornas och katternas favorit – liksom något tusental Carlssonägares. Jämfört med OA-51 är OA-52 även den modell som är enklast att placera i de flesta rum.

Men talar vi sant återskapande av inspelningar, dynamik, luftighet, ljudbild, transparens, frihet från golvreflexer och lådvibrationer, äkthet mot musikens själ och inre liv – allt det som gör mig till Carlssonfanatiker – så, ja då är faktiskt OA-51 i min smak en like och i vissa fall kanske t.o.m. ett litet, kort strå vassare.

OA-51 är t.o.m. något mer välljudande i mina rum vid lyssning på låga volymnivåer, en klar fördel när man är heltidsarbetare och ofta lyssnar senare på kvällarna i hyreshus.
Faktum är att jag f.n. är helsåld på mitt gamla par OA-51 att jag lyssnar närhelst jag hinner!

Paret jag lyssnar på är i originalversionen från 1982 – men med renoverade basar och friska diskanter. De har en lätthet, renhet och attack i ljudet som är alldeles underbar. Och ljudbildsdjupet knäcker en gammal perspektivräv som undertecknad – vilket lugn, vilken storslagen stillhet och rumslighet!

Jag tror faktiskt att den lätt kritiserande ton jag använt vid beskrivningen av 80-talets Carlsson OA-51 på sajten måste skrivas om. Den distorsion som upplevdes under seriösa lyssningstester på 80-talet måste i huvudsak ha härrört från elektroniken, samt från de mycket ojämna kvalitetsnivåer som tyvärr diskanterna drogs med. Men med friska diskanter och d dagens transparenta elektronik kommer 80-talets OA-51 tillbaka – och hämnas!

Detta är förutsatt att filtren åtgärdats och att Scan Speak 18W/8542-basarna är seriöst renoverade – eller bytta till nya. Och förresten: även 8542-basarna kanske behöver omvärderas efter detta – de kanske också blev offer för illaljudande 80-talsförstärkare? Vi ska i julhelgerna lite nogrannare försöka hinna testa skillnaden mellan 8542 och 8545. Tänk om det visar sig att 8542 är lika bra som 8545 – bara annorlunda? När man kör med rent klingande elektronik…

Fortsättning lär följa i denna oväntade omvärdering!

Upp

Filtkringla på OA-51-diskanter?

Få detaljer i Carlssonvärlden är för små för att inte vara värd en diskussion på Carlssonplanets forum. Där pågår t ex en diskussion kring om det ska sitta en halvmåneformad dämpfilt – kringla – eller ej ovanför diskanten på OA-51 i de uppgraderade versionerna OA-51.2 och .3
Det har nämligen smugit sig in filtkringlor även i .3-uppgraderingssatserna, trots att sådan egentligen inte behövs annat än i OA-51.2. Här är ett utdrag ur debatten:

Stefan Björklund, moderator på CarlssonPlanet skriver:

”Hej Per…
Jag förmodar att du också nyligen fått informationen om att det inte skall vara någon filt ovanför diskanten på OA51.3. Alla bilder som förekommit på OA51.3 här på CP, även på CPs modellsida för OA51.3 avbildar OA51.3 med filtkringla. Uppgraderings-satsen har ju hela tiden levererats med filtkringla (och instruktionen att använda den efter tycke och smak).
Jag är lite förundrad över att Ingvar som ligger bakom denna nyordning inte reagerat tidigare under dessa 4-5 år som varit.
Själv tycker jag att ljudet blir totalt sett bättre med filten på (ljudet ”släpper” bättre och det blir svårare för att inte säga omöjligt att höra att ljudet kommer från 51:an då man sitter i sweet spot).”

CarlssonPlanet svarar:

Ja, nog är det märkligt hur små oklara detaljer i utföranden kan leva vidare i åratal utan diskussion eller uppmärksamhet. Att alla bilder på CP avbildar OA51.3 med filtkringla har jag inte ens tänkt på – tack för påpekandet Stefan! För min egen del slopade jag filtbiten över T-11-diskanten i OA-51 från start, tyckte den dämpade för mycket av utstrålningen.

Apropå att ingen på SSC reagerat på saken så är det är mycket konstruktionsdetaljer att hålla reda på och ansvaret är hela konstruktionsavdelningens. Och vad jag förstår är det här bara en liten miss, en inte särskilt allvarlig sådan.

Intressant att du tycker att ljudet släpper bättre och det blir svårare att höra att ljudet kommer från 51:an då man sitter i sweet spot! Själv tycker jag ljudet ”släpper” så fulländat ändå från OA-51 att jag inte ens tänkt på skillnaden med eller utan kringla. Jag tycker dessutom att sweet spot från OA-51 är så skönt bred att jag inte heller där funderat på kringlans åverkan.

Historiskt sitter filtkringlan i 80-talets OA-52 och OA-50 – men inte i OA-51.
Sedan kom 90-talets metall-Vifa där filtkringlan fick leva vidare i OA-50.2/52.2.
Något år senare – oklart exakt när – introducerades kringlan även på uppgraderingssatsen ”OA-51.2”, en sats jag tror att Larsen HiFi satte samman utan medverkan från Stig eller SSC – men jag kan ha fel här.

I OA-51.2 hade kringlan en liten fördel, den dämpade något av det svaga väsande som 90-talets Vifa metalldiskant gav. Men i OA-51 och OA-51.3 hör jag inga fördelar med kringlan och jag tror inte mätningar har visat några fördelar heller.

Dock: det är absolut inte förbjudet att köra med kringla, tvärtom! Man förstör inte högtalaren och varför inte testa? Det är bara kul, man tränar sin hörsel och sitt musiköra och allt sådant är jättebra – för hälsan!

Det kan ju också vara så att kringlan tar hand om problem i viss elektronik, vad vet jag?
Med CP:s referensanläggning behövs inte någon kringla i mitt rum idag.
Men jag låter mig gärna överbevisas, om någon har en kul test att berätta om.

Vänliga hälsningar

Upp

Omröstning mellan OA-51 och OA-52

Att lilla Carlsson OA-50 inte skulle ha en chans i en opinionsundersökning om ”Bäst i 50-serien” kanske inte är konstigt – den är mindre, billigare och klenare utrustad. Så är den också utlämnad i den lilla opinionsundersökning som pågår på CarlssonPlanet forum kring 50-serien. Frågan lyder: – Vilken högtalare är bäst av Carlsson OA-51 och OA-52? Här är resultatet just nu:

Här på CarlssonPlanet forum pågår opinionsmätningen:
https://www.carlssonplanet.com/forum/viewtopic.php?f=1&t=2038&p=20412#p20412

När detta skrivs har 28 lyssnare svarat och OA-51 leder klart med 57% av rösterna. Rösta gärna!

– Bara 28 svar? tänker kanske du käre läsare. Nå, det kanske inte är så konstigt. För hur många i världen har faktiskt haft möjlighet att jämföra dessa båda guldklimpar till högtalare?
Ingen av modellerna har sålt särskilt mycket, tro det eller ej. Det handlar om högst 900 par totalt för OA-52 i alla dess versioner och sannolikt ännu färre för OA-51. Och hur många av dess lyckliga lyssnare är dessutom forumaktivister på CarlssonPlanet?

Vi välkomnar naturligtvis denna undersökning med stora famnen och hoppas många nya användare tillkommer och kanske lägger sina svar.

En liten reflektion kring OA-51:ans öde kan också göras i ljuset av opinionsundersökningen:
Nu tycks det luta åt att OA-51 vinner och bli främsta lyssnarfavorit av de båda stora högtalarna i 50-serien. Så synd då att OA-51 försvann från marknaden på 80-talet efter att OA-50 och OA-52 hade lanserats och fick all uppmärksamhet. Och så synd att Stig valde att inte relansera även OA-51 när 90-talets .2-uppgraderingar av 50-serien sjösattes.

Men samtidigt: Så skönt att inte alla OA-51 hamnat på soptippen! Och att vi fortfarande kan få njuta av välljudet från unika och denna smått extrema skapelse till högtalare.
Låt oss också hoppas att SSC framöver lyckas relansera en OA-51.X. Då borde lyckan kunna bli total bland alla OA-51-fanatiker!

Upp

Hundratals Carlssonfoton i album

Alla prenumeranter kanske inte har tid att hänga på CarlssonPlanets forum till vardags. Så för alla som ännu inte upptäckt forumets ständigt växande bildalbum vill vi tipsa om vad som där döljer sig alldeles gratis. Gå in på albumet och kolla CarlssonPlanets och ägarnas privatbilder av det mesta kring Carlssonhögtalarna: skönt avbildade finns här miljöbilder från olika Carlssonträffar, renoverare i full färd med högtalarbyggen, porträtt av enskilda modeller och element, filterscheman, detaljbilder från renoveringar och arbeten, reklambroschyrer, inre okända högtalarutrymmen – m.m.:

https://www.carlssonplanet.com/forum_old/album_cat.php?cat_id=38

Upp

CarlssonPlanets skivtips del 1

På CarlssonPlanet försöker vi löpande uppdatera och fylla på med all tänkbar information som ni Carlssonfantaster efterfrågar. Men en ofta upprepad önskan har vi dröjt med eftersom den krävt extra arbete med katalogisering osv. Nu är dock webbens sökmotorer så effektiva att vi struntar i skivbolag och serienummer och går rakt på sak istället – vi listar bara artist och titel. Och därmed premiär för ett nytt inslag i nyhetsbrevet: Skivtips!
I detta och kommande nyhetsbrev försöker vi alltså ge tips på skivor – nya eller gamla – som vi tycker låter extra bra i Carlssonhögtalare. Vi börjar med ett femtontal som låter alldeles särskilt bra i referensanläggningen på Planeten just nu:

Ja, inte var det lätt att ta fram den första skivlistan till CarlssonPlanets läsare, det var så oerhört många skivor som ville vara med. Och de svåra valen har säkert också varit en orsak till att våra skivtips dröjt så länge. Men efter en längre stunds valångest följer här först en lista på tio relativt nysläppta plattor som er chefredaktör hyser särskild förtjusning för just nu:

TIO NYARE PLATTOR
1. Heiner Goebbels – Landschaft mit entfernten Verwandten
– ännu ett fascinerande, gränsöverskridande verk teatermusik från den ibland svårlyssnade men förstklassige tyske kompositören som rör sig mellan avancerad konstmusik, experimentell storbandsjazz och ovanlig världsmusik med en absolut lätthet. Inspelningen tycks ha obegränsad dynamik och vill i undertecknads lyssningsrum liksom lätta från den verkliga världen.

2. Mavis Staples – We´ll Never Turn Back
– en häpnandsväckande tung, farlig och läcker gospelbluesplatta om medborgarrättsrörelsens antiapartheidkamp på 60-talet varvad med skönt bushbashande om idag. Staple Singers frontfigur har ofattbart nog kvar hela sin majestätiska röst och sagolika frasering. Producerad av Ry Cooder blir inte äkta gospelblues mer välljudande och tunggungande än så här. Hur gammal är hon egentligen?

3. Rolf Lindblom – Warum? – musik för stilla stunder.
– pianoplatta inspelad på bara två dagar i Ersta Kyrka i somras. Innehåller en rad stilla stycken både nya och äldre där man tycker sig känna igen det mesta – Brahms, Scriabin, Ravel, Bach, folkmusik – men ändå ofta måste ta fram skivomslaget för att kolla. Inspelningsmaestron Bertil Alving lyckas få en förhållandevis enkel Förster-flygel att nästan låta som stod den i himmelriket.

4. Robert Plant & Allison Krauss – Raising Sand
– vad händer när man låter hårdrockguden från 70-talets Led Zeppelin möta USA:s främsta bluegrass-sångerska? Undrade producenten T-Bone Burnett och här är svaret: med all rätt popårets mest oväntade och omskrivna totalsuccé. På tretton spår med rötter i blues, blue grass och gammal pop möts två ljuvliga sångare och skapar något som tillsammans blir mer än två. Fantastisk skiva, fantastisk inspelning. Via ett par delrenoverade OA-6 Typ 1 stod Plant & Krauss formligen i vardagsrumet och sjöng – även när jag var i köket!

5. Lost In Hildurness – Mount A
– rullar i bakgrunden med sin varma, dröjande mäktighet när detta skrivs. Klassiskt utbildade cellisten och multiinstrumentalisten Hildur Ingveldardottir Guanadottir har spelat med hela den isländska postrockgräddan – Müm, Sigus Ros, Johann Johannsson osv. Här på första soloskivan är hennes musik som varm flödande lava och stilla ångande gejsrar och så närvarande i rummet att jag bara vill gå ner och bada i den. Vad kostar en flygbiljett till Island?

6. Murcof – Remembranza
– mexikansk laptopartist som fått sin dator att låta som om han samplat själva jordklotets aura och atmosfär i den. Långsamt bygger vecklar han ut kompositionerna som vore de blomställningar på havsbotten, klangerna liknar suset från elektroniska korallrev eller världsomspännande signalsystem. Detta är laptopmusik av det mest förnämliga slag med ett välljud som gör den farligt lätt att förlora sig i. Murcof har just släppt en ny skiva – Cosmos – men än så länge är den här bättre.

7. Nine Horses – Money For All
– engelsmannen och f.d. Japansångaren David Sylvians senaste stora skivprojekt var den komplexa och fantastiska ”Snow Bourne Sorrow” från förra året. Den här nya remixen innehåller mer avskalade versioner av många av låtarna plus några nya. Här får undertecknads svenska musikgudinna Stina Nordenstam mer plats, en artist som i sin stillhet kan försätta berg. Luftig, njutbar skiva – elektroniskt klingande men – läcker och beroendeframkallande.

8. John Lenehan – Philip Glass, The Piano Music
– en rutinerad pianist med ett femtiotal plattor bakom sig lyfter plötsligt Philip Glass ofta lite för mekaniska minimalism till en ny nivå. Metoden är enkel: genom att dra ner tempona och transkribera musiken (från filmen The Hours/Timmarna och operan Einstein On The Beach) till ensamt piano så får han plötsligt allt på plats och resultatet är drabbande bra i mina öron. Förstklassig Sonyproduktion, inspelad i England.

9. Erkki-Sven Tüür – Magma
– den estländske tonsättaren har länge haft en god förmåga att liera sig med goda inspelningstekniker när hans grandiosa kör- och orkestermusik ska spelas in. Det här är kanske det mest lyckade exemplet hittills. För att vara nutida är detta huvudsakligen lättlyssnad kör-, orkester- och stråkmusik där en transparent anläggning verkligen kan få glänsa och imponera.

10. Colleen – Les Ondes Silencieuses
– Colleen är ingen grupp men en parisiska vid namn Cecila Schott som sitter ensam hemma och skapar skimrande sorgsen sagomusik framför sin laptop. Här på hennes tredje platta spelar hon huvudsakligen viola da gamba men också klockspel och glasharmonika på ett par kompositioner. Minst lika bra som de första två mer klockbaserade skivorna, men nu också mörkare med ett djupare mer gripande uttryck. Det låter fantastiskt, så hon måste ha en väldigt bra mik och ett bra rum…

FEM LITE ÄLDRE PLATTOR
11. Björk – Vespertine
– skivan där Björk tar ett jättekliv som artist och efter en radda ganska enahanda popskivor plötsligt visar sig vara en stor melodiker, egensinning konstnär och en arrangör av första klass. Över komplexa vävar av klockspel, glasljud, slagverk och elektronik sjunger Björk som befriad utan sina vanliga manér – en del spår hör i mina öron till det bästa popvärlden fått uppleva. Gnistrande välinspelade klanger, högupplöst mellanregister och djup ren bas ger även de bästa anläggningar en omgång.

12. Bo Nilsson – Brief an Gösta Oswald
– CarlssonPlanets främsta textplatta alla kategorier, ingen annan har nog snurrat gått så ofta i våra rum. Och då inte bara för att den avancerade konstmusiken är så bra, i grunden djupt melodisk, skriven som den är för att lura alla att tro att Nilsson var en äkta serialist. Till sist tröttnar han på att ingen upptäcker bluffen och serialismens självbedrägeri. Så han slänger ihop alla sina verk till ett enda stort dån som i en bra anläggningen är en fröjd att försöka dechiffrera. Egentligen är den här 70-talsinspelningen klangmässigt inte perfekt. Men på en god Carlssonanläggning ska slagverken stå typ 20 meter bak på scenen, t ex i satsen Séance.

13. Efterklang – Tripper
– oväntat stark dansk elektronica med ett kollektiv på åtta unga musiker som verkar vilja framkalla det osedda. Man kan likna musiken vid symfonirock eller 80-talets europeiska konstrockgrupper som Art Zoyd eller Univers Zero, men det här är mycket spelgladare och är mer kommunicerande. Deras senaste skiva Parades är lite för grötigt inspelad, men Tripper är en favorit i stereon med sin – om än elektronisk – så mäktiga luftiga ljudbild och allvarliga utforskande av taktarter och stämningar.

14. Ali Farka Touré w. Ry Cooder – Talking Timbuktu
– den kanske finaste musiketnologiska insats Ry Cooder gjort vid sidan om kubanska Buena Vista Social Club var när han lyckades få med Malis egen John Lee Hooker in i en riktigt välljudande skivstudio och tillsammans med en följsam och suverän kompgrupp (Jim Keltner – mumma!) föreviga Ali Farka Touré när han var som allra bäst. Naturlig ton och rumslighet, en testskiva för all framtid.

15. Blue Nile – High
– en särskild favoritplats på CarlssonPlanet har denna märkliga skotska grupp som bara släppt en skiva vart sjunde (!) år sedan debuten 1983 (Linnproduktionen A Walk Across The Rooftops). Men vilka skivor sedan: minutiöst frammejslade och skotskt sorgsna poplåtar där spänningen bygger på att framåtrörelsen är så återhållen i den rikt uppbyggda ljudbilden att minsta förändring förpassar mig som lyssnare till nirvana. Förstklassigt ljud på alla fyra plattor, det här är den senaste.

Numreringen här ovan är inte att se som någon kvalitetsordning. Skivnummer och -bolag saknas här men går snabbt att hitta på webben (möjligen med undantag för Warum?-plattan som släpps av Ictus Musikproduktion och har numret IMP 0702).

Om det visar sig att dessa skivtips blir populära kommer de löpande att sammanställas på en egen undersida på CarlssonPlanet framöver.

Per Gulbrandsen
Red.

Upp

Tips om hifi-dokumentär på SVT2

Nu kan inte heller SVT längre negligera det stora intresse som faktiskt finns kring hifi och hemmabio i Sverige. På fredag kväll den 14/12 kl 21.30 sänder SVT2 därför en nygjord dokumentär om ett gäng hifi-galningar i Skåne och deras besatthet kring hobbyn. Enligt obekräftade rykten ska både Carlssonhögtalare och minst en av våra forumaktivister förekomma i filmen!
Så här presenterar SVT filmen i sin tablå:

Svensk dokumentär av Johan Holmström och Daniel Samuelsson. Guldöronen är en samling vanliga män med en stenhård passion för bra ljudanläggningar. De tävlar med varandra på blodigt allvar om vem som kan få fram det bästa ljudet i sitt vardagsrum. Priset är den åtråvärda vandringstrofén Guldörat. (Sänds även i SVT2 den 22/12 kl 15:55, Textat sid. 299)

Tablåerna för de båda sändningarna finns här:
http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=8742&selectedDate=20071214
http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=74537&selectedDate=20071222

Upp

Dela detta:
Facebooktwittermail
Inga kommentarer än.

Lämna ett svar