Nyhetsbrev #86 – 16 december 2012

CarlssonPlanet firar 10 årsjubileum
Fototävling – vinn en Kolboxbroschyr!
OD-11 en favorit – men hur var det med fasen
Nya prylar på Rek. Elektronik
ARC:s Bill Johnson och Stig
Förlustfria digitalformat
Tips om Don Keele
Skillnad mellan OA-52.3 & OA-5-MMX
Stig och klangen 12: Stereoskivan

CarlssonPlanet firar 10 årsjubileum

I år 2012 firar CarlssonPlanet 10-årsjubileum och just idag den 16 december är det exakt 10 år sedan CarlssonPlanets forum öppnade för första gången. Det är värt att fira! Så det gör vi med att tillgängliggöra den stora bildskatt som forumanvändarnas uppladdade foton utgör. Länge har detta fantastiska album legat kvar i det ”gamla” forumformatet och varit lite svåråterkomligt. Men lagom till jubileumet har albumet fullständigt integrerats i det ”nya” forumet och all data har flyttats över.

Chefredaktör Per Gulbrandsen tecknar CarlssonPlanets och entusiastforumets historia:

Hur stora var oddsen för att de gamla Carlssonhögtalarna skulle få en stor och stark skara fantaster och entusiaster i modern tid? Visst var högtalarsnillet Stig Carlsson något av en superkändis när det begav sig – även utomlands. Men idag? Högtalarmärket med sitt helsvenska namn och starka koppling till 60- och 70-tal borde ha varit uträknat för länge sedan, omkört av nyare konstruktioner tillverkade i ”modernare” material, med enorma marknadsföringsresurser i ryggen, tillverkning i Asien, världsomspännande försäljarnät osv. Hur skulle det lilla Carlssonmärket i vår tid ens få till ett pip i detta dånande brus som är dagens enorma elektronikmarknad? Vem skulle bry sig?

Samtidigt kunde man vid det senaste sekelskiftet i otaliga svenska garage, källare och lador hitta undanställda Carlssonhögtalare med sorgligt spruckna elementkanter, sönderspelade diskanter och slitna lådor. Och lika hopplöst passerade som de forna underverken kunde te sig, lika starka var många ägares minnen av enastående musikupplevelser från dessa tingestar. 
I ägarnas drömmar levde Carlssonlådorna fortfarande i sin forna glans – tänk om man skulle få igång dom igen…

För var det ju det här med det fantastiska ljudet!

Hur lät det egentligen om de nyare massproducerade högtalare och ljudsystem som ägarna hade skaffat istället? Hade de förmågan att återskapa konsertsalens mäktiga akustik, den intima jazzklubbens klirrande stök och magi, det personliga rummets närhet och drabbande dynamik? Nej, det var just det. Det fanns en akut saknad, en längtan tillbaka och ett djupt behov av råd och stöd för att våga komma igång med renoveringen av de gamla ortoakustiska underverken.

Drömmarna om de stora musikupplevelserna hade inte dött.

Det var i detta läge hobbysajten CarlssonPlanet dök upp på webben som från ingenstans. En grabb som inte ens hade fyllt tonåring hade fått lust att bygga en större hemsida och visste att pappa kunde mycket om Carlssonhögtalare. Mängder av märkligt vackra modeller hade under hela 90-talet passerat genom den privata lägenheten för omständig renovering och efterföljande avnjutning i långa lustfyllda lyssningspass.

Pappan åkte visserligen på en svår hjärnhinneinflammation hösten -01. Men samma höst fick han en hemsida i julklapp av sonen som lovade lägga upp Carlssontexter så fort pappan orkade producera något. Pappan som t.o.m. blev illamående av små mobildisplayer trodde aldrig mer att han skulle orka titta åt en dator. Hans doktor rekommenderade förtidspension.

Men istället startade en enveten rehabilitering och så småningom blev pappan – som var undertecknad – långsamt bättre. Sida las till sida de dagar illamåendet inte slog till direkt och sommaren -02 hade vi tillräckligt med texter för att i september våga starta CarlssonPlanet.com utan att skämmas för innehållet. 
Världens första renoveringssida för Sonab- och Carlssonhögtalare var född!

Sonen – dagens webmaster Jonathan – hade ägnat hela våren -01 till att plöja tjocka böcker om HTML-kodning och annat datoriskt. Det var också han som döpte CarlssonPlanet, skapade strukturerna för sajten och kodade allt dess innehåll. Sidan växte nu snabbt och eftersom reaktionerna var enbart positiva från landets Carlssonägare dök snart idén om ett diskussionsforum upp. Jonathan läste in sig och byggde och kodade även detta och redan den 15 december -02 var det premiär.

Så var även världens första forum för diskussion om Sonab- och Carlssonhögtalare fött!

Sedan dess har CarlssonPlanet och kanske framförallt vårt forum varit ett uppskattat vattenhål, en oas och en guldgruva för Carlssonägare på jakt efter kunskap, hjälp, tips, prylar och kontakt med likasinnade. Visst, ibland har diskussionen i enstaka trådar blivit hätsk och infekterad och skapat dålig stämning som så ofta i den svenska forumvärlden. Men oftast – ja, nästan alltid – har tonen i trådarna varit trevlig, hjälpsam, välkomnande och konstruktiv. Det har varit ett nöje för mig som grundare att följa diskussionerna under de här åren, även under de långa perioder på senare år då jag inte hunnit producera några nya artiklar pga tung arbetsbörda på jobbet.

Därför känns det extra roligt att idag, på forumets 10-årsdag få fira jubileumet med att tillgängliggöra den stora bildskatt som forumanvändarnas uppladdade foton utgör. Länge har detta fina bildalbum legat kvar i det ”gamla” forumformatet och därför varit lite svåråterkomligt. Men nu har materialet fullständigt integrerats i det ”nya” forumet och all data har flyttats över till det nya albumet. Detta är den enda länk man behöver för att njuta av bilderna:
https://www.carlssonplanet.com/forum/gallery/index.php

Vi vill härmed tacka alla besökare och användare som under ett helt decennium bidragit till att göra CarlssonPlanet och vårt forum till en stor, viktig och positiv kraft i svensk hifi. CarlssonPlanet och dess forum lever och har hälsan och tillsammans lyfter vi Stig Carlssons visionära tankar, teorier och idéer vidare in i nya decennier – ortoakustiska högtalare har förmågan att återskapa konsertsituationen i våra hem!

Och vill man veta mer om migreringen av fotalbumet och annat nytt som är på gång på forumet berättar CarlssonPlanets webmaster mera här:
https://www.carlssonplanet.com/forum/viewtopic.php?f=8&t=5774

Upp

Fototävling – vinn en Kolboxbroschyr!

Inte nog med att albumet nu blir lättillgängligt och öppet för envar, i sin nya version har albumet automatiskt stöd för – fototävlingar! Så bara för att det är så kul utlyser CarlssonPlanet härmed sajtens första fototävling någonsin. Tävlingen är enkel och vi hjälps alla gemensamt åt att utse vinnaren. Läs mer om tävlingen och det unika och mycket Carlssonska pris vinnaren erhåller:

CarlssonPlanets ”Anniversary contest” går ut på att ni som användare helt enkelt laddar upp era bästa Carlsson-bilder i det nya albumet. Sedan röstar alla på varandra för att få fram den allra bästa Carlssonbilden, det gör detsamma om det blir den trevligaste, roligaste, vackraste eller mest dråpliga bilden- röstarna har makten!

Tävlingen pågår resten av december fram till den 10 januari och vinnaren erhåller – förutom äran förstås! – ett pris som är något helt unikt, nämligen 50-talsbroschyren ”…att höra hela orkestern!”. Det är en av mycket få tvåsidiga trefärgs original reklambroschyrer för Kolboxen som överlevt till vår tid. Broschyren spreds till återförsäljarna av företaget Elektronlund i Malmö som sent 50-tal sålde Stig Carlssons världssensation Kolboxen och dess tillhörande elektronik, ”Kontrollförstärkare 1001K – ett smycke för audiofilen”. Kolboxen kallas i den här broschyren för ”Högtalarenheten 1001E och tillsammans med försteget heter systemet ”Lund ORTHO ACOUSTICAL System” (med just de verserna!) och beskrivs ge musiken ”en plasticitet och transparens som hittills ej varit möjlig med traditionella system”.

Broschyren är i nyskick och innehåller också en mycket 50-talsartad svartvit inredningsbild av en Kolbox i ett hörn framför ett helväggs draperi, en fin liten genomskärningsbild av Kolboxen, ett flashigt svartvitt foto av försteget samt välskrivna och närmast ingenjörsmässigt informativa reklamtexter.

Så sätt igång och ladda upp bilder och rösta på varandra! Här når man albumets inbyggda tävlingsfunktion. Man behöver ett konto på forumet för att kunna ladda upp samt rösta på bilder.

https://www.carlssonplanet.com/forum/gallery/index.php

Upp

OD-11 en favorit – men hur var det med fasen

– OD-11 är en av mina absoluta favoriter bland Carlssonhögtalarna, skriver CarlssonPlanets internationelle redaktör Martin Dellstig och fortsätter: – Den har det mesta av vad man förväntar sig av en Carlssonhögtalare. Trots dess ringa storlek låter den ändå som en betydligt större högtalare. Men hur fasen var det egentligen med fasen?

OD-11 är mångsidig genom att den kan användas på så många sätt. Man kan använda sin OD11 som golvhögtalare, vägghögtalare eller som bokhyllehögtalare, många använder den också som bakhögtalare i sin hemmabio.

Ytterligare en fördel är att den är relativt billig att renovera/uppgradera då den endast har ett diskantelement och ett baselement per högtalare.

OD-11 tillverkades under en lång tid både av Sonab och sedan även en tid därefter av Olle Mirsch. Den av Olle Mirsch tillverkade OD-11an kallas ibland ”snik-OD-11” men det är en lite orättvis benämning i mina ögon, den var ju bestyckad med samma element. Två huvudsakliga produktförenklingar gick dock att hitta på denna modell.

Den mest synbara förenklingen var att tonbyglarna var bortrationaliserade. Dessutom var två skruvar som höll mellanväggen inuti högtalarna genom bottenplattan bortrationaliserade. Tonbyglarnas vara eller icke vara är ju upp till var och en att ta ställning till. I många renoveringar idag kopplas de förbi. Förr i tiden kunde de kanske anses ha ett visst berättigande då skillnaden mellan individuella diskanter(MT20HFC) kunde var flera dB i känslighet men eftersom tillverkningskvaliten idag är högre kan man bortse från den frågan idag.

Men hur var det då med fasen?

En fråga som dyker upp ganska ofta är huruvida diskantelementet skall vara fasvänt eller inte. På många av de filterritningar som dyker upp på nätet är det lite oklart hur fasläget på diskanten är, en del säger fasvänt andra säger inte fasvänt.

I den servicemanual som Sonab gav ut när OD-11 lanserades står att diskanten skall vara fasvänd och det har därmed varit den officiella ståndpunkten.

Men…

I februari 1976 utfärdades en ändringsorder om fasläget på OD-11. Ändringen var att framgent skulle fasläget på diskanten kastas om så att diskanten nu kom i fas.

Spelar fasläget någon roll

Det lätta svaret är ju att självklart är fasläget jätteviktigt.

På äldre Carlssonhögtalare (60- & 70-talare) är det absoluta fasläget svårt att detektera då diskanten ej är dämpad med absorbenter utan det är meningen att reflexerna från diskantelementet skall studsa omkring och generera spegelbilder av sig själva. Detta gör att dessa virtuella ljudkällor maskerar vad som är absolut fas mer eller mindre, självklart blir effekten av detta större ju större antalet diskantelement är. I ett lyssningstest är det svårt att identifiera det ”rätta” fasläget även om man kan höra en skillnad. Egen smak får avgöra!

Så summan av det hela är att det faktiskt finns ett rätt svar på frågan om fasläget, diskanten skall vara i fas.

Martin Dellstig

Upp

Nya prylar på Rek. Elektronik

Det har hänt lite nytt på CarlssonPlanets sida med Rekommenderad Elektronik här i höstmörkret. Bland annat har vi hittat en ny förstärkarreferens, Yamaha RX-A1020, vi har utökat listan över rekommenderade eceivrar med Marantz SR-5005 och Blu-rayspelare som musikkällor med Oppo BDP-95EU och Philips BDP5200. Bland hörlurarna finns nu t ex Bowers & Wilkins IPhoneanpassade P5 bland de rekommenderade modellerna:

https://www.carlssonplanet.com/hardware.php

Upp

ARC:s Bill Johnson och Stig

Rörbestyckade förförstärkare från amerikanska ARC var viktiga arbetsverktyg för Stig Carlsson vid konstruktionsarbetet bakom högtalarmodeller som OA-51 och OA-52. ARC:s grundare Bill Johnsson lämnade jordelivet för ett år sedan. SSC:s ordförande Lars Bäcklund skriver om Stig Carlsson och ARC:s Bill Johnson:

William Zane Johnson 1926–2011

Det väckte visst uppseende när Stig Carlsson på 1970-talet återgick till att lyssna på LP-skivor via rörbestyckade förförstärkare. Via Precision Fidelity och andra mindre kända fabrikat kom han att skaffa sig först Audio Research SP-10 och sedan SP-11. De senare utmärkte sig för mycket ambitiöst utformad strömförsörjning i separat apparatlåda. Impedansen vid 1 kHz räknades i mikroohm.

I arbetet som ledde fram till bland andra OA-51 och OA-52 användes Stigs ARC-förförstärkare vid lyssningsbedömning av bl a ljudbild, klangrenhet och graden av frihet från dynamisk kompression.

William Johnson grundade 1968 det så småningom världsberömda Audio Research Corporation, ARC (som han 2008 sålde till Quadrivio, sedan 2007 ägare till Sonus Faber). Han dog den 10 december 2011.

Johnson, som efter andra världskriget startade ett litet företag som bland annat sysslade med service på radioapparater, fick 1949 en beställning på en effektförstärkare som skulle överträffa en Williamson-förstärkares ljudkvalitet. Det blev en triodkonstruktion med en för tiden ovanligt massiv nätdel. Senare studerade Johnson mängder av olika kretslösningar, bland annat David Haflers i Dynaco PAS-3 och Peter Walkers lösning av partiell katodkoppling i Quad II. I eget företag från 1951, och under en period som anställd teknisk chef fram till 1968 sedan företaget köpts upp, laborerade han med rörförstärkare.

Transistorförstärkare tog från mitten av 1960-talet en allt större marknadsandel. Deras mätdata såg fina ut, vid konventionell statisk mätning baserad på sinusvågor med konstant amplitud. Johnson brukade säga att hifi-förstärkare är den enda produkt som utvärderas på ett sätt som är helt skilt från dess bruk. I själva verket är musiksignal en stor utmaning för förstärkarkonstruktören, och Johnson kom att intressera sig bland annat för nätdelens inverkan på hanteringen av dynamisk signal.

1970, när Bill Johnson visade sina rörförstärkare (förförstärkarna SP-1 och SP-2 och slutsteget Dual 50) på en mässa i Washington DC, steg en arg ingenjör fram och utropade att Johnson fört industrin 20 år tillbaka. Men ”subjektiva” bedömare gillade Johnsons rörförstärkare. Dit räknades J. Gordon Holt, som grundade tidskriften Stereophile, och Harry Pearson, grundare av The Absolute Sound. I Sverige marknadsfördes de av Leif Häggmark. Förförstärkaren SP-3 vidareutvecklades i så många versioner att man började tala om månadens modifikation. Stig Carlsson fann den färgad i klangen och ogillade avvikelserna från korrekt avspelningskorrektion enligt RIAA. Jag lät mig dock imponeras av SP3-a1. Ett stort antal produkter har marknadsförts sedan 1970, varav särskilt förförstärkarna funnits i flera varianter (”månadens modifiering” talades det om under SP3-eran).

Lista på de viktigaste ARC-produkterna: http://www.arcdb.ws/

1976 lanserade Audio Research transistorförstärkare. De sålde till en början bra, men Holt och Pearson kom att vända dem ryggen. Stig Carlsson ville ha förstärkare med hög dämpfaktor och stadigt nätaggregat, både för mätning och lyssning. Han var snabb att köpa Audio Research D-100. Dess nackdelar hördes inte vid snabb A/B-jämförelse, men vid längre tids lyssning kändes den för mig grå, tröttande och sträv på ett omusikaliskt sätt.

Först när digitaleran skulle närma sig kom de allt bättre förförstärkarna SP-6 och SP-8, som dock var lite utslätande och angenämt färgande till karaktären. Linjestegen klarade inte en noga genomförd före/efter-lyssning. Den dyrare SP-10 var då mycket svårare att avslöja. SP-10 Mk2 var mer transparent, och ljudbilden blev större i alla dimensioner men samtidigt stadigare. SP-11, som var en hybridkonstruktion där fälteffekttransistorer ingick, erbjöd ännu lite mer. Till den senare, i modifierat skick, återvände Stig efter äventyr med svenska hybridförstärkare och låneapparater från Mark Levinson med flera.

Diskussionen om rör kontra transistorer har inte dött. Omställningen av ryska rörfabriker till civil produktion skulle från början av 1990-talet komma att ge möjligheter till driftsäkrare och ännu mer välljudande rörförstärkare. Under 2000-talet har kommit flera riktigt hörvärda transistorförstärkare. Men det är en annan historia.

Upp

Förlustfria digitalformat

Personer som arbetar i hifi- och musikbranschen känner oftast till att digitalt välljud av högsta klass numera är tillgängligt för var och en med någorlunda snabbt internet. Men känner vanliga Carlssonägare till att man kan tanka hem musik i masterbandkvalitet från internet? Oförstört studioljud bara några klick bort! Den diskussionen på ett möte inom Stiftelsen Stig Carlsson inspirerade SSC:s ordförande Lars Bäcklund till en betraktelse där såväl Steve Jobs, Stig Carlsson, Marco Polo och Neil Young dyker upp:

ALAC open source – när kommer 24/96-filer från iTunes Store?

Det förlustfria filformatet ALAC (Apple Lossless), som i likhet med FLAC (men till skillnad från WAV) väl hanterar metadata, var länge slutet. Att ALAC i slutet av oktober 2011 öppnades av Apple kan få positiva konsekvenser.
http://www.audiostream.com/content/apples-alac-now-open-source

Linn och Hyperion tillhör de bolag som nu säljer ALAC-filer för nedladdning via nätet. Detta underlättar användningen av formatet för brukare av produkter från andra än Apple, och är praktiskt för dem som använder programmet iTunes för att hitta och spela av sina musikfiler.

Naim är en av de hårdvarutillverkare som numera gör det möjligt att strömma ALAC-filer.

Allt flera tillverkare av D/A-omvandlare har under 2012 tillkännagivit stöd för ALAC.

För dem som är intresserade av programmering finns möjligheter att ladda ner och anpassa filkonverterare.
http://www.thewelltemperedcomputer.com/KB/ALAC.htm

Exempel på leverantörer av filer med CD-kvalitet (16/44,1):
http://www.audiostream.com/content/music-download-sites-list

Vilka alternativ för nedladdning har de som anser att CD-kvalitet duger?

Många nöjer sig inte längre med 16/44,1 (fast det finns sådana filer som låter ypperligt, däribland några, men inte alla, av dem som mer eller mindre omsorgsfullt nedkonverterats från 24/96 eller bättre; knepet är att nedkonvertera i bästa mjukvara för ändamålet och att reducera bitdjup respektive samplingsfrekvens i separata steg).

Åtskilliga lyssnare tycker sig höra att 16/44,1 jämfört med 24/96 eller bättre ger hårdare konturer, mindre luft och rymd, sämre rumslig återgivning och mer lyssnartrötthet. Sådana uttalanden orsakar regelbundet dispyter.

Ännu mera kontroversiellt är att några anser sig höra att format som kräver aktivitet av dator eller liknande för upp-packning (som FLAC och ALAC) ger sämre ljudkvalitet än WAV-filer. Ett fall av sjukdomsbegreppet audiophilia nervosa, hävdar andra.
http://thewelltemperedcomputer.com/Intro/SoundQuality.htm

Neil Young är en av dem som försökt övertyga framlidne Steve Jobs (som hade bra ljud hemma och gärna spelade vinyl) om att sälja icke bitreducerade högupplösta 24/96-filer på nätet, förhoppningsvis inte sönderkomprimerade som moderna CD-utgåvor av populärmusik (och en del jazz) dessvärre är. Young har i en mycket citerad intervju uttryckt något mindre hopp om nuvarande ledning för Apple.
http://www.audiostream.com/content/bose-and-beats-are-about-back-end-donkey-neil-young

Är den legendariske Keith O. Johnson, känd från Reference Recordings, Pacific Microsonics och Spectral-elektronik, är inblandad i Youngs ansträngningar även denna gång? Detta råder det delade meningar om.

Läsare av tidigare nyhetsbrev har efterlyst länkar till leverantörer av högupplösta filer.

Filer med västerländsk konstmusik inklusive en del jazz säljs numera på nätet av Linn (som även företräder andra bolag, och tvingats plocka bort en del filer som inte var äkta HD).
http://www.linnrecords.com/

Skivbolaget Chandos driver på nätet The Classical Shop som har 24 bit-inspelningar även från märken som BBC Philharmonic, Chaconne, DaCapo, Marco Polo och Pentatone.
http://www.theclassicalshop.net/24bit.aspx

Gimell är ett annat exempel.
http://www.audiostream.com/content/trio-free-hd-downloads-gimel
http://www.gimell.com/catalogue.aspx?filter=Studio+Master+Pro

Lista på flera leverantörer, med musik av mycket skiftande slag (observera att en del filer kan vara uppsamplade eller konverterade från SACD-utgåvor, Hi-Fi News avslöjar sådant i varje nummer sedan juni 2011):
http://www.audiostream.com/content/hd-music-download-sites

Februarinumret av brittiska The Gramophone, med Delius på omslaget, innehöll bland annat en kommentar av Gilad Tiefenbrun från Linn. Han tror att frisläppandet av ALAC är startskottet för att högupplösta filer med bättre än CD-kvalitet (24/96 eller 24/192) kommer att säljas via iTunes Store på nätet under 2012.

Tidskriften The Gramophone startades 1923 av författaren till bla förlagan till TV-serien Monarch of the Glen (Karl för sin kilt), fd spionen Compton Mackenzie. Stig Carlsson var en trogen prenumerant. Tidskriften lever ännu, dess skivrecensioner är värda att gå tillbaka till, och innehållet i varje nummer från starten till och med 2011 kan nu återfinnas på nätet.

I detta sammanhang kan det vara bra att nämna att tidskriftens medarbetare Andrew Everard håller fingret på pulsen vad gäller digitalljud och vad som därtill hör.
http://www.gramophone.co.uk/features/focus/listening-wirelessly
http://www.gramophone.co.uk/podium/Andrew%20Everard

Upp

Tips om Don Keele

– Don Keele var en av de högtalarkonstruktörer som Stig Carlsson ofta refererade till, tipsar SSC:s ordförande Lars Bäcklund. Nu finns Keeles högtalare som byggsats:

Keele publicerade mycket intressanta högtalarmätningar i amerikanska Audio och har gjort mycket nytta för högtalarutveckling i många år. I Stereophile ses nu hans DSP-fria linjekälla, krökt som ett cirkelsegment med högtalarelement placerade på jämna avstånd. Finns nu som byggsats eller färdigbyggd, CRT36:
http://www.stereophile.com/content/don-keele-constant-directivity-crt36-speaker

Don Keeles högtalare säljs i byggsats vars pris inte inkluderar de två stereoförstärkare och de DSP-baserade elektroniska delningsfilter som behövs.
http://www.parts-express.com/pe/showdetl.cfm?partnumber=301-980

Upp

Skillnad mellan OA-52.3 & OA-5-MMX

Det kom en mejlfråga:

”Hej! Vad är ljudskillnande mellan Carlssons OA52.3 och OA5-MMX? Låter OA5-MMX bättre? Har själv ett par OA52.3.

MVH Stefan C”

Här är vårt svar:

Hej Stefan!

Tack för mail, oj vilken stor fråga du ställer! Den tar egentligen en mindre uppsats att besvara korrekt.

Men kort kan jag sammanfatta att 52:an ger ett mer riktat faskorrekt ljud som inte på samma sätt som MMX tar stöd av bakväggens reflexioner. Kanske man kan säga att 52 ger ett modernare och mer tydligt ”uppritat” ljud. Det går liksom att lyssna ”längre in” i inspelningarna. Stig tyckte själv att 50-serien var vida överlägsen 60- och 70-talarna.

MMX ger å andra sidan ett väldigt levande rundkastat ljud som gör att du hör eller ”ser” stereobilden var du än befinner dig i rummet, även om den inte är lika stabil som i 52. Ingemar Ohlsson beskrev det i Studio 4 som att OA-5 förstärker/förhöjer (enhance) ljudbildens rumslighet. Vissa hör detta som en vag såsighet, men de flesta älskar den fria plastiska klang som uppstår och som ger en realistisk illusion av levande musiker i rummet.

Fördelar med MMX är att ljudbilden hamnar högre än i 52 och du slipper de golvreflexer som vissa lyssnare stör sig på från 52.

Båda modellerna är enastående välljudsförmedlare, kan spelas mycket högt och starkt och båda modellerna ger djup bas ner under 40hz. Jag har inte jämfört dem sida vid sida, ev klarar MMX t.o.m. att flytta mer luft i basområdet än OA-52.3.

Å andra sidan tror jag kanske ändå att jag så småningom kommer att återgå till OA-51 som mina vardagsreferenser.

Men jag är inte säker, MMX är fantastiska.

Vänliga hälsningar

Upp

Stig och klangen 12: Stereoskivan

I CarlssonPlanets mäktiga artikelserie ”Stig och klangen” har vi nu kommit till avsnitt 12 där författaren Lars Bäcklund, ordförande i Stiftelse Stig Carlsson dyker allt djupare ner i Stig Carlssons förhållande till stereoskivan och dess avspelningsmekanismer. Avsnitt 12 har underrubriken ”Stereoskivan”:

Stig och stereoskivan

Det är en seglivad myt att Stig Carlsson var en motståndare till stereoinspelningar som sådana. Felaktigt har uppgetts att man kan inhämta stöd för ett sådant påstående på CarlssonPlanet. – Jaså? Jag måtte ha uttryckt mig obegripligt i nyhetsbrev nummer 80, som publicerades 2009. Sedan dess har jag till min glada häpnad fått en del förfrågningar om mer detaljer, länkar, teknikhistoria och referenser, så jag tar tillfället i akt.

Sant är att Stig med rätta beklagade den dåliga ljudkvalitet, som med dåtidens utrustning erhölls från många tidiga stereoskivor, och hans klagomål fortsatte under ett antal år från 1958 och framåt. Med en lätt fnysning konstaterade han att kanalseparationen i praktiken var futtiga 20 dB.

Vidare irriterades han av somliga försäljares dåtida uttalanden, exempelvis att ”alla mono-skivor låter platt”. Ett sådant påstående faller ju platt om man lyssnar till goda mono-inspelningar på en bra högtalare. Det låter verkligen inte platt om monoskivor i serien Mercury Living Presence, de bästa från RCA eller Decca, jazz inspelad av t ex Howard Holzer, Lester Koenig, Bill Putnam eller Rudy Van Gelder – inte ens om välkända flermikrofonupptagningar utgivna som mono-skivor som Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band för den delen.

Stig lyssnade på förinspelade stereoband och jämförde med mono- och stereoskivor

Redan några år in på femtiotalet kom det stereoinspelningar som Stig gillade – tillgängliga som ljudband, åratal innan stereoskivan var en praktisk realitet.

Ett nödvändigt villkor för att stereoinspelningar skulle göras rutinmässigt, och med gott resultat kunna säljas och avlyssnas i hemmiljö, var fungerande teknik för ljudbandspelare. Det krävdes driftsäkra tvåkanalsbandspelare med god ljudkvalitet, standardisering av sådant som spårdimensioner och korrektionskurvor, och teknik för massduplicering av förinspelade band.

Förinspelade ljudband med stereo började säljas 1954. Rullbandspelare för mono som för att vinna i speltid och spara pengar använde endast knappt hälften av bandets bredd i sänder (halvspår) började tillverkas kring 1948.

I USA byggde man efter andra världskriget vidare på de bandspelarkonstruktioner som tagits fram i Tyskland i samverkan mellan AEG/Telefunken och tyska riksradions laboratorium. Närmare beskrivning finns i nyhetsbrev 74. Flera sådana maskiner monterades ner och skickades hem av amerikanska militärer.

De första Ampex-bandspelarna, Model 200, konstruerade av Harold Lindsay med Myron Stolaroff som medarbetare, visade sig driftsäkra sedan modellen introducerats 1948, varefter Lindsay, nu med flera talangfulla medarbetare, omedelbart började arbetet med den legendariska Ampex Model 300, som kom 1949 och revolutionerade ljudteknikers arbete i USA.

Inom ett år hade Model 300 anammats av många radiobolag och skivbolag (och Les Paul hade fått sin maskin modifierad för att klara pålägg, ”sound on sound”).
http://recordist.com/ampex/list.meetings/19980425-ca/index.html

Det dröjde inte länge innan man både i Europa och i USA började göra stereoinspelningar med tonhuvuden placerade efter varandra längs bandet (staggered heads). Stereo-tonhuvuden för samtidig inspelning av två kanaler kom snart till (stacked heads). Bägge teknikerna existerade samtidigt under en följd av år. Det gällde därför att veta vilken sorts bandspelare som använts, för att inte få stor tidsförskjutning mellan kanalerna.

Magnetic Recording Industry Association hade i USA vid ett möte 2 juli 1954 kommit överens om en standard för stereoband. Dessförinnan hade sålts inspelade stereoband av två slag, dels med huvudena på inbördes avstånd, dels band avsedda att spelas av med olika typer av tvåkanalshuvud.
http://books.google.com/books?id=EBsEAAAAMBAJ&pg=PA34#v=onepage&q&f=false

Ampex 3200, som kom 1953, var företagets första utrustning för höghastighetskopiering av ljudband. Med denna och andra motsvarande konstruktioner blev det billigare för företagen att leverera förinspelade band.

Se artikel av Ross H. Snyder med titeln Practical tape duplication, publicerad i Journal of the Audio Engineering Society Volume 3 Issue 3 pp. 160-165; July 1955.

Keith O. Johnson, som arbetade åt Gauss Electrophysics, revolutionerade under sextiotalet massduplicering, bl a med åtgärder mot fasfel och med sin uppfinning av inspelningshuvud med ”focused gap”, men det är en annan historia.

Förinspelade stereoband såldes innan stereoskivan lanserats

Jag har fått läsarfrågor om flera tidiga stereoinspelningar distribuerade som förinspelade band i mitten av femtiotalet. Exempel på tidiga stereoinspelningar från tre bolag får räcka här.

Den första inspelning som RCA utgav som förinspelat stereoband blev Also sprach Zarathustra av Richard Strauss, framförd av Chicago Symphony Orchestra under ledning av Fritz Reiner och inspelad på tvåspårsband med 15 tum per sekund bandhastighet med hjälp av två rundkännande kondensatormikrofoner (Neumann M-50) placerade 3,6 meter ovanför orkestern med 7,2 meter inbördes avstånd.

Den första symfoni som spelades in i stereo av RCA gjordes 21 februari 1954 av Jack Pfeiffer och Leslie Chase, som i Symphony Hall i Boston spelade in Fausts fördömelse av Berlioz med en RCA RT-11 tvåkanalsbandspelare och två kondensatormikrofoner (Neumann U-47).

Flera av de senare gjorda RCA-inspelningarna i serien Living Stereo har återutgivits gång på gång. En av storsäljarna innehöll bl a Offenbachs Gaité Parisienne inspelad 1954 med Boston Pops under Arthur Fiedler (återutgiven på CD: RCA Living Stereo/JVCXR-0224). Man kan när det gäller vissa inspelningar i serien klanka på ett lite överbetonat övre mellanregister, men helheten är fin.

Med början i februari 1954 gjorde olika medarbetare vid EMI i sin studio på Abbey Road 7 med till stor del egenutvecklad utrustning de första inspelningar, som från 1955 gavs ut som förinspelade band under beteckningen Stereosonic, flera av dem sedermera legendariska.

I maj 1954 gjorde Decca stereoinspelningar i Kingsway Hall i London. Roy Wallace hade konstruerat ”trädet” (The Decca Tree) som vid de första av dessa inspelningar såg ut så här: Tre kondensatormikrofoner (i detta fall kardioider, Neumann KM-56) placerades 3,3 meter ovan och strax bakom dirigenten, riktade 30 grader ner mot orkestern och placerade ganska tätt ihop för att inte fånga upp alltför mycket reflexer från sido- och bakvägg i den ganska kala och ekande lokalen. Den till två kanaler nermixade signalen spelades in på en Ampex 350-2 med 15 tum per sekund.

Äldre stereoinspelningar har fått ny publik sedan de utgivits på CD

Vissa tidiga stereoinspelningar har positivt överraskat en nutida publik, som möter dem via CD eller nedladdning utan att ha hört de ursprungliga skivuttgåvorna väl avspelade. Så har det exempelvis blivit för de goda inspelningar med tre mikrofoner som Bob Fine med början 1955 gjorde för Mercury. De utgavs i serien Living Presence på LP.

Mercury och Everest (det senare med inspelningar gjorda av Bert Whyte) använde med gott resultat magnetisk inspelning på 35 mm film, en teknik utvecklad hos Westrex under ledning av John Frayne. Tjockare oxidskikt, tjockare bas och högre linjär hastighet gav större dynamik och mindre överhörningseffekter (print-through) än konventionella band, och med bredare band minskade risken för sidbandsmodulation. Se föredrag av John G. Frayne och J. W. Stafford med titeln The use of 35-mm sprocket type magnetic film in recording phonograph masters, Audio Engineering Society (AES) 11th Convention (October 1959), Paper No. 114.

Sådana tekniska framsteg uppskattades av Stig Carlsson, trägen läsare av tidskrifter som Journal of the Audio Engineering Society som han var – men det betydde inte att han samlade på skivor från sådana bolag endast för att t ex någon viss bandspelare använts. Det var musikalisk njutning, gärna med god närvarokänsla, som han var ute efter.

Living Presence-inspelningar utgavs på 90-talet av Philips på CD, i större antal (och enligt min åsikt mer lyckade) än de som senare kom på SACD.

Några av de tekniska detaljerna beskrevs av Dennis M. Drake i föredraget Digital mastering of the Mercury Living Presence recordings for Compact Disc release, framfört vid AES 92nd Convention (March 1992), Paper No 3242.

De ursprungliga inspelningarnas producent, Wilma Cozart Fine, ledde nermixningen från tre till två kanaler. Westrex 35 mm-bandspelare hade för ändamålet restaurerats till toppskick. Det berättas bland annat att hon underkände elektronik som man ursprungligen tänkt använda, från bl a Sony, och även de första ”glass masters” som gjordes. Hon var en god kritisk lyssnare.
http://www.aes.org/aeshc/docs/jaes.obit/JAES_V31_1_2_PG095.pdf
http://www.avguide.com/blog/wilma-cozart-fine-the-muse-mercury
http://www.kcstudio.com/wilmacozartfine2.html

Många av de stereoinspelningar som gjordes under femtiotalet var rena tvåmikrofonupptagningar, som inte särskilt manipulerats. Dessa hade större inneboende kvaliteter än stereoskivepokens första tio års graverutrustning kunde förmedla. Och de var mycket bättre än 1960-talets ordinära stereoanläggningar för hemmabruk kunde ge en aning om.

Trots de inneboende klangliga bristerna hos CD-standarden, de första tio årens digitaliseringsteknik och de första tio-femton årens CD-spelare kan man tack vare digitalmedias potential för större kanalseparation uppskatta de gamla inspelningarnas värden som sällan förr. Särskilt gäller detta för de analoginspelade ljudband som inte åldrats alltför mycket, nötts eller skadats av oskicklig avspelning.

När den första i Sverige genomförda stereoinspelningen från 1954 tillkommen under medverkan av Kjell Stensson med flera (Alfvéns Midsommarvaka utgiven på Swedish Society Discofil) kom på CD var det många som instämde i Stig Carlssons höga uppskattning av inspelningen. Den var gjord med Lyrec-bandspelare, annars inte Stigs favorit på grund av relativt kraftig sidbandsmodulation.

Multi-mono och konstlade ljudeffekter uppskattades inte av Stig

De bästa stereoinspelningarna från femtio- och sextiotalen kan ha en fin rumslighet och trovärdig klang.

Dessa skiljer sig positivt från de flermikrofonupptagningar i panorerad teknik för tvåkanalåtergivning (multi-mono) som skulle komma. Sådana inspelningar kan av många upplevas ha fördelen att man hör enstaka instrument eller instrumentgrupper extra tydligt när de gör en insats, medan priset är en platt ljudbild med en trängsel av platta gestalter uppradade i sidled som klippdockor i tunn papp. Motsvarande multimono-utgåva på monoskiva var inte alltid roligare att höra.

Från och med sextiotalets slut kom allt fler stereoskivor med konstig ljudbild, dels på grund av ingrepp i graverstudion, dels som resultat av upptagning med flera hopmixade mikrofoner på sinsemellan olika avstånd från ljudkällorna, med de nackdelar i form av löptidsfel med mera som sådant för med sig.

Stig Carlsson var förvisso ingen vän av monoepokens (främst amerikanska) ”hi-fi spectaculars”, inspelningar som avsågs blända ovana lyssnare, som saknade egen erfarenhet av levande musiks klang, med grälla konstlade ljudeffekter.

Oavsett medium ville Stig ogärna lyssna till stereo-inspelningar med likgiltig musik och Technicolor-liknande artificiell färgläggning och ”spotlighting” med multipla närfältsmikrofoner. Ingen Grand Canyon Suite och inga Decca Phase 4-skivor sågs i hans skivhyllor, inte heller avarter av studioinspelningar.

Studioteknik utvecklad i USA för inspelning av populärmusik spred sig snabbt till Europa. Ampex utvecklade 1955 ”Sel-Sync” (som Les Paul året efter använde för åttaspårsinspelningar). 1955 kom även Studer A37.
http://recordist.com/
http://www.aes.org/aeshc/pdf/putnam_history-of-recording-studios.pdf

Helspårsinspelning utnyttjade hela ljudbandets bredd

Givetvis kunde man höra Stig muttra över att signal-störningsförhållandet försämrades om man (som t ex för stereoinspelningar) inte använde hela bandets bredd. Fyrspårsbandspelare, i stereo eller mono (de senare kom på femtiotalet, till råga på allt med olika spårnumrering i USA och i Europa), var därför inget han förespråkade. Efterhand kom bandtyper med större utstyrbarhet för analog inspelning, de bästa (ironiskt nog) efter att kompaktskivan introducerats.

Kompandersystem för brusreducering, som Dolby typ A (lanserat 1965), var Stig Carlsson i likhet med Michael Gerzon länge misstänksam mot. I praktiskt bruk (särskilt om inspelningsteknikern inte minutiöst ställt in Dolby-nivån) minskade processen med kompression följd av expansion upplevelsen av rumslighet och luftighet, om nu sådan fanns i signalen från mikrofonerna.

Kompaktkassetter med ännu smalare spår blev populära på sextiotalet, men Stig var länge ointresserad av dessa. När den med dubbelkapstandrift försedda analoga kassettbandspelaren Nakamichi 700 lanserades på 1970-talet skaffade han sig en sådan och en liten samling kassettband, men B-Dolby var verkligen inte hans likör och ljudkvaliteten från masskopierade kompaktkassetter imponerade inte.

Desto gladare blev han när yrkesfolk under sjuttiotalet började spela in i stereo på bandspelare med god bandföring och halvtumsband.

Fortfarande utges på digitala media alldeles utmärkta inspelningar som gjorts med analog teknik på Studer A820 eller dess flerkanalsvarianter, eller motsvarande varianter av Ampex ATR102, därefter modifierade för tvåkanalsåtergivning med nya tonhuvuden och ny elektronik från t ex EAR/de Paravicini eller klass A-förstärkare från Aria.
http://www.atrservice.com/recordingstudios.php
http://www.ear-yoshino.com/products.php?catId=7

Stigs förinspelade stereoband föredrogs framför samtida stereoskivor

Till saken hör alltså att Stig Carlsson nog var en av de första i Sverige som under nittonhundrafemtiotalet lyssnade på förinspelade band från flera skivmärken. Att han hade en fin liten samling av sådana stereoband är inte känt för många.

Det brusar en del vid avspelning av detta slags band, men många gånger medger de bättre uppfattning om inspelningens liv och rumslighet än de första tio årens skivutgåvor av samma inspelning gjorde, särskilt om de spelades av med annan utrustning än den allra bästa (och bäst injusterade).

Jämfört med de flesta inspelningar av jazz eller västerländsk konstmusik som gjorts de senaste fyrtio åren i regi av de stora skivbolagen är de första årtiondenas inspelningar gjorda med extremt puristisk teknik, många med endast två mikrofoner, ofta skickligt placerade i upptagningsrummet. När tidiga stereoinspelningar gjordes i avsikt att utge dem på band behövde man inte oroa sig för motfasinformation av en art och grad som ger rumslighet i återgivningen, men som skulle bli ett bekymmer för gravering och avspelning av stereoskivor.

Femtio- och sextiotalens berömda stereoinspelningar från bl a RCA, Decca och Mercury återutges fortfarande. Sjuttiotalets omgraveringar för LP var av skiftande kvalitet, troligen för att man använde ”modern” elektronik med talrika usla operationsförstärkare och olika finesser avsedda för att medge snabbt och enkelt arbete i ljudstudion.

AB-stereofoni med två rundkännande mikrofoner praktiserades nog mest i USA på femtiotalet, i England övade man sig bl a inom EMI på Blumlein-tekniken (korsade åttor) och det berömda ”träd” för mikrofoner som först användes av Decca var en vidareutveckling av företagets mono-erfarenheter.

Skisser av olika slags stereoupptagningsmetoder:
http://www.sengpielaudio.com/Visualization-EBS-E.htm
http://en.wikipedia.org/wiki/Blumlein_Pair

Några av de stereo-inspelningar som vi vet att Stig under sin levnad lyssnat på via rullbandspelare har senare digitaliserats (samt i många fall utsatts för brusreducering av olika slag) och utgivits som 24/96-filer av det amerikanska företaget High Definition Tape Transfers – somliga anser att dessas ljudkvalitet väl mäter sig med CD-utgåvor från analoga masterband, men jag har inte tillräckligt underlag för en åsikt i frågan.

Stig använde förinspelade stereoband bland annat för att utröna behoven av högtalarutformning och högtalarplacering för bästa upplevelse av stereoinspelningar.

Satellitsystem med gemensam bas dög varken för mono eller för stereo

Föga känt är även att Stig i flera omgångar under femtio- och sextiotalen prövade att konstruera satellithögtalare med gemensam baslåda. Skälet var att det i många vardagsrum är svårt att finna en högtalarplacering som lika väl tillgodoser basregistret som övriga register. Stig förkastade sina försök till satellitlösningar, eftersom dessa inte gav rätt upplevelse av rumslighet. Detta var särskilt tydligt vid lyssning till stereoinspelningar via band, som ju kunde innehålla motfasinformation.

”Prinsarna” var vännernas namn på ett av dessa satellithögtalarsystem, som Stig under en period ofta spelade musik med i lägenheten i Blackeberg – men inte demonstrerade offentligt.

Han fnös åt stereo-förespråkarnas påståenden att nu räckte det med små nätta högtalare, nu vore det inte så noga med distorsion och tonkurva – radiohandlare kunde på den tiden säga att nu var det slut med något viktigare, mono-epokens ”perspektivdistorsion”.

Hoplagda kanaler i basen plattade till ljudet

Vid gravering av stereoskivor utvecklades snart en praxis att lägga ihop baskanalerna för att undvika att motfasinformation vid gravering skulle få graververktyget att lyfta från lacket eller vid avspelning kasta pickupelementets nålspets ur spår. Sådant är överflödigt vid bandkopiering eller i digitalljudvärlden där kanalernas information i princip skils åt.

Ingrepp i skivgraveringen av detta slag tror jag är en av förklaringarna till att platt ljud från stereoskivor så ofta upplevdes av sextio- och sjuttiotalens hemmalyssnare. En annan förklaring är att de flesta skivspelare då var fel injusterade.

Två högtalarsystem för mono?

En eller flera högtalare för mono, det är frågan. Vid offentliga konserter med elektrofonisk musik, t ex på Moderna Museet, hade Stig fyra kolboxar i kluster, rygg mot rygg – senare grupper av fyra OA-6.

I sitt tjänsterum på KTH, som var långt och smalt med högt i tak, placerade han en OA-6 nära dörren och satt själv nästan så långt som möjligt från högtalaren.

Vid demonstrationer i andra lokaler brukade han på 1960-talet använda en enda OA-6, och jag var som lyssnare inte ensam om att vid sådana tillfällen undra vem som egentligen behöver stereo.

Hemma började han spela på två högtalare för mono-återgivning – när han började med detta vet jag inte. Ett av de ursprungliga skälen för att använda dubbel-mono var att uppnå en jämnare basåtergivning, ett annat var att erhålla större ljudtryck än med en ensam OA-6. Efter flytten till Torkel Knutssonsgatan använde han, när jag var med, alltid två högtalare för monofoni. För att undgå bashöjningen i mittplats satt han vid njutningslyssning på mono-inspelningar alltid långt till höger i lyssningsrummet. En härligt plastisk återgivning kunde då upplevas.

Naturligtvis jämförde Stig och hans medlyssnare stereobandens klangliga egenskaper med motsvarande stereoskivutgåva, om möjligt med motsvarande mono-skivutgåva. Ofta nog vann de sistnämnda.

Mono-skivan hade på femtiotalet nått hög möjlig teknisk nivå

Ljudinspelning har förekommit sedan 1870-talet och tekniken förfinades efterhand. Årtalslista:
http://web.archive.org/web/20070126102143/http://history.sandiego.edu/gen/recording/notes.html#origins

Referenser om ljudteknisk utveckling, framför allt i USA:
http://web.archive.org/web/20060905003341/http://history.sandiego.edu/gen/recording/sources.html

För referenser och illustrationer se även History of disk recording av John G. Frayne, Journal of the Audio Engineering Society, Vol. 33 No. 4, pp 263–270.
http://www.aes.org/aeshc/pdf/frayne_history-of-disk-recording.pdf

Graverdosan och dess tillhöriga elektronik är ett särskilt rikt utvecklingsfält, föga känt utanför kretsen av närmast berörda. Elektriska ekvivalenter till dessa mekaniska system kan ge en del klarhet om egenskaperna. Se föredrag av Sean Davies med titeln The development of disc cutting heads, Paper No 5751, AES 114th Convention (March 2003).

Ljudarkivs inspelningar görs nu tillgängliga via nätet

Den som vill höra bitreducerade digitaliseringar av äldre mono- och stereo-inspelningar kan hitta en hel del på Internet.

En god källa är British Library, som när detta skrivs har drygt 46 000 inspelningar tillgängliga för behöriga, och mer än 10 000 för oss andra.
http://sounds.bl.uk/ProjectInfo.aspx

National Jukebox är ett av många projekt inom det amerikanska kongressbiblioteket, där digitaliseringar av t ex äldre material från Victor nu tillkommer i en strid ström.
http://www.loc.gov/rr/record/onlinecollections.html

Filmljudutveckling och militära krav bidrog till bättre monoskiva

Monoskivans ljudkvalitet förbättrades som följd av ljudteknisk utveckling på andra områden. Inspelat ljud som ackompanjemang till film har sedan 1880-talet föranlett omfattande utvecklingsarbete. Om detta ämne finns mycket skrivet.

Föregångaren till danska Fonofilm startades 1918 i syfte att erbjuda synkront ljud till filmindustrin, något som under tjugotalet sysselsatte flera uppfinnare i Tyskland, Frankrike, England och USA, bland dem Eric Tigerstedt. http://www.filmsoundsweden.se/backspegel/start2.html

Exempel: Tyska Tri-Ergons teknik för optiskt filmljud demonstrerades första gången 1922 och William Fox köpte 1927 USA-rättigheterna.
http://www.filmsoundsweden.se/backspegel/triergon.html

Fox Movietone använde för sina vida spridda journalfilmer en ljudfilmskamera uppfunnen av Theodore Case.

Filmljudteknikens förfining, och insatser av skickliga ingenjörer vid flera stora radiobolag, som t ex tyska riksradions laboratorium, gav efter andra världskriget bieffekter som småningom kom de intresserade skivlyssnarna till del. Decca drog fördel av teknik utvecklad på militära uppdrag under ledning av Arthur Haddy, delvis i samarbete med danska Fonofilm, under andra världskriget.
http://www.aes.org/aeshc/docs/jaes.obit/JAES_V38_5_PG413.pdf

Även andra skivbolag kunde utnyttja teknik framtagen som ett led i krigsansträngningar, t ex bandspelare med högfrekvensförmagnetisering. Från 1950 blev direktgravering mindre vanlig; bandspelaren tog över inspelningsarbetet.

Fina mono-inspelningar började komma till sin rätt på vinyl under 50-talet

Med andra ord hade mono-skivan – redan efter drygt sjuttio år av teknisk utveckling – nått en hög potentiell kvalitetsnivå på 1950-talet.

Fortfarande gjordes många inspelningar av klassisk musik med en enda mikrofon, skickligt placerad. C. Robert Fine började använda denna teknik 1951 och den först utgivna inspelningen i en serie sådana på Mercury var Mussorgskijs Tavlor på en utställning, varvid en musikkritiker i New York Times liknade upplevelsen att lyssna till denna skiva vid ”being in the living presence of an orchestra”. Att skivbolaget kallade Bob Fines senare inspelningar för Living Presence var inte att undra på.

Klangen från åtskilliga av dåtidens legendariska inspelningar, gjorda med omsorg via dåtidens finaste mikrofoner från t ex Neumann, RCA, STC eller Western Electric och bandspelare från pionjären AEG-Telefunken och efterföljaren Ampex, kan ännu imponera stort. Och överföringen till skiva blev allt bättre under den epoken.

Bandspelare som användes av EMI uppvisade till Stigs sorg en hel del sidbandsmodulation, i likhet med enklare modeller från Ampex med inbyggd högtalare i locket. Bild på EMI RE 210:
http://sounds.bl.uk/View.aspx?item=029M-6XNSAX1991XX-0001V0.xml

Skivgraveringsutrustning för mono, från bl a Scully (som inlett tillverkning 1917), Neumann, Fonofilm/Ortofon, Westrex, Haeco (Holzer Audio Engineering Co.), RCA, Presto, Cook, Dauphine, Lyrec och Grampian, hade på femtiotalet nått en imponerande teknisk nivå.

Matrisering och skivpressning skedde särskilt i början av sextiotalet i lugnare takt än som var fallet under sjuttiotalets expansion av skivindustrin, med jämnare och högre kvalitet som resultat. Då var det ännu inte aktuellt att som under sjuttiotalet lyfta nypressade skivor från pressen innan de hunnit svalna, ett oskick som kan ge upphov till kantarellformiga oplanheter. Inte heller malde man ner osålda skivor för att få billigt pressmaterial (som det knastrar om vid avspelning). Här finns en av förklaringar till nutidens stigande begagnatpriser för de legendariska pressningarna från femtio- och sextiotal, mono eller stereo.

Även avspelningsutrustning genomgick en snabb positiv utveckling under de första 10–15 åren efter andra världskrigets slut. Många av dåtidens bästa länkar i återgivningskedjan tål efter sakkunnig renovering väl att lyssnas till, än idag.

Mono-pickupelement, särskilt sådana avsedda för professionellt bruk, från exempelvis Fonofilm/Ortofon, Neumann, EMT, Weathers av Stig uppskattade kondensatorpickupelement (som avsågs minska felspårning på grund av pinch-effekten), Stax, EMI, General Electric och Decca utvecklades från och med slutet av 1940-talet till en allt högre nivå.

Decca hade valt en egen väg. Strax ovanför nålspetsen fanns en armatur av mjukjärn, kring denna spole i vilken inducerades ström när nålspetsen rörde sig i sidled. Nackdelen var bristande spårningsförmåga, och hög nåltryckskraft krävdes, så när vinylskivan anlänt anklagades Decca-pickupelement av många användare för onödigt skivslitage.

Stig valde för sin del Ortofon typ C, varav han ägde flera exemplar med olika nålspetsar. Dessa pickupelement med rörlig spole passade bra i de stabila Ortofon-tonarmar som i Sverige såldes bl a i Elfa-butiken på Holländargatan i Stockholm och av SELA. Det blev ofta Ortofon-produkter som intresserade skivlyssnare på den tiden investerade i.
http://www.adventuresinhifiaudio.com/22/06/2010/a-short-history-of-ortofon-pick-up-cartridges/

Garrard 301 och Thorens TD 124 var motorenheter av hög kvalitet och nätt format, goda alternativ för hemmabruk till de stora tunga skivspelare som förekom hos de ljudtekniskt mest ambitiösa radiobolagen.

Mono-skivor kunde bemedlade och intresserade amatörer tack vare nämnda produkter efterhand lyckas spela av med god ljudkvalitet, som i stora delar kunde överträffa masskopierade förinspelade rullbands.

”Stereo var tio resor värre”

Sämre var lyssningsintrycket som förmedlades av stereoskivorna och de första årens utrustning för avspelning av dessa, när Stig jämförde med kommersiellt tillgängliga förinspelade band med samma stereoinspelningar från samma amerikanska och engelska skivmärken.

Jag upprepar: Det var inte stereoprincipen i sig han ogillade, utan de förvrängningar och andra problem som – särskilt under det första årtiondet från marknadslanseringen 1958 – kännetecknade tillverkning och avspelning av stereoskivor. Det bör framhållas att Stig Carlsson kom att få stor betydelse som inspiratör för bättre framställning och avspelning av grammofonskivor.

I det följande vill jag försöka beskriva en del av problemen med gravering och avspelning av stereoskivor, och några av ansträngningarna att åtgärda dessa. Historien bakom stereoskivan börjar omkring 1930. Redan Thomas Edison förutspådde i sina laboratorieanteckningar att tvåkanalsinspelning skulle bli möjlig. Återgivning med två kanaler provades redan på 1880-talet, dock utan att man då ännu kunde göra inspelningar…

Stereoteknik beskrevs väl av Lennart Ljungberg i Svenska Magnetofonklubbens tidskrift Ljudteknik 1959 och av Fox och Woodward i Journal of the Audio Engineering Society 1963; 11: 294–301. Bägge artiklarna kan varmt rekommenderas till läsning, ännu idag.

Historiken bakom stereofonisk ljudåtergivning har beskrivits, med god referenslista, av J. K. Hilliard i Proceedings of the IRE, maj 1962 (Volume 50, pp 776–780).

Stereo-graverdosor från Neumann, Westrex och Ortofon såldes under 1950-talet

Georg Neumann, som efter försök 1928 (då han ännu var anställd hos Reisz) sedan 1930 tillverkat graverdosor för mono, visade 1956 sitt företags graverutrustning ZS 90/45 för stereo (som helgardering brukbar både för V/L och 45°/45°). Den följdes senare av SX 45, SX 68, legendariska SX 74 (den sista graverdosa som Georg Neumann personligen deltagit i konstruktion av) och slutligen SX 84.
http://www.aes.org/aeshc/docs/jaes.obit/JAES_V24_8_PG708.pdf

Westrex Model 3 var företagets första marknadsförda stereo-graverhuvud, som såldes med graverutrustning tillverkad av Scully. Utvecklingen leddes av John George Frayne och Robert Davis vars ansträngningar för att ta fram det legendariska Westrex 3A, 3B och 3C kröntes 1964 av det utmärkta 3D. Se artikel av Carl S. Nelson och Jerome W. Stafford med titeln The Westrex 3D StereoDisk System, publicerad i Journal of the Audio Engineering Society Volume 12 Issue 3 pp 178–185, July 1964.

Ortofon och moderbolaget Fonofilm hade erfarenhet av graververk sedan tjugotalet. Robert Gudmandsen arbetade från 1957 med utveckling av stereo-graverhuvuden hos Ortofon. Ortofon-dosor utvecklades vidare under sextio- och sjuttiotalen, bland annat med avkänningsspolar för återkoppling och optimering för halvfartsgravering av CD4-skivor som hade en högfrekvent bärvåg.

Resonansfrekvensen för flera modeller ligger kring 2 kHz mot 1 kHz för samtida Westrex-dosor, något som enligt en del bedömare gör det möjligt att (gärna med förbättrad elektronik) få särskilt goda resultat i diskanten med Ortofon-dosa.

”Stereo var tio resor värre”

De i Sverige först sålda stereoskivorna utgavs 1957 av amerikanska Audio Fidelity, vars chef fått tillgång till stereo-graverdosa eftersom han hade nära förbindelser med Westrex. Flera av skivorna från detta märke kännetecknas av överdriven stereobild, med ”hål i mitten”, något som kom att kallas pingpongstereo. Samma år utkom Bel Canto i USA med en stereoskiva. Året efter följde flera amerikanska bolag efter, i England Pye.

Många skivbolag hade från 1955 spelat in allt, eller det mesta, i stereo på band. Men sedan började problemen hopa sig på allvar för dem som skulle överföra dessa inspelningar till skiva.

Att gravera stereoskivor var enligt den legendariske ljudteknikern Sven Elmén ”tio resor värre” än att gravera monoskivor. Och han hade ändå genom sitt arbete på Europafilm byggt upp hög kompetens för monogravering och hade som få andra tillgång till det allra senaste i teknikväg från Georg Neumann i Berlin (sedan Neumanns dotter gift sig med hans chef Bengt Runsten.

Bengt Runsten började vid årsskiftet 1953–1954 skaffa bättre utrustning för filmljud och för musikinspelning. Han köpte 1955 från USA två tvåkanalsbandspelare från Berlant, och Sven Elmén byggde ett mixerbord av Quad-förstärkare för stereobruk. 1959 köptes en trekanals bandspelare från Ampex.

Svensk tillverkningsteknik i världsklass

Att belägga det nygraverade lackets acetat med metall var en svår konst. Metallskiktet måste vara jämntjockt med god ytfinhet, annars knastrade det vid avspelning av den pressade skivan. Bengt Runsten utvecklade hos Europafilm ett världsledande galvano, som exempelvis kom att användas vid ambitiösa projekt som de mest lyckade direktgraverade stereoskivorna från Sheffield.

Stereoskivavspelning ställde nya krav på skivans planhet och ytfinhet. Evert Staaf utvecklade en världsledande skivpress, som tillverkades av Toolex Alpha AB i Sundbyberg och ännu av många anses bättre än dussinet konkurrenters. De sista levererades till Melodiya i Ryssland vid mitten av 1980-talet. Bild: http://www.qualityrecordpressings.com/index.cfm?go=toolex

Vinylskivor pressas nu på många håll med större omsorg än förr

Nu är det inte lika bråttom att snabbt få ut topplistemusik från skivpresserierna. Sakta och väl slår ingen ihjäl! Vinylskivor säljs nu i små men ökande antal, till högre pris än förr.

Fortfarande gäller att om man håller en bra press i gott skick, följer dess bruksanvisning, håller rent i lokalen och använder ren ny bra pressmassa kan pressningskvalitén bli god. Ekonomer har förstås andra prioriteringar, men sedan priserna höjts har flera presserier omstartat eller nystartat, och gamla pressar rustas upp.
http://www.sonicflare.com/archives/vinyl-factory-tour-part-4.php
http://thevinylfactory.com/vf-manufacturing/
http://www.stereophile.com/reference/iits_a_vinyl_world_after_alli/index.html

I Europa och Amerika finns drygt femtio presserier kvar. Tyska Pallas och amerikanska RTI hör till de mera välkända. EMI-pressarna i Hayes, Middlesex, har tagits över av The Vinyl Factory (före detta Portal Space Records).
http://www.totalsonic.net/vinylplants.htm

Vad gäller svenska skivpressare kan man på nätet hitta Audiodisc i Bålsta utanför Stockholm, Tail Records Vinyl i Göteborg och rockabillyentusiasten Carl-Johan Victor i Urshult, några mil söder om Växjö i Småland, som driver skivbolaget Vic-Tone Records och köpt två begagnade skivpressar från Ljudpress i Sundsvall.
http://www.audiodisc.se/produkter.html
http://tailrecvinyl.com/index.php
http://www.urshult.nu/victone.html
http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=c59c71v9&gInitPage=1

I Japan finns Toyo Kasei ensamt kvar av de tidigare tio stora vinylpresserierna.
http://www.toyokasei.com/services.html

Stereo-pickupelement

1954 inledde den framsynte Stanley N. Shure utveckling av utrustning för avspelning av de stereoskivor som ännu inte fanns på marknaden, då stereograveringstekniken nätt och jämt börjat utvecklas. Resultatet: pickupelementet Shure M3D presenterades år 1958.

Stereo-pickupelementen var under femtio- och sextiotalen mestadels usla.

Ortofon Stereo Pick-Up (SPU), lanserad 1959, var ett lysande undantag. Den var till väsentlig del konstruerad och utprövad av Robert Gudmandsen. Han hade från 1942 arbetat med Fonofilms epokgörande skivgraveringsutrustning som började marknadsföras 1945, senare med Fonofilms legendariska mono-pickupelement AB med rörlig spole som började säljas 1948, följt av Ortofon typ A (för amatörer) och C (mer avsedd för studiobruk). Ortofon, som 1951 etablerats som dotterbolag till Fonofilm, började 1957 utveckla graverhuvud för stereo, även där med Gudmandsen i främsta ledet.

SPU, som ursprungligen avsetts för yrkesbruk (Danmarks radio, Radiotjänst, Deutsche Grammophon var de tilltänkta avnämarna), tillverkas fortfarande i olika versioner. De som tillverkats sedan 1987 har 20 grader vertikal avspelningsvinkel. SPU-prototyper hade ett mycket komplicerat länkage till vad som såg ut som två mono-element med rörlig spole.
http://www.ortofon.com/index.php?option=com_content&view=article&id=110&Itemid=102
http://www.ortofon.com/index.php?option=com_content&view=article&id=281&Itemid=298

Stereoskivavspelning var svårare att lyckas med än monoskivavspelning

De flesta på femtio- och sextiotalen tillgängliga tonarmarna hade olämpligt hög friktion vid rörelser i vertikalled, och hade för hög rörlig massa för att med framgång kunna användas med de allt bättre pickupelement från t ex Shure Bros, med rörlig magnet och mjukare upphängning, som från sextiotalet kom att dominera marknaden.

De flesta äldre skivspelares skivtallrikar rörde sig vertikalt på ett sätt som gav upphov till ökat muller (rumble) när stereo-pickupelement användes jämfört med mono-element. Skivtallrikar av magnetiskt material påverkade vertikalsignal från många pickupelement. Brum var ett annat problem vid skivavspelning som i och med stereo-epoken fick en ny dignitet.

Som gäst hos människor som ville demonstrera sina stereoskivor avkrävdes mången lyssnare vita lögner (vad som numera kallas social kompetens). Men Stig, som förvisso med stor finkänslighet kunde bevara sina vänners förtroenden, var ingen lögnaktig person.

Efter att de första stereoskivorna anlänt till Sverige från de amerikanska skivbolagen Audio Fidelity 1957 och Mercury 1958 påtalade Stig i ett flertal debattinlägg, även i dagspress, att distorsionen blev större än för korrekt avspelning av motsvarande monoskiva. Signalstörningsavståndet var även sämre för stereoskivor.

Hade han fel? Hans agerande irriterade begripligt nog branschmänniskor, som ville sälja nya apparater i stora mängder till folket. Tänk bara: dubbelt så många högtalare per kund! De påstod för sin del sådant som att med stereo räckte det med små högtalare som kunde gömmas i bokhyllor eller på annan godtycklig plats i rummet. Stig ansågs dra lans mot väderkvarnar, och beskrevs av vissa försäljare som en fiende till teknisk utveckling.

När Stig Carlsson från och med slutet av sextiotalet varit med om att vidareutveckla skivavspelningsteknik började han förvisso se mer positivt på stereoskivan än han gjort 1958.

Han var, som många noterat, fullt beredd att ändra sig, om nya fakta tillkom eller bättre upplevelser erbjöds. Stig var ingen partisan för rör- eller transistorförstärkare, det ena eller andra slaget av högtalarmembran, analogljud vs digitalt, eller i andra frågor av typen Saab vs Volvo som audiofiler gillar att träta om.

Hur ofta är de första yttringarna av en ny teknik mer tilltalande än de sucessivt förfinade alstren av äldre teknik? (Mekaniska armbandsur tillverkas fortfarande, trots att många trodde för 40 år sedan att sådana skulle förpassas till historiens skräphög)

Telefoni- och filmljudutveckling banade i USA väg för stereoinspelning

Först under 2000-talet med dess mindre (men ökande) vinylmarknad har man nått därhän att större andel stereoskivor pressats optimalt. Först nyligen har det blivit riktigt svårt att finna en helt oduglig vinylskivspelare. Annat var det förr – åtminstone fram till 1980-talet.

Att gravering och avspelning av stereoskivor kom att utvecklas så långt att ljudet i lyckade fall blev svårt att skilja från masterbandets var egentligen inte att vänta. Att så ändå skett är en triumf för många människors påhittighet och envishet, utövad under årtionden. Så jag kan inte undanhålla eventuella läsare en rejäl dos teknikhistoria.

Fysiker och ingenjörer verksamma vid Bell Laboratories och dess föregångare i USA gjorde väsentliga uppfinningar som förbättrade åtskilliga länkar i ljudåtergivningskedjan. Teorin om elektriska filter hade där 1922 förfinats av Zoble och medarbetare och låg till grund för mycket av det som komma skulle inom ljudtekniken.
http://web.archive.org/web/20070522014549/http://history.sandiego.edu/gen/recording/bell-labs.html

Att man från 1922 i Western Electrics utvecklingslaboratorium och senare Bell Labs i USA började forska i ljudinspelning och möjligheten av synkroniserat filmljud berodde nog mest att man ville locka till sig unga ingenjörer, som kunde sporras av visionen om ljudfilm. Under Harvey Fletcher kom storverk att uträttas inom Bell Labs, även på detta område. En arbetsgrupp, ledd av J. P. Maxfield och H. C. Harrison, undersökte elektrisk inspelning på skiva.

Arbetet ledde bl a fram till Vitaphone-systemet med lateralgraverade sextontumsskivor (405 mm diameter) som spelades av med 33 1/3 r/min (en hastighet som Maxfield visat var optimal för sextontums normalspårsskivor med hänsyn till önskad speltid). Detta anammades av Warner Bros och användes till filmer med inspelad musik, som Don Juan (1926), och sådana med synkroniserat tal, där den sedermera mest berömda blev The Jazz Singer (1927).
http://www.we13a.com/menu/donjuan.htm?menu=2&subm=2

En annan arbetsgrupp inom Bell Labs, ledd av E. C. Wente (som 1917 med framgång använt elektriska kretsar som ekvivalenter till mekaniska system vid utformning av den första kondensatormikrofonen), forskade i optiskt ljud på film. Detta ledde fram till det system som ERPI (Electrical Research Products, Inc.), en division av Bell Labs, introducerade 1928–1929.

Parallellt hade många ingenjörer i andra företag, bl a General Electric, arbetat med optiskt filmljud, som i och med RCA Photophone 1928 kunde överträffa den ljudkvalitet som erhölls med Vitaphone. Synkroniserad skivavspelning förekom efter 1932 mycket sällan.
http://en.wikipedia.org/wiki/Vitaphone

Två eller tre kanaler?

Hans Wohlrab demonstrerade 1936 i Tyskland med utrustning för optiskt ljud på film från Klangfilm ljudupptagningar i stereo av hela akter av Wagneroperor från årets säsong i Bayreuth. Se Wohlrab, H.C.: Highlights of the History of Sound Recording on Film in Europe. Presented at the 94th AES Convention, 1993 March 16-19, Berlin.

Vid Bell Labs experimenterade man från början av 1930-talet med tvåkanalsinspelning på skiva och på film. Viktiga artiklar samlades till ett symposium 1934. Texterna återutgavs av Paul Klipsch, som fann dem av central betydelse. De är mycket läsvärda än idag.
http://www.aes.org/aeshc/docs/bell.labs/auditoryperspective.pdf

Under devisen ”acoustic perspective sound reproduction” experimenterades med trekanalåtergivning, som gav bättre upplevelse av rymd och djup än tvåkanalssystem kunde erbjuda.

Man kunde 1937 demonstrera optiskt filmljud med två kanaler. Ett trekanalsystem demonstrerades 1939. Vid det laget hade man inom Bell Labs mer allmänt börjat tala om stereofoni. Se Fletcher H. The stereophonic sound-film system. Journal of the Society of Motion Picture Engineers, Vol. 37, pp 331 ff (1941 Oct.).

Var man först med stereoinspelningsförsök i England eller i USA?

Tekniska förutsättningar för stereoinspelning genom elektrisk direktgravering av vax med särskilt utvecklade graverdosor förelåg från 1931, men det är mindre säkert exakt när och var de allra första inspelningsförsöken gjordes. I brist på bevarad samtida dokumentation är det förmodligen oavgjort mellan England och USA.

Stereoinspelning prövades i USA vid Bell Labs. Det byggde på arbetet med filmljudteknik. Ett viktigt steg på vägen var utvecklingen av vertikalgravering.

Vitaphone-systemet i ursprunglig form med lateralgravering och schellackmaterial gav för hög distorsion, problem med korsmodulering mellan signaler med låga och höga frekvenser, för litet frekvensomfång (från 125 Hz till 4,5 kHz) och för dåligt signal/störningsförhållande (30 dB). Dessutom nöttes skivorna snabbt vid avspelning. När den första förtjusningen över ”talfilm” lagt sig var det allt fler som önskade sig bättre ljudkvalitet på bio.

Telefonbolaget AT & T efterfrågade skivor som kunde spelas av många gånger utan kvalitetsförlust. Sådana behövdes för kvalitets- och uppfattbarhetsprövning av telefonsystem.

Vid Bell Labs experimenterade man för att åstadkomma något bättre än Vitaphone-systemet. Detta ledde till flera uppfinningar som under 1930-talet förbättrade tonomfång, sänkte distorsion och förbättrade signal/störningsavstånd.

Vertikalgravering förfinades vid Bell Labs, och tekniska data förbättrades

Fortfarande handlade det väsentligen om monoskivor. Se Vieth L, Wiebusch CF. Recent development in hill and dale recorders. Journal of the Society of Motion Picture Engineers January 1938.

Exempel på förbättringar uppnådda under trettiotalet genom arbete inom Bell Labs:

Utsträckt frekvensområde erhölls med hjälp av vertikalgravering med ett nyutvecklat graverhuvud, där resonansen kring 700 Hz tämjdes med negativ motkoppling. Förbättrad ytfinhet hos vaxet minskade störningar från ytan vid gravering; hett vax hälldes ut i tunt skikt, tidigare hade man graverat i tjocka vaxplattor som hade ojämn yta. Vaxet täcktes med tunt lager guld genom vakuumdeposition (gold sputtering). Ny tonkurva för inspelning och avspelning valdes för att öka signal/störningsförhållandet. Olika korrektionsnät har beskrivits. Enligt graf i Audio Cyclopedia, utgiven av Howard Tremaine 1961, användes 6 dB bassänkning vid 150 Hz och diskanthöjning 6 dB vid 5 kHz vid inspelning, motsvarande bashöjning respektive diskantsänkning vid avspelning, som standard 1953 då liknande vertikalgraverade skivor ännu fanns i bruk. Skivor pressades inte i schellack utan i nya material, först acetat, sedan PVC. Nya pickupelement med rörlig spole utvecklades för avspelning.

Arbetet med utveckling av vertikalinspelning fortsatte (knappast stört av att Pierce och Hunt i en ofta citerad artikel publicerad i Journal of the Society of Motion Picture Engineers augusti 1938 visat att vertikalinspelning gav högre distorsion än lateralinspelning) fram till slutet av fyrtiotalet, nu mest för radiobolagens behov av ”transcription discs”. Se Frayne JG, Wolfe H. Sound Recording. John Wiley and Sons, New York 1949.

Försök gjordes 1928, i syfte att undgå korsmodulering, med tvåbandsinspelning: låga frekvenser i ett spår och höga frekvenser i ett annat. Detta har beskrivits bl a i ett AES-föredrag 1980 av Arthur C. Keller, som ännu var verksam som konsult, men vid det laget sedan länge var pensionerad från Bell Labs, där han bl a uppfunnit ett pickupelement med rörlig spole.

Stereoinspelning i ett spår: Bell Labs

Vid Bell Labs utvecklade Keller och medarbetare, däribland Irad S. Rafuse, fram till 1934 (då försöken avbröts på grund av penningbrist) stereoinspelning i ett spår med vertikal/lateral (som gav olika distorsion i kanalerna), senare med 45°/45°-teknik. Se U. S. Patent 2 114 471 (1936–1938). Många uppfinningar gjorde inspelningsverksamheten möjlig, och tekniskt framgångsrik.

Vaxets yta deformerades olyckligtvis tidigare av en boll som hölls på insidan av graververktyget för att hålla detta på rätt höjd; en uppfinning från Bell Labs utnyttjade Bernoulli-effekten; luft strömmade genom ett rör som utan kontakt med vaxets yta höll graververktyget på rätt höjd (liknande teknik kom senare att användas för databandspelare och hårddiskar).

Vinylskivans utvecklingshistoria: Bell Labs, RCA, Columbia

Ytbuller, släpljud och knaster ville man minska genom val av annat pressmaterial än schellack. Provpressningar gjordes med ett relativt nytt termoplastiskt material, Vinylite, en kopolymer av vinylacetat och vinylklorid, som 1930 hade utvecklats av Union Carbide och erbjudits Bell för tillverkning av handmikrotelefoner. Vinylite hade valts bl a för Vitaphone-projektets förlängning i syfte att förbättra signal/störningsförhållandet.

En uppfinning utnyttjade de dielektriska egenskaperna hos Vinylite för att jämnt värma upp pressmaterialet, och samtidigt mäta uppnådd temperatur. Detta bidrog till tystare skivytor vid avspelning.

Sextontumsskivor tillverkade med teknik licensierad från Western Electric, vertikalinspelade och pressade på Vinylite under ledning av Dick Fullerton, såldes därefter av World Broadcasting Company till radiobolag som försågs med lämpligt pickupelement (Western Electric 7A). Skivor av detta slag (transcription records) var bra att ha för radiobolag, inte minst i ett land som har flera tidszoner, och såldes ända in på femtiotalet då bandspelaren tog över.

RCA Victor i USA misslyckades 1930–1931 med att sälja ”Program Transcription Discs”, för tiden långspelande skivor i ett vinylmaterial med 30 cm diameter, till allmänheten. Två orsaker till misslyckandet brukar nämnas. Dels saknades i hemmen lämplig avspelningsutrustning för 33 1/3 r/min (ett professionellt format som mest använts av Vitaphone-systemet och, som visats inom Bell Labs, krävde smalare spår och större innerspårsradie än de där RCA-skivornas för att ge acceptabelt låg distorsion), dels hade depressionen slagit till och folk höll i pengarna.

Under andra världskriget var tillgången till schellack för skivpressning begränsad, och materialet behövdes för andra ändamål, bl a för militärelektronik. Därför pressades ett antal normalspårsskivor, bl a V-Disks, i vinylmaterial av olika slag.

Columbia Broadcasting System, ägare av Columbia Records i USA, hade 1939 inlett försök med vinylskivor. Att RCA misslyckats tidigare gav insikten att en hel kedja av utrustning för inspelning och avspelning behövde utvecklas. 1945 intensifierades detta arbete av Peter Goldmark och medarbetare, som utvecklade bland annat graverdosor, graververktyg för mikrospår, skivspelare med jämn rotationshastighet, pickupelement, nålspetsar och lättviktstonarmar.
http://www.aes.org/aeshc/docs/jaes.obit/JAES_V26_1_2_PG112.pdf

Hans grupp arbetade inom CBS med utveckling av ett komplett system från in- till avspelning till demonstration av den första mikrospårsskivan 1948.

Detta tvingade RCA Victor att samma år göra produkt av sitt arbete med den egentligen tekniskt överlägsna 45-varvsskivan, tyvärr blev det sjutumsskivor avsedda för skivväxlare i stället för 30 cm-skivor till en början.

Nya Westrex-dosor med motkoppling förbättrade prestanda, och stereo blev möjlig

Förutsättningen för förbättrade resultat med graverdosorna från Western Electric var att man som redan sagts övergivit gummidämpning (rubber line) till förmån för motkoppling. Se artikel av L. Vieth och C. F. Wiebusch i SMPE Journal januari 1938 och U.S. Patent 2 161 489 (1937–1939).

Mono- och stereoinspelningar gjordes säsongen 1931/1932, först med två parallella spår och därefter med vertikal-lateralgravering med två hopkopplade Westrex-dosor. Frekvensomfånget sträckte sig nu från 30 Hz till 10 kHz, dynamikomfånget för vertikalgraverade skivor var 60 dB, och antalet möjliga avspelningar var tusen gånger större än för ursprungliga Vitaphone-skivor. Försök med stereo i ett spår med 45°/45°-systemet följde.

God ljudkvalitet demonstrerades för företrädare för skiv-, grammofon- och filmindustrierna, men under depressionen var ingen från dessa håll intresserad av att investera i ny teknik.

Den äldsta stereoinspelningen?

Den veterligt äldsta bevarade stereoinspelningen består av delar av Skrjabins Prometheus (i USA kallad Poem of Fire) framförda av Philharmonia Orchestra under ledning av Leopold Stokowski 12 mars 1932. http://www.stokowski.org/sitebuilderfiles/scriabin_poeme_du_feu_op_60_1.mp3
http://www.stokowski.org/sitebuilderfiles/scriabin_poeme_du_feu_track_2.mp3

Fler bitreducerade filer finns på nätet, t ex:
http://beemp3.com/download.php?file=5577527&song=Stokowski+-+Philadelphia+Orchestra+Bell+Labs+tests

Då patentbyråkraterna på Bell Labs ansåg att stereoljud var helt okommersiellt skulle det dröja till 1936 innan Kellers arbete ledde till patentansökan, som i sin tur beviljades först 1945 (U. S. Patent 2 114 471).
http://www.stokowski.org/Harvey%20Fletcher%20Bell%20Labs%20Recordings.htm

Stokowski hade ett starkt intresse för ljudteknik, vilket bl a dokumenterats på www.stokowski.org.

Det är okänt om orkestermusikerna var medvetna om att inspelningsutrustning 1931 installerats under podiet i Academy of Music. De var ju vana vid att en mikrofon eller flera hängts upp för radioöverföring.

Flera (men långt ifrån alla, kanske lockade guldbeläggningen någon ekonomiskt medveten person till stöld?) av metallmatriserna från dessa inspelningar finns bevarade.

Arthur Keller, en då 78-årig pensionär, plockade 1979 fram de 128 Stokowski-inspelningarna från repetitioner och konserter, bland fler än 6000 skivinspelningar av skilda slag som bevarats av Bell Labs. Sedan hjälpte han den celebre skivrestaureraren H. Ward Marston IV att spela av inspelningarna. Tolvtumsmatriser spelades av med Stantons för sådana ändamål avsedda nål Bi-Point (vars två ”horn” rider på matrisens åsar, som motsvarar skivans spår).

För detaljer om Bi-Point, se föredrag av George Alexandrovich med titeln New unique playback system for stampers and matrices, framfört vid AES 58th Convention, November 1977, Paper No. 1272. (Han berättade för övrigt om denna konstruktion vid möte i svenska AES-sektionen våren 1978)

Utdrag av inspelningarna från Academy of Music presenterades på två LP-skivor, som skänktes till amerikanska bibliotek och ljudarkiv. Se Kellers artikel i Journal of the Audio Engineering Society, aprilnumret 1981 Volume 29 pp 274–280.

De flesta inspelningarna var vertikalgraverade monofoniska, men det fanns även stereoinspelningar (de första stereoinspelningarna använde vertikal/lateralteknik).
http://www.stokowski.org/Harvey%20Fletcher%20Bell%20Labs%20Recordings.htm

England: Blumlein var först med 45°/45°-stereo

Ironiskt nog skulle det bli i ett tidigare dotterbolag till Western Electric, Westrex i Hollywood, som man under perioden 1954–1957 återuppfann 45°/45°-stereoskivan.

Detta arbete inleddes i stor hast, sedan rykten nått USA om pågående utvecklingsarbete för stereoskivinspelning och avspelning i Storbritannien och i Tyskland, hos bl a Decca, Telefunken, EMI, Grampian och Neumann.

Efter att ha kommit fram till att 45°/45°-system var bättre än V/L gjorde de ansvariga hos Westrex en patentsökning, och påträffade till sin förvåning både Blumleins och Kellers patent. Se Davis CC, Frayne JG. The Westrex Stereodisk System. Proceedings of the IRE Vol 46, October 1958.

Engelsk stereoinspelning 1934

Gravering och avspelning av stereoskivor framstod under årtionden för skivindustrins direktörer som en praktisk omöjlighet.

Men Alan Dower Blumlein hade demonstrerat möjligheterna vid en inspelning med vertikal-lateralgravering av delar av en repetition av Mozarts symfoni nr 41 i C-dur (Köchel 551), känd som Jupitersymfonin, med London Philharmonic Orchestra under ledning av Sir Thomas Beecham i EMI-studion på Abbey Road i London 19 januari 1934.

För ändamålet hade Blumlein låtit bygga ihop två mono-graverdosor från Western Electric.

Ledningen för EMI såg ingen kommersiell potential för stereo och lät (till stor glädje för alla konkurrenter, som planerade eller redan begått intrång) Blumlein-patentet gå ut 1952 eller 1959 – uppgifterna går isär.

Blumlein övergick 1934 till att bl a göra betydelsefulla uppfinningar vad gäller television och radar.

En återutgivning i en LP-box till hundraårsminnet av Beechams födelse av Blumleins ovannämnda inspelning av utsnitt ur Jupitersymfonin lät mest som mono. Inspelningen har dess bättre 2008 återutgivits, nu med bättre avspelningsteknik som förmedlar starkare stereoupplevelse, digitaliserad av Roger Beardsley. http://news.bbc.co.uk/2/hi/technology/7537782.stm

Den ovannämnda inspelningen finns på en CD utgiven på orkesterns år 2005 startade egna skivbolag London Philharmonic Orchestra.
http://shop.lpo.org.uk/shop/recordings/detail.asp?5004,0,0,0,0

Tyska stereoinspelningar på magnetband 1941–1945

Försök med inspelningar på magnetband med tvåspårsbandspelare gjordes i Tyskland med tilltagande framgång under trettio- och fyrtiotalen. Om utvecklingen av analoga rullbandspelare skrev jag i nyhetsbrev 74 (februari 2009).

Omkring 300 stereoinspelningar gjordes i Berlin av Helmut Krüger från 1941 till 1945, varav ett antal har påträffats långt efteråt, några i Ryssland, men de flesta har nog gått förlorade.

Den mest kända är Beethovens pianokonsert nr 5, inspelad (delvis till ackompanjemang av luftvärnskanoner) hösten 1944 eller enligt andra uppgifter 23 januari 1945 (LP: Citadel Records, första CD-utgåva på Music & Arts 637 på 1990-talet och den senaste på CD nr 1145 av Music & Arts med titeln Gieseking plays Beethoven). Stig uppskattade varmt Giesekings tolkning och inspelningens kvaliteter.

Ingen bra idé att försöka spela av stereoskivor med mono-pickupelement

45°/45°-systemet innebär att spårets sidorörelser ger signal som motsvarar summan av kanalerna, medan vertikal rörelse motsvarar skillnaden mellan kanalerna.

På skivbolagen trodde man därför att avspelning med befintliga mono-pickupelement skulle ge mono-signal utan problem, så att man slapp lagerföra både stereo- och monoversioner av samma inspelning. Stig Carlsson kritiserade starkt sådana missuppfattningar.

I verkligheten skilde sig mono-pickupelementen mycket åt vad gäller mekanisk impedans i sidled och höjdled. De flesta hade usel spårningsförmåga för vertikal signal (vilket betydde att de orsakade hög distorsion även vid avspelning av monoskivor på grund av pinch-effekten). Med andra ord lät stereoskivor (med få undantag) rent illa om de avspelades med äldre utrustning som inte avsetts för stereo.

I praktiken kunde en stereoskiva ohjälpligt skadas av endast en avspelning med ett mono-pickupelement, något man från radiohandlarnas sida klokt nog började varna konsumenter för. Så småningom tillkom varningstexter på skivorna.

Hart när omöjliga kombinationer av frekvens, amplitud och fasskillnader i de bägge kanalerna är legio i signalen från en mikrofon (eller flera) per kanal.

”Monokompatibla” tidiga stereoskivor, de första framställda genom sänkning av inspelad nivå av vertikala bassignaler ( basljud som inte kom från mitten) fick ett ont rykte bland skivlyssnare. För att hålla nere distorsion vid avspelning med mono-element måste sänkning vidtas ända upp till 250 Hz, med effekten att upplevelsen av rumslighet minskades avsevärt. Haeco-cgs var ett av systemen för ”monokompatibilitet”. Stig ogillade det platta ljudet från ”monokompatibla” skivor

Skivgravering och avspelning är ett fält där många tekniska kompromisser är nödvändiga. Egentligen är det fantastiskt att detta system med tiden kunnat ge så god ljudkvalitet!

Skivproducenter påverkade inspelningsmetodiken i fel riktning?

Efter stereoskivans första barndom blev det allt vanligare att se en skog av mikrofoner i skivinspelningslokalerna. Skälen var dels en önskan efter tydlighet och klarhet från en mängd samtidiga mono-inspelningar av varsin ljudkälla. Absorberande skärmar började ställas upp mellan musiker.

Stig rös över denna trend, som delvis motiverats utifrån en önskan att spara tid och pengar. Efter att taxametern för musiker och studiohyra slutat ticka hoppades producent och inspelningstekniker i lugn och ro kunna sno ihop en färdig inspelning. ”Let´s fix it in the mix” blev fältropet. Inspelningarna manipulerades därefter ytterligare (mastering), för att skivgravering skulle gå lättare, säkrare och fortare.

Flermikrofoninspelningar i konstgjord akustisk miljö blev regel i populärmusiken och spred sig till inspelningar av västerländsk konstmusik. Producenterna använde potentiometer för att panorera ut de virtuella ljudkällorna från vänster till höger (pan-pot-teknik). Ren intensitetsstereofoni kan ge tydlig lokalisationsupplevelse, om lyssnaren sitter på en linje mitt emellan högtalarna. Stig muttrade över sådant.

I verkligheten använder ju örat och hjärnan för att tolka hörbar information från omgivningen både amplitudinformation (intensitet), ankomsttidskillnader och inverkan på överföringsfunktionen av eget huvud (head-related transfer function) och egen kropp. Enbart intensitetsstereofoni förslår inte för att ge hjärnan tillfälle att skapa en trovärdig bild av den inspelade händelsen från ljudtrycksvariationer från två högtalare och deras speglingar i rummets begränsningsytor.

För att hjärnan skall kunna göra sig en bild av den verklighet som inspelningen skulle återge ställs krav på inspelningskedjans och återgivningskedjans egenskaper. För referenser, se t ex ett föredrag av Siegfried Linkwitz och annat material på dennes hemsida.
http://www.linkwitzlab.com/TMT-Leipzig10/TMT-Hearing%20spatial%20detail.pdf

När skivbolagen för att minska lagerhållningskostnader ville sluta sälja mono-skivor ställdes de inför krav att stereoskivor skulle låta lika bra via en kanal som med två. Detta påverkade inspelningspraxis på sextiotalet.

Slår man ihop två kanaler med panorerad information överbetonas signal som härrör från mitten av ljudfältet i mixen vid mono-lyssning. Om två mikrofoner tar upp information från samma ljudkälla försämras upplevd klang för mono-lyssnaren (ett piano upptaget med AB-stereofoni klingar i mono ihåligt, en orgelinspelning förlorar vissa toner osv).

Detta slags problem undviks med M-S-stereofoni, som dock fungerar bäst på respektavstånd från musikerna, och därför varit impopulär bland amerikanska producenter som föredragit ”klarhet”, dvs större andel direktljud i förhållande till reflexer och efterklang.

För att nå mono-kompatibilitet behöver inspelningsteknikern undvika koherent motfasinformation (sådan som förlägger upplevd ljudkälla till utanför högtalarparet). Fasskillnader mellan kanalerna vid höga frekvenser kännetecknade många studiobandspelare, och ännu värre problem kännetecknar resultaten av masskopiering av band, med hörbara effekter som kanske uppmärksammades först vid mono-lyssning.

Se läsvärd artikel av John M. Eargle från RCA, med titeln Stereo/mono disc compatibility: a survey of the problems, publicerad i Journal of the Audio Engineering Society i juninumret 1969, Volume 17, No 3, pp 276–281. Mer om Eargle: http://www.aes.org/aeshc/docs/jaes.obit/JAES_V55_6_PG558.pdf

Stereo-återgivningskedjan förbättrades efterhand

Gravering av stereoskivor utvecklades efterhand, olika slags distorsion minskades, kanalseparation och maximal utstyrning förbättrades. Den tekniska utvecklingen härvidlag kan delvis följas i många artiklar i Journal of the Audio Engineering Society (JAES) och i stora antal av AES-föredrag under åren.

Se t ex Disc Recording and Reproduction (Benchmark Papers in Acoustics, Vol 12) av H. E. Roys (1978) och AES-antologin Disc Recording.
http://www.aes.org/publications/anth.cfm
http://www.aes.org/publications/anthologies/downloads/jaes_disk-anthology-1.pdf

Inspelning och avspelning av vinylskivor har i princip aldrig tidigare kunnat erbjuda högre ljudkvalitet än de i bästa fall skulle kunna prestera nu. De legendariska stereoskivorna från en ljudteknisk guldålder, säg 1964 till 1967, har aldrig låtit bättre än när de spelas av med nutidens bästa anläggningar.

Vissa nyare omgraveringar är mycket lyckade, delvis för att man rensat ut sådan elektronik (t ex accelerationsbegränsare) som avsetts att underlätta graveringsarbetet – men försämrade ljudkvalitet. Det finns många aspekter att ta hänsyn till för den som vill ställa samman en bra utrustning för skivgravering. Se t ex http://www.berniegrundmanmastering.com/technical/disc_cut.html

Keith O. Johnson, John Meyer och John Curl har alla gjort insatser för att förbättra elektroniken vid skivgravering, bl a för Stan Ricker Mastering.

Det är slående att stereo-skivgravering av de verkliga mästarna nu många gånger bedrivs nästan lika puristiskt som av Stig Carlsson under mono-eran.

Ljudkvalitetsförsämrande elektronik rivs ut. Det händer att spåravstånd åter styrs manuellt (nu finns datorprogram för att analysera inspelningens egenskaper och ge förhandstips om utstyrning, fasgång och spårets vidd och djup).
http://www.positive-feedback.com/Issue2/ricker2.htm

Nelson Pass avlägsnade i början av 1990-talet de många operationsförstärkarna från en Ortofon-graveranläggning tillhörig Mobile Fidelity Sound Lab och införde egen elektronik, med ökad värme och rumskänsla som resultat.

De förbättringar av elektronik, bl a av motkopplingen för graverhuvudet, som Tim de Paravicini genomförde för Island Records (den utrustningen finns nu hos The Exchange i London) och andra, har till stor del genomförts efter att CD-systemet introducerats.
http://www.stereophile.com/interviews/990paravicini
http://www.mofi.com/store/pc/viewcontent.asp?idpage=9

De senaste årens kompaktskivor med hårt komprimerad och starkt manipulerad populärmusik står sig slätt i jämförelse med en mer oförstörd vinyl-version, något som många yngre lyssnare upptäckt på senare år.

Redan några år in på sjuttiotalet kunde Stig med ett snabbt leende konstatera att han tidigare inte fått uppleva hur bra ljud som funnits förborgat i vissa av sextiotalets stereoskivor. Sjuttiotalets Sonab-högtalare var som alla vet utvecklade för att ge bättre stereobild än sextiotalets.

Gravertekniken kunde i goda händer nå nya höjder redan i mitten av 1970-talet (t ex med Neumann SX74 och de bästa därtill passande förstärkarna), och avspelningstekniken för vinylskivor utvecklas fortfarande. Men allt annat lika erbjuder optimal avspelning av monoskivan (särskilt 30 cm 45-varvsskivor) fortfarande större dynamik och lägre distorsion än en aldrig så optimalt avspelad stereo-LP.

Inspelningsteknik, graverteknik, matrisering, pressning, pickupelement, tonarmar, skivspelare, avspelningsförstärkare, högtalarsystem och högtalarplacering i rum behövde utvecklas under lång tid, för att stereoskivan skulle erbjuda en bättre totalupplevelse än de bästa monoskivorna. Stig, och inte minst de som lyssnade till hans råd, kom att bidra med flera steg vid årtiondens utveckling av många länkar i denna återgivningskedja.

Omsorg vid avspelning av stereoskivor lönar sig

Optimala kombinationer av noga utvalda komponenter och optimal injustering krävs för att upplevelser av ljudet från vinylavspelning åtminstone i vissa betydelsefulla avseenden skall överträffa intrycken frånoptimal avspelning av en bra kompaktskiva, men det går!

Minskar man störningar vid avspelning och återvinner största möjlig del av ingraverad information låter det oerhört bra om de bästa stereoskivorna, och mycket bra om de flesta.

Optimerad avspelning ger tystare bakgrund, mindre knaster, renare klang, luftigare och samtidigt kraftfullare ljud, återgivning av svaga små atmosfärskapande ljud samtidigt som starka ljud inte trycks ihop (samtidigt bevarad mikro- och makrodynamik), stadig ljudbild som ger information om lokalisation, luft mellan ljudkällorna, höjd, bredd och djup – i den mån sådan information finns i inspelningen.

Mer om hur bra en LP kan låta: se t ex Robert Harley: The Complete Guide to High-End Audio, Acapella Publishing; 4th Revised Updated edition (October 1, 2010).

Teoribakgrund, definitioner och bilder för vinylavspelning

Grundläggande teknisk information kan inhämtas t ex i Handbook for Sound Engineers, fjärde upplagan (Elsevier 2008), redigerad av Glen Ballou.

Ingvar Öhmans artiklar från 1990 och 1991 finns omtryckta i Musik och Ljudteknik 3/2009.

Introduktion med några bilder (men jag har synpunkter på vad som skrivs om minimering av horisontellt vinkelfel):
http://www.audiophilia.com/features/cartridge_setup.htm

Bra teckningar:
http://www.soundfountain.com/amb/ttadjust.html

Fler bilder som hjälper till att definiera begrepp:
http://www.theanalogdept.com/tonearm_alignment.htm

Text från The Absolute Sound, tyvärr utan bilder:
http://www.vandenhul.com/userfiles/docs/Turntable_system_setup.pdf

Mer läsning om analog ljudteknik: Tremaine, Howard M. Audio Cyclopedia, 2nd ed. (Howard W. Sams ISBN 0-672-20675-7, Indianapolis, 1973) är ett mycket användbart uppslagsverk.

Audio Engineering Handbook redigerad av K. Blair Benson (McGraw-Hill, New York, 1988) finns inte längre i tryck. Den efterföljdes av Standard Handbook of Audio and Radio Engineering, 2nd ed. av Jerry C. Whitaker och K. Blair Benson (McGraw-Hill ISBN 0-07-006717-1, New York, 2002), som tyvärr saknar en del material om äldre ljudteknik (dock finns vissa kapitel ur den äldre boken i medlevererad CD-ROM).

Så hur gör den som inte vill läsa in sig på teorin men ändå vill ha bra ljud?

Stig Carlsson var för egen del beredd att anstränga sig rejält, men han önskade att konsumenter skulle kunna köpa redan färdigkomponerade och injusterade inbördes passande kombinationer av skivspelar-tonarm-pickupelement. Han lade synpunkter på Sonabs skivspelare, t ex att tonarmens geometri skulle dimensioneras enligt Löfgrens formel, och ville att de skulle levereras färdiga med ett bra och hållbart pickupelement.

På sjuttiotalet var det nog främst S. K. Pramanik på Bang & Olufsen som delade hans åsikter och var i stånd att skapa en helhetslösning där alla komponenter passar ihop med god tillverkningsnoggrannhet, och diskuterade sådant med Stig. Men Carlsson hade långvariga kontakter med konstruktörer: mest amerikaner, mera sällan med britter, tyskar och holländare.

Idag är det några få tillverkare som ligger bakom helhetslösningar med inbördes väl anpassade komponenter, t ex Linn, Clearaudio Concept (samma företag har även hjälpt till med McIntosh MT10) eller Oracle Paris, vad gäller skivspelare.

Konsten att optimalt justera in en skivspelare riskerar att falla i glömska, även bakomliggande teori. Men det är många som håller frågorna vid liv. Just nu försöker jag inte skriva den aktuella svenska lärobok i ämnet som sedan länge saknas, men jag kan ju förmedla några länkar och lästips. (Horisontellt vinkelfel och Löfgrens formel sparas till senare avsnitt.)

Enligt pickupkonstruktören, tidigare audiojournalisten och tekniske fysikern A. J. van den Hul bör man utföra injusteringar i denna ordning, som jag inte kommer att följa i denna mer teoretiska text (mina kommentarer inom parentes):
Azimut (horisontell avspelningsvinkel)

Överhäng (minimering, enligt tvåpunktsmetoden och Löfgrens formel, av distorsion från horisontellt vinkelfel)

Nåltryckskraft (mäts med nålvåg, i enheterna pond eller millinewton)

Vertikal avspelningsvinkel (SRA, oftare tyvärr kallad VTA)

Anti-skating (sidkraftskompensering)

Han har redogjort för sina åsikter i korta, delvis praktiskt orienterade avsnitt i två dokument:
http://www.vandenhul.com/userfiles/docs/Phono_FAQ.pdf
http://www.vandenhul.com/userfiles/docs/Hi-Fi_Tips_and_Hints.pdf

Enkel, föga avskräckande sammanfattning med några praktiska råd:
http://www.svalander.se/tips_fakta/vinyl_och_78_varv/installning_skivspelare/

Michael Fremer har producerat en DVD som beskriver hur man kan lyckas i praktiken.
http://musicangle.com/feat.php?id=118

Det är lättare att få hyggligt ljud från en monoskiva än från en stereoskiva. Men man kan spela monoskivor med stereo-pickupelement, medan många har oroat sig för att stereospår förstörs av mono-pickupelement av klassisk typ (dvs om dessa saknar fjädring i vertikalled, och/eller har 25 µm sfärisk nålspets, vilket i och för sig gäller få moderna produkter, vissa DJ-orienterade pickupelement är dock mycket styva i vertikalled). Och en tonarm som är bra för stereo duger bra för mono, inte alltid tvärtom.

Under minst ett årtionde efter stereoskivans introduktion 1958 var konsumenterna förvirrade av alla dessa nymodigheter. Stereoskivan var dock i princip ingen nyhet, har det visat sig. För att förstå hur den bäst spelas av behövs nog en rejäl dos teknikhistoria.

Lång utveckling ledde till 1957 års nya vinylstereoskiva

Redan på 1800-talet försiggick de första överföringarna av musik i två kanaler, ursprungligen med kolkornsmikrofoner via telefonledning. Clément Ader gjorde 1881 en demonstration av sådan överföring från Parisoperan, vilket omskrevs bl a i Scientific American. Från 1890 fram till 1925 respektive 1932 kunde man i Frankrike (Théatrophone) och i Storbritannien (Electrophone) abonnera på sådana utsändningar.
http://earlyradiohistory.us/1881opr.htm

Försök med två- och trekanalsåtergivning via högtalare gjordes från och med 1920-talet, så småningom bl a under ledning av Harvey Fletcher vid Bell Labs i USA, där återgivning med ännu fler kanaler prövades. Minst tre kanaler behövdes, det ansåg många inom Bell Labs och även högtalarkonstruktörer som Paul Klipsch. För filmindustrins bruk marknadsfördes redan på femtiotalet tre- och fyrkanalsbandspelare, och flera skivbolag har gamla trekanalsband (t ex inspelningar från Capitol och Mercury).

Det skulle dröja innan ett medium för lagring och distribution av stereofoniskt ljud kom i bruk i större skala. Av praktiska skäl begränsade man sig till två kanaler, även där ursprunglig inspelning gjorts med tre.

Trekanalsljud, skall det vara nödvändigt då? I praktiken är det först i och med digitala media som hemmalyssnaren kunnat uppleva några av de inspelningar som gjordes med tre kanaler i regi av celebra amerikanska och brittiska skivbolag. Då kan det hända att man får uppleva samma stadiga närvarokänsla som med god mono-återgivning!

Stig Carlsson var inte ensam om att beklaga den ostadiga och liksom klena återgivning av centralt placerade ljudkällor som sextiotalets ordinära teknik för avspelning av dåtidens stereoskivor gav upphov till.

Genom åren har många försök gjorts att ta fram mittkanalljud från tvåkanalsstereo, för att öka rumslighet utan att öka den upplevda stereobredden.

Geoffrey Barton och Michael Gerzon uppfann Trifield-processen, som av Trifield Productions bl a licensierats av Meridian och av AGM Digital Arts GmbH.

Referenser, se artikel av Keith Howard:
http://www.stereophile.com/content/upward-mobility-2-channels-surround-page-2

Gerzons artiklar uppskattades för övrigt mycket av Stig Carlsson, som trots vissa invändningar fann dem stimulerande. En bok om Ambisonics-pionjären mm Gerzon har skrivits av Robert Charles Alexander, och Keith Howard har samlat flera av Gerzons texter.
http://www.michaelgerzon.org/
http://www.audiosignal.co.uk/Gerzon%20archive.html
http://www.aes.org/aeshc/docs/jaes.obit/JAES_V44_7_8_PG669.pdf

James Bongiorno hör till dem som vill återskapa trekanalljud från tvåkanalsutgåvor.
http://www.ampzilla2000.com/trinaural.html

Stereosändningar

Radiobolag prövade tvåkanalsutsändningar, den första gjordes av BBC 1925. Amplitudmodulering (AM), som fortfarande används på långvåg och mellanvåg, medförde tråkiga begränsningar av frekvensomfång och signal/störningsförhållande.

Frekvensmodulering (FM) lovade mer men genomförandet tog tid. Uppfinnaren Edwin Armstrong, som även experimenterat med stereoutsändningar på FM, begick självmord 1954 efter länge fruktlöst processande, som hans hustru dock redan tretton år senare vann. http://www.aes.org/aeshc/docs/jaes.obit/JAES_V2_2_PG109.pdf

När FM-sändningar blivit vanligare var det dags för stereo-utsändningar.

Leopold Stokowski hade övertygat RCA-chefen David Sarnoff att stereo-utsändningar borde prövas. 1954 demonstrerade Murray Crosby sitt matris-system för stereoradio för sexton förvånade RCA-direktörer.

Detta kom att leda till utgivning av förinspelade kvartstums tvåkanals stereoband från RCA.

I sin tur stimulerade detta utvecklingen och försäljningen av tvåkanals rullbandspelare med stereotonhuvuden för inspelning respektive avspelning. Först som rullband, och sedan även som stereoskivor, tillkom programmaterial som kunde sändas ut i stereo. Nu gällde det att välja teknik för rundradions stereosändningar.

BBC började sända i stereo lördagmorgnar 13 oktober 1958. 1961 antog FCC i USA GE/Zenith-systemet för pilottonstereo och förkastade summa-skillnadssignalsystemet från Crosby. (Matristeknik användes senare för fyrkanalljud typ SQ och QS, ännu senare för hemmabioljud av utvecklare som t ex Jim Fosgate, men det är en annan historia). I Sverige anammades senare, bl a efter försöksverksamhet där LTS-medlemmar (som jag och många fler) hört till försökspersonerna, pilottonsystemet i stället för Berglunds kompanderbaserade FM/FM-system, se debattartiklar av Donald (Mac) Johnson i Musikrevy.

Stig Carlsson var kritisk till de flesta av de första pilottonstereoradiomottagarna. Distorsionen i stereo var betydligt högre än för mono, i synnerhet intermodulation. Filtret för att avlägsna pilottonen påverkade diskantåtergivningens kvalitet och kvantitet.

Filmbolag experimenterade under många år med stereo eller flerkanalljud, och berömda demonstrationer gjordes 1937 i USA vilket bl a följdes av Walt Disneys Fantasia, men det är en annan historia. Optiskt stereoljud blev en praktisk möjlighet i och med uppfinningar 1960. I USA blev det stereoljud på film som drev på efterfrågan på stereoljud i hemmen.

Man kunde sedan elektrisk inspelning introducerats från andra halvan av 1920-talet med viss svårighet gravera två separata spår på en vaxskiva. Senare prövades som nämns nedan även 45°/45°-systemet (som, efter utveckling sedan 1954 hos Westrex, 1958 skulle bli standard) av Arthur C. Keller som bl a utvecklat en metod för guldbeläggning av vaxen.

Se hans AES-föredrag från 1980 med titeln Early hi-fi and stereo recording at Bell Laboratories (1931–1932), Paper No 1720 framfört vid AES 67th Convention.
http://www.aes.org/e-lib/browse.cfm?elib=3656

Sådana inspelningar gjordes av Philadelphia Orchestra med Leopold Stokowski som dirigent 1932. Skrjabins Prometheus, inspelad 12 mars 1932, lär vara den äldsta bevarade stereoinspelningen. Flera skulle följa. Ett antal av dessa har återutgivits, ursprungligen inte till salu, men de finns på ett antal grammofon- och ljudarkiv runtom i världen.
http://www.amazon.com/Early-Stereo-Recordings-Stokowski-Phila/dp/B002UR9DZE

Kuriosa: Samtidigt gjorda mono-inspelningar har förekommit; en sådan accidentell samtidig ”tvåkanals”-inspelning från RCA Victor februari 1932 har utgivits med Duke Ellington och hans orkester under titeln Stereo Reflections in Ellington och utgavs även i 22 CD-boxen till hundraårsminnet av Ellingtons födelse.

Blumlein, den föga kände pionjären för stereoljudteknik och mycket annat

Ett legendariskt brittiskt patent, ansökt av Alan Dower Blumlein 14 december 1931 och accepterat 14 juni 1933, inrymmer bl a stereoskiva enligt 45°/45°-systemet. Summan av kanalernas signaler spelas in lateralt (i sidled), skillnaden vertikalt (i höjdled). En mono-skiva kan spelas av med stereo-pickupelement avsedda för detta system. Bland de 70 anspråken i den 22-sidiga patentskriften finns bruk av safirnål vid avspelning och val av ett material med större ytfinhet än schellack (acetat) för skivan.

Se: Improvements in and relating to Sound-transmission, Sound-recording and Sound-reproducing systems, brittiskt patent nr 394325.
http://www.doramusic.com/Stereo.htm
http://worldwide.espacenet.com/publicationDetails/biblio?CC=GB&NR=394325&KC=&FT=E&locale=en_EP

Delar av patentets text ompublicerades i ett nummer av Journal of the Audio Engineering Society som särskilt ägnades stereofoni, april 1958, Volume 6, No 2, pp 91–99.

Det tog alltså 25 år efter att Blumleins patent accepterats (och 13 år sedan Arthur C. Keller fått sitt patent av 45°/45°-systemet beviljat 1945) tills stereoskivan blev en marknadsrealitet.

Blumlein var på bio med sin fru när han uppmärksammade henne på det onaturliga i att ljudet i biografen kom från ett enda håll. Själv önskade han att den hörda ljudkällan skulle flytta sig på samma sätt som den på bilden återgivna talaren syntes flytta sig. Detta kan ha varit upprinnelsen till hans arbete med stereofoni, som resulterade bl a i det nämnda patentet.

Blumleins filmer med stereoljud har beskrivits bl a i ett AES-föredrag av Norman Green med titeln The Blumlein Stereo Films, framfört vid konferensen Sound with Pictures i London 1988.

Green hade 1982 för att rädda tidiga inspelningar på film av televisionsinstrument gått genom en kvarts miljon fot nitratfilm som EMI lagrat. Så upptäckte han inspelningar med stereoljud som gjorts av Blumlein 1935, bland annat ett där det pratas under promenerande (walking-talking shots) och en amatörteaterföreställning. Det tog Green ett år att restaurera dessa.
http://news.bbc.co.uk/2/hi/technology/7537782.stm

Stig uttryckte sin beundran för Blumleins pionjärinsatser, bland annat sedan han läst en artikel av Philip B. Vanderlyn med titeln In search of Blumlein: the inventor incognito, publicerad i Journal of the Audio Engineering Society, septembernumret 1978, Volume 26, No 9, pp 660–671.

Blumlein, som under 17 års yrkesverksamhet erhöll 132 patent, föddes 1903 och dog i flygolycka 1942.
http://www.doramusic.com/blumleinmainmenu.htm
http://news.bbc.co.uk/2/hi/technology/7538152.stm
http://www.abbeyroad.com/news/story/?newsid=22
http://www.alanturing.net/turing_archive/pages/blumlein/
http://www.ieeeghn.org/wiki/index.php/Alan_Dower_Blumlein

Blumleins liv och verk har beskrivits bl a av Robert Charles Alexander i boken The Inventor of Stereo: The life and works of Alan Dower Blumlein, utgiven 1999 respektive 2001 av Focal Press, ISBN 0-240-51628-1. En Kindle-upplaga kan laddas ner från amazon.co.uk

Boken fick en uppskattande recension av Peter Karlsson i Musik & Ljudteknik nr 3 2011.

Kompletterande information finns i en bok av R. W. Burns, The Life and Times of Alan Dower Blumlein, utgiven 1998 i serien IEE History of Technology. ISBN 0-85296-773-X .

Elektrisk inspelning hade ökat efterfrågan på ljudteknisk utveckling

Elektrisk inspelning har blivit föremål för många patent, det äldsta förmodligen av Espenschied 1919. Desto färre har i praktiken lyckats åstadkomma bra ljudkvalitet. Deutsche Grammophon laborerade från mitten av 1925 med skiftande framgång med elektrisk inspelning, delvis med förfärligt resultat, och försiktigtvis angav man då ännu inte på etiketten att elektrisk inspelning använts. Orlando R. Marsh utvecklade ett eget system för elektrisk inspelning och enligt en artikel i Time Magazine 28 april 1923 var Marsh den förste som lyckats spela in klangen från en piporgel (mja, lågbas var det inte tal om). Mera kända är hans inspelningar på Autograph Records av duetter mellan King Oliver och Jelly Roll Morton.

Charles Hoxie, som arbetade hos General Electric i Schenectady, kunde 1921 demonstrera och 1922 patentera en utrustning för elektrisk skivgravering. Den drevs av en elektrisk signal som inte kom från någon mikrofon utan erhölls genom en fotoelektrisk metod som han kallade Pa. Innanför ett litet horn fanns ett med spegel försett membran. Ljus modulerades av spegelns rörelser och överfördes till elektrisk signal. Metoden kallades Pallophotophone (och skulle vidareutvecklas till optiskt ljud på film, RCA Photophone). Brunswick, som ägdes av General Electric, kallade metoden Light Ray. Tidigt år 1926 skrev Deutsche Grammophon avtal med Brunswick om att använda metoden.

Senare år 1926 överenskom General Electric med Western Electric om patentutbyte. Ljudkvaliteten i de två ovannämnda skivbolagens produkter förbättrades 1927, sedan både Deutsche Grammophon/Polydor och Brunswick börjat använda kondensatormikrofoner. Nu vågade Polydor skriva på etiketten att elektrisk inspelning använts, man kallade metoden Polyfar.

Banbrytande arbete utfört av Maxfield och Harrison och medarbetare vid Bell Telephone Laboratories (som i december 1924 kunde demonstrera ett välfungerande system för elektrisk inspelning för skivbolagen Victor Talking Machine Company och Columbia Phonograph Company i USA) hade gjort det möjligt för Western Electric – tillverkare av dåtidens enda välfungerande graverdosa – att ta ut både stor licensavgift från skivbolagen och avsevärda royalties för varje försåld skiva. Westrex-dosan var av principen balanserad armatur, med gummi som resonansdämpning.

Demonstrationen såg först ut att inte ge önskat resultat. Victor var ledarlöst sedan Eldridge Johnson insjuknat, och Columbia hade ont om pengar. Western Electric ville endast licensiera amerikanska företag. Chefen för brittiska Columbia, Louis Sterling, hade via Pathé fått en provpressning och köpte omgående moderbolaget, amerikanska Columbia. Victor sporrades då till att i början av 1925 bli licenstagare, även de.

De amerikanska skivbolagen Victor och Columbia, som i tysthet gjort elektriska inspelningar sedan februari-mars 1925 och byggt upp ett lager av matriser, chockerade våren 1926 sina konkurrenter genom att ge ut elektriska inspelningar, graverade med teknik som licensierats av Western Electric. Elektriska inspelningar kom snabbt att efterfrågas av skivköparna. Föga förvånande ville många skivbolag slippa betala licensavgift och royalties till Westrex, som till råga på allt ursprungligen endast ville licensiera amerikanska skivbolag.

Truetone var den (enligt kännare missvisande) benämningen på ett system för elektrisk inspelning som utvecklades av Charles Hibbard för OKeh och lanserades i april 1926 (och lyckligen kunde överges i november 1926 när Okeh och amerikanska Odeon köpts upp av Columbia, och så fick tillgång till Western Electric-teknik).

Brittiska Marconi utvecklade ett eget system, men mycket litet är känt om detta. Det användes 1926–1933 av Vocalion och ett tiotal andra brittiska skivbolag, därefter främst av Linguaphone för talskivor.

Hos J. E. Hough, Ltd., Edison Bell Works i England arbetade Paul Voigt som från första försök 1923 utvecklade en komplett inspelnings- och återgivningskedja för elektrisk inspelning och avspelning av skivor, däribland en graverdosa med rörlig spole, och erhöll 19 patent. De elektriskt inspelade skivorna från Edibell, den första inspelad 1926, fick goda recensioner. Voigt har själv beskrivit denna insats i brev citerat i en artikel av Percy Wilson, publicerad i The Gramophone, november- och decembernumren 1965.
http://www.aes.org/aeshc/docs/jaes.obit/JAES_V29_4_PG308.pdf
http://www.lowthervoigtmuseum.org.uk/PaulVoigtAppreciation.html
http://www.gramophone.net/Issue/Page/November%201965/111/747617/PAUL+VOIGT+and+EDISON+BELL
http://www.gramophone.net/Issue/Page/December%201965/128/788946/PAUL+VOIGT+and+EDISON+BELL

Men det skulle bli Blumlein-graverdosan som tillsammans med de flera gånger vidareutvecklade graversystemen från Western Electric (som med tiden kom att väsentligt förbättras, bl a tack vare skickligt bruk av negativ motkoppling) dominerade marknaden i årtionden.

Utrustning konstruerad av Blumlein och medarbetare användes av ett flertal brittiska skivmärken och så småningom även av fler franska, tyska osv (först Columbia 1929 och sedan EMI köpte värmlänningen Lindströms grupp av tyska skivbolag, däribland Odeon, som så fick del av Blumlein-tekniken).

Karl Gerhard besökte 1926 Berlin för skivinspelning, såvitt jag vet den första svenska artist som spelats in elektriskt. Året efter blev elektrisk inspelning tillgänglig i Sverige, dock inte i lika kontrollerad studiomiljö som då fanns i Berlin, London eller Paris. Fram till andra världskriget reste många svenska artister utomlands för att spelas in, ofta med lokala studiomusiker som ackompanjemang.

Att veta med vilken utrustning skivor graverats är viktigt vid val av avspelningskorrektion för normalspårsskivor (stenkakor), men även för vinylskivor fram till att RIAA-korrektionen (åtminstone sedan mitten av 1970-talet) blivit i stort sett allmänt förekommande, därav en del av ljudteknikers, diskofilers och ljudarkivs intresse för olika graverdosor och kringutrustning.

Tecken på att Blumlein-graverdosa använts: titta utanför stenkakans etikett

För HMV, Zonophone och andra märken tillhöriga The Gramophone Company, och skivor pressade av RCA Victor från europeiska matriser, ser man om Blumlein-teknik använts en fyrkant efter matrisnumret.

För skivor från märkena Chappell, Columbia, Hugophone, Odeon, Parlophone, Pathé, Regal-Zonophone och Voice of the Stars får man i stället leta efter ett C inskrivet i en cirkel och placerat före matrisnumret för att hitta Blumlein-inspelningar.

Då brukar 300 Hz brytfrekvens vara rätt. Man kan experimentera med 4 dB höjning vid 8 kHz för skivor graverade före 1936, om skivknastret är tolerabelt (men diskantkvalitén är inte på topp).

Vidareutvecklingar av Blumlein-utrustningen användes av vissa bolag ända fram till 1953. Men nu hamnade jag långt från stereoskivan.

Se Peter Copeland: Manual of Analogue Sound Restoration
http://www.bl.uk/reshelp/findhelprestype/sound/anaudio/analoguesoundrestoration.pdf

Blumlein utvecklade graverdosa, stereosystem med mera

Efter en tid hos Western Electric International (sedermera Standard Telephone Co) i England, där Alan Dower Blumlein från 1924 starkt bidragit till utvecklingen av telefoni, fick han i mars 1929 i uppgift av Isaac Shoenberg på det engelska skivbolaget The Columbia Graphophone Company (som under depressionen 1931 sammangick med His Master´s Voice för att bilda EMI) att kringgå Bells patent om gummidämpning i graverdosa.
http://www.emimusic.com/about/history/1930-1949/

Blumlein tog snabbt fram en graverdosa som i stället för Bell-konstruktionens balanserade armatur hade rörlig spole, med motkoppling och elektrisk dämpning av resonanser. En prototyp fanns redan i februari 1930.

Arbetet stannade inte där. Blumlein och medarbetare utvecklade bland annat mikrofoner med rörlig spole, mikrofonförstärkare, volymkontrollsystem med konstant impedans, filter för att dämpa resonanser, in- och avspelningskorrektionskretsar, ultralinjära effektförstärkare och testutrustning. EMI-koncernens skivbolag vann stort i ljudkvalitet på dessa insatser.

45°/45° vann över V/L

25 mars 1958 enades organisationerna RIAA och EIA om en standard för inspelning av stereoskivor. Det blev 45°/45°-systemet, utvecklat av Westrex och först privat demonstrerat 5 september 1957 och för en vidare krets vid AES-mötet i New York 11 oktober 1957 och därefter föreslaget av RCA, som vann över Deccas V/L-system (Vertikal/Lateral), vilket Arthur Haddy hade demonstrerat för RCA i slutet av september 1957. Se artikel med titeln The coming of stereo av H. E. Roys i Journal of the Audio Engineering Society, Volume 25 Issue 10/11 pp. 824-827; November 1977.

Principerna bakom bägge systemen V/L och 45°/45° kan man läsa om i Blumleins patent. Alan Dower Blumleins omfattande och i stor utsträckning patenterade insatser på det ljudtekniska området förmådde flera skivbolag att hemlighålla sina lösningar som kunde utgöra intrång i dessa patent. Blumleins patent återupptäcktes under 1950-talet, när bl a EMI, Westrex och RCA försökte patentskydda olika lösningar för stereoinspelning och avspelning.

Rörlig skiss av 45°/45°-systemet:
http://www.vinylrecorder.com/stereo.html

Enligt internationell konvention från april 1958 bär den spårvägg som vetter mot skivcentrum högerkanalen, och den andra spårväggen högerkanalen. Kort därefter pressades de första LP-stereoskivorna.

Vertikalgravering gav högre distorsion vid avspelning än lateralgravering

Monoskivor har funnits lateral- och vertikalgraverade.

Vertikal gravering (hill and dale) användes i Edisons fonograf eftersom spåravståndet i sidled kan hållas konstant. Fonografrullen matades i sidled av skruv med konstant stigning, enkelt och billigt. Av liknande skäl försökte bl a bröderna Pathé med vertikalgraverade schellackskivor av normalspårstyp. Vertikalgravering prövades på 20-talet av Bell Labs.

Vertikalgravering ger högre distorsion än lateralgravering – se t ex artikel av M. J. DiToro i J. SMPE 29, 493 ff (1937). Avspelning av vertikalgraverade skivor erbjuder en ljudteknisk utmaning för skivarkiv och samlare. Men resultaten kan vara värda en hel del besvär.

Eftersom de amerikanska skivbolagen Victor och Columbia tillsammans ägde patenten för lateralgravering, och visat en böjelse för att stämma andra bolag för patentintrång, fick mindre skivbolag under ett antal år försiktigtvis nöja sig med vertikalgravering, t ex OKeh (detta gäller, enligt diskografen Rust, skivor med mörkblå etikett, utgivna från sommaren 1918 till november 1919).

Efter att ha överlevt en serie juridiska äventyr kunde dock senare OKeh och Gennett och Paramount utge stora antal av sedermera legendariska lateralgraverade skivor. Många akustiska inspelningar från de tre sistnämnda skivbolagen är ovärderliga dokument för älskare av tidig jazz och ”hot” dansbandsmusik från tjugotalets Amerika.

Snart visade det sig att möjlig utstyrning är alltför begränsad vid vertikalgravering och distorsion uppträder. Vid avspelning styrs ju nålens rörelser bara nerifrån, från ett håll; lateralgravering medför att nålens rörelser kontrolleras av de två spårväggarnas form (push-pull) vilket bl a minskar andratonsdistorsion.

Ännu svårare än att med gott resultat spela av en vertikalgraverad monoskiva är det att korrekt spela av en stereoskiva, där vertikal och lateral gravering kombinerats i samma spår. Detta bidrog på förhand till Stigs skepsis mot försöken med stereoskiva hos bl a Decca, som från 1945 utförts med ett graverhuvud från Teldec/Neumann för vertikal-lateralgravering av normalspårsskivor. Decca-pickupelementen som utvecklats i fruktlösa försök att få optimalt ljud från V/L-skivorna, imponerade föga på Stig.

Till saken hör att Decca vidareutvecklade sitt mono-pickupelement till stereo för V/L-systemet, bl a genom att lägga till en spole för att även vertikal rörelse av armaturen skulle ge signal. Elementen saknar konventionell nålarm och lagring, utan en L-formig metallbit är fast inklämd i ena änden. Resultatet blev låg ekvivalent nålspetsmassa, men dålig spårningsförmåga och stort skivslitage. Lateral rörelse av nålspetsen orsakar torsion, vertikal böjning. Viss fjädringsmjukhet erhålls genom reglering av tjockleken på olika ställen av den L-formiga nålarmen.

En särskild tonarm, Decca International, var enpunktslagrad, med viskös dämpning. Den har bildat skola, till skillnad från pickupelementet, som genom åren kännetecknats av stor exemplarvariation.

Senare anpassades Decca-pickupelement för avspelning av skivor graverade enligt det vinnande 45°/45°-systemet, bl a genom att använda summa- och skillnadssignaler. Viss vidareutveckling skedde, bl a för att minska de ursprungligen svåra brumproblemen. Bilder:
http://www.soundfountain.com/amb/ortodeccatan.html

Decca-stereoelementen tillverkas fortfarande i flera varianter. De har många förespråkare på grund av deras säreget snärtiga ljudkaraktär (som enligt malisen beror på resonansfenomen som är omöjliga att undgå med denna typ av konstruktion), men många av modellerna ger bekymmer med skivslitage, dålig spårning, vertikal intermodulation och överdrivet framhävda ytljud och knaster. Stig Carlsson var ingen beundrare av Decca-stereoelementen.

Det dröjde till 1959 innan Ortofon SPU introducerades, och först åtskilliga år senare blev lämpliga pickupelement tillgängliga på bred front.

När så skett behövdes konsumentupplysning för att dessa skulle monteras och användas på sådant sätt att det hörbara resultatet blev njutbart. Stig var ledsen för att t ex Ortofon SPU så sällan användes rätt.

Exempelvis var det länge högst ovanligt att tonarmens lagringspunkt placerades på rätt höjd för bästa ljudkvalitet, t ex genom att höja eller sänka tonarmens pelare i dess fäste till bäst klingande resultat (numera kallas detta justering av nålspetsens vertikalläge i spåret, SRA).

Vertikal avspelningsvinkel: ett bekymmer särskilt för skivor graverade före 1964

Att lyssna på stereoskivor med den utrustning som fanns på 1960-talet var inte alltid till glädje. Egenskaperna hos graveringarna, hos pickupelementen och dessas injustering i tonarmar skilde sig mycket. En skiva som lät hyggligt i en anläggning kunde låta uselt i andra. Inlärningskurvan för skivgravering och skivavspelning blev lång.

Det skulle dröja närmare 20 år från marknadsintroduktionen, åtminstone till andra halvan av 1970-talet, innan standardisering och teknikutveckling nått så långt att all väsentlig information kunde lagras i skivspåret och pålitligt återvinnas därifrån.

Under mono-epoken var det länge föga kinkigt med tekniken för gravering och avspelning. De stift som länge användes för avspelning av stenkakor slipade in sig till någorlunda rätt form efter avspelning av en skivsida eller två. När nålspetsar av safir eller diamant började säljas i större antal blev det lite mer noga, men dessa hade sfärisk form och monteringen av pickupelementen var under mono-epoken relativt slarvsäker. Det gällde främst att använda tillräcklig nåltryckskraft för det använda pickupelementet.

Mono-skivor har graverats med olika typer av graverdosor, med graververktyget monterat på en längre eller kortare arm, så att det rör sig i sidled, ursprungligen under 78-varvsepoken i åtskilliga fall vinkelrätt mot vaxets yta.

I och med 45°/45°-stereoskivans lansering blev det plötsligt mycket mera noga med vinklar och krafte vid gravering och vid avspelning. Det gällde nu – mycket mer än förr – vid avspelning att nålspetsen skulle efterlikna graververktygets form, utan att skada skivan, och att nålspetsens rörelser skulle återskapa graververktygets rörelser.

Stereo-graverhuvudet Westrex 3 A och efterföljaren 3 B hade graververktyget monterat på en arm med lagring ovanför lackets yta. ”Vertikal” ingraverad signal bildade 23° vinkel mot vertikalplanet. Detta kallas modulationsvinkel (vertical modulation angle, VMA). I verkligheten påverkas den ingraverade modulationsvinkeln av att graververktyget böjs och av att lacket fjädrar tillbaka.

Motsvarande vinkel vid avspelning kallas vertikal avspelningsvinkel (vertical tracking angle, VTA). Den påverkas i nästan alla pickupelement av inställd nåltryckskraft.

Teldec-graverhuvudet hade däremot vertikal rörelse, saknade nålarm, och därmed graverade skivor skulle spelas av med pickupelement med 0 grader vertikal avspelningsvinkel. Dock visade det sig svårt att konstruera hållbara stereo-pickupelement för den senare avspelningsvinkeln.

Om VMA och VTA skiljer sig åt uppstår distorsion av flera slag, bl a ökad övertonshalt och intermodulation – ett starkt skäl för internationell standardisering. Det tog några år av stereoskivutgivning innan denna insikt började sprida sig.

För mätdata och teori, se två artiklar:

Woodward JG, Fox EC. A study of tracking-angle errors in stereodisk recording. IEEE Transactions on Audio AU-11, 56, 1963.

Bauer B. The vertical tracking angle problem in stereophonic record reproduction. IEEE Transactions on Audio AU-11, 47, 1963.

Försök till standardisering av VMA och VTA

Erik Rørbaek Madsen, en man som Stig Carlsson varmt uppskattade, föreslog standardisering vid in- och avspelning till 15 grader VMA och VTA. Så småningom rekommenderades 15 graders vertikal avspelningsvinkel (VTA) för pickupelement internationellt; se artikel av John Crabbe, Pickup problems, part two – tracking error, publicerad Hi-Fi News vars chefredaktör han var, January 1963, pp. 541–545.

Dessförinnan hade Rørbaek Madsen, som gjort en studieresa i USA 1956 och kom att utveckla legendariska pickupelement för Bang & Olufsen, visat att vertikal avspelningsvinkel (VTA) varierade avsevärt (från nära 0 till 40°) mellan då tillverkade stereo-pickupelement.

En amerikansk testskiva, CBS STR-111, hade bland annat vertikalt inspelade sinustoner för intermodulationsmätning, med 15 grader VMA. Se artikel med titeln Transient response and intermodulation studies in phonograph reproduction av Benjamin B. Bauer, Arnold Schwartz och Arthur J. Gust, publicerad i Journal of the Audio Engineering Society, Volume 11 Issue 2 pp. 110-114; April 1963.

Se även artikel av James V. White och Arthur J. Gust, med titeln Three FM methods for measuring tracking angles of phono pickups, publicerad i Journal of the Audio Engineering Society april 1979.

Nålarmens lagringspunkt är inte alltid väldefinierad (hos många billiga element utgjordes kombinerad lagring och dämpning av en relativt sladdrig gummikloss), även om några MM-element som sjuttiotalets AKG P8ES och många klassiska MC-element har en ganska distinkt lagringspunkt.

Vertikal avspelningsvinkel (VTA) påstås i många texter på nätet vara vinkeln mellan vertikalplanet och en linje från nålspetsens anliggningspunkt i skivspåret till nålarmens lagringspunkt. Nejdå, det handlar i stället om nålspetsens rörelsemönster!

Internationell norm säger i stället att planet för nålspetsens rörelse skall ligga x grader medurs om normalen mot skivytan genom nålspetsen. Bild överst på en japansk sida (men man behöver inte förlora sig i den textens detaljer, det är illa nog med min): http://www7a.biglobe.ne.jp/~yosh/vta.htm

I den gamla normen IEC 98 från 1964 formulerades detta: ” The reproducing stylus tip motion shall be tangent to or lie in a plane through the stylus tip and the record centre, preferably inclined at an angle of about 15 degrees clockwise to the normal to the record surface through the stylus tip, as viewed from the record centre”.

Man kan med testskiva studera egenskaperna hos pickupelementets rörliga system. I äldre testskivor är det ofta fråga om 400 och 4000 Hz, graverade i samma spår. Man behöver för att bedöma VTA använda en intermodulationsmätare och en testskiva, t ex den från Analogue Productions som har 60 Hz och 4 kHz i förhållandet 4:1 http://www.analogueproductions.com/index.cfm?do=detail&Title_ID=35532

Vinkeln påverkas bl a av inställd nåltryckskraft (en effekt som vissa nyare konstruktioner från Lyra försöker motverka) och av böjning i nålarmen. Felvinkel försämrar ljudet.

Mätbara effekter uppstår, som sagt. Dålig kanalseparation erhölls, föga förvånande, när tidiga exemplar av Ortofon SPU (23° vertikal avspelningsvinkel) utvärderades med Decca-mätskiva (0° avspelningsvinkel) i de brittiska tidskrifterna Hi-Fi News och i The Gramophone.

Distorsion av olika slag (vertical tracking distortion), dvs klirr, intermodulation, amplituddistorsion, frekvensavvikelser och löptidsfel, uppkommer när vertikal gravervinkel och vertikal avspelningsvinkel inte överensstämmer. Givetvis hade Stig Carlsson tillgång till testskivor för skattning av vertikal avspelningsvinkel.

Ett bekymmer var att några studier under sextio- och sjuttiotalen tycktes visa att inte alla distorsionsformer minimerades vid samma VMA respektive VTA. Min tolkning av sådana fynd är att även graden av överensstämmelse mellan graververktygets vinkel mot skivan (vertical cutting angle, VCA) och nålspetsens anliggningsytas motsvarande vinkel mot skivytan inverkar (stylus rake angle, SRA). SRA inverkar på mätbar och hörbar distorsion av olika slag, inte endast med linjekontaktnålar utan även med äldre nålspetsformer.

Se artikel av Jerome B. Halter och J. G. Woodward med titeln Measurement of distortions due to vertical tracking angle errors in stereodisk systems, publicerad i Journal of the Audio Engineering Society Volume 12 isssue 1 pp 8–14, January 1964.

Så vad kan man göra med sin egen skivavspelning? VTA är en egenskap hos exemplaret av pickupelementet, VMA är en egenskap hos graveringen. Spelar man endast stereoskivor som graverats efter mitten av sjuttiotalet räcker det med att hålla sig med ett enda bra modernt pickupelement, de flesta sådana håller nu 20 till 22 grader VTA. Se där en sak som var sämre förr! Hur man genom lyssning ställer in rätt SRA (ett kontroversiellt ämne) återkommer jag till.

En del håller sig med minst två pickupelement, ett med 15 och ett med 20 grader VTA

Före 1963 fanns ingen standard för VMA, men man kan utgå från att de allra första stereoskivorna som graverats i USA och i England för Pye graverats med Westrex-dosan (23 grader VMA).

Från 1964 graverades i västvärlden i ökande utsträckning närmare 15 grader, med en trend mot 20 grader, som 1974 blev nästa norm för gravering (VMA) samt även för pickupelement (VTA).

Det finns purister som håller sig med särskilda femtongraderselement för avspelning av de äldre stereoskivorna graverade 1957–1963, t ex en gammal Shure M-44 (nålinsatser går fortfarande att få tag på) eller något i V-15-serien, för den som så hava kan en gammal EMT TSD 15 (medan de nytillverkade EMT har 23° VTA), eller till lägr pris en gammal Denon DL-103 (tillverkningen började 1962). Av nytillverkade som av säljare uppgivits ha 15° VTA kan jag endast påminna mig Denon DL-103 och Denon DL-103R. Gamla pickupelement kan för övrigt restaureras, få ny nålspets etc.
http://www.sound-smith.com/retip/

Från omkring 1970 hade de flesta skivbolag övergått till 20 grader VMA, särskilt en del japanska låg stabilt på 22 grader.

Exempel på pickupelement med 20 grader VTA är Ortofon (från och med SL20, MC20 och VMS 20) och Dynavector. Sådana har flera fördelar. Pickupelementets hölje placeras högre i förhållande till skivan, och nålarmen kan göras kortare. Det senare medför högre övre systemresonans på grund av lägre rörlig massa, och kanalseparationen förbättras.

2000-talets nygraveringar av stereoskivor är i stor utsträckning gjorda med 22 grader VMA och låter sig med utmärkt resultat spelas av med moderna pickupelement som håller 20 grader VTA, tillverkade av t ex Ortofon, Lyra eller Dynavector.

Försök till standardisering av VMA

Skivor har de senaste 30 åren till övervägande del graverats med 20 till 22 grader vertikal modulationsvinkel (VMA). försöker i det följande ge några exempel på alla de anstrngningar som gjorts under de senaste 50 åren för att nå till en fungerande standardisering av VMA.

Skivor graverade 1963 och tidigare har ofta 15 graders VMA.

Från omkring 1964 blev det vanligare att påträffa pickupelement med nära 15 graders avspelningsvinkel (särskilt sådana tillverkade i Danmark). Men med standardisering av motsvarande vinkel vid skivgraveringen har det länge varit sämre beställt. Orsakerna till detta sakernas tillstånd är många och svåra att minimera, även om stora framsteg gjorts.

Cellulosaacetat ersatte under perioden 1936–1948 vax vid gravering. Elasticitet hos cellulosaacetat medförde att det försökte återta sin form och ånyo reste sig efter ha deformerats av graververktyget (lacquer springback), ett bekymmer som inte lika mycket störde mono-gravering där spårdjupet var konstant.

Ett motmedel var att omedelbart efter gravering framställa matris genom att t ex genom galvanisering metallbelägga lacket för att stabilisera spårväggsformerna.

Ett annat motmedel, uppvärmt graververktyg, introducerades 1951, var en del av Westrex 2B och kom att anammas av andra tillverkare av graverdosor. Se artikel av Charles C. Davis med titeln A moving-coil feedback disk recorder publicerad i Journal of the Audio Engineering Society Volume 2 Issue 4 pp. 228-233; October 1954.

Sedan stereoskivan införts noterades många nya problem. Lacken var inte plana, vilket bidrog till ytstörningar och variationer i spårdjup. Olika metoder för avkänning av lackets yta introducerades, och kraven på tillverkare av lack skärptes. Se t ex artikel av John E. Jackson från Audio Devices med titeln An improved disc for master recording, publicerad i Journal of the Audio Engineering Society, Volume 13 Issue 2 pp. 134-137; April 1965.

Graververktygets hållare eller bärarm fjädrade, beroende på utstyrning, med ändrad VMA som följd. Flera lösningar togs fram av tillverkare av graverhuvuden.

Graververktygens exemplarvariation tvingade fram mer eller mindre fruktlösa försök att sortera fram kvalitet. Se föredrag av Arnold Schwartz, Arthur J. Gust och Benjamin B. Bauer från CBS Laboratories med titeln The saga of the recording stylus, framfört vid AES 15th Convention (October 1963), Paper No 312.

Ny form av graververktyget (Cappscoop) lanserades 1964, bl a i syfte att ge rakare spårväggar och mindre risk att lacket återfjädrade. Se föredrag av Richard Marcucci med titeln Design and use of recording styli, framfört vid AES 16th Convention (October 1964), Paper No 324, samt artikel med samma författare och titel, Journal of the Audio Engineering Society Volume 13 Issue 2 pp 130–135, April 1965.

Modulationsvinkel upp till 40° förekom i vinylepokens första årtionden, särskilt på singlar. Vissa skivarkiv använder modifierade pickupelement för att spela av dessa problemskivor, andra ett pickupelement med sfärisk nålspets, monterat i en tonarm vars bas steglöst kan höjas avsevärt under avspelning.

Kombinationen av nyare graververktyg, uppvärmning av dessa samt nya graverhuvuden från Ortofon, Neumann (SX) och Westrex (3 D) avhjälpte efterhand en del av variabiliteten av VTA.

Pressningar undersöktes, enligt teknik utvecklad av White och Gust (JAES 1979), med avseende på VMA i ett arbete från Shure Bros av Alan P. Woodard med titeln Vertical modulation angles of commercial stereo recordings, publicerat i Journal of the Audio Engineering Society Volume 32 Issue 3 pp. 138-143; March 1984.

Stigs egna mono-graveringar

Stig Carlsson följde den tekniska utvecklingen av skivframställning. Han var mycket glad över att ha tillgång till Europafilm för skivgravering följd av omedelbar matrisering på deras egna världsledande galvano.

Stig graverade själv, utan att använda för-lyssning, komprimering, limiter, accelerationsbegränsare eller andra sedermera populära arbetsbesparande åtgärder, efter att på förhand ha analyserat sina inspelningar för att manuellt kunna styra spåravstånd. Sven Elmén har som tidigare nämnts berättat att Europafilm hade extremt god kontakt med Neumann i Berlin och alltid hade tillgång till de senaste och bästa produkterna för skivgravering mm.

(Att från välskötta Europafilm komma till en smutsig källarlokal på Rörstrandsgatan och se hur slarvigt skivpressning i praktiken bedrevs blev en chock för Stig, det har ögonvittnet Ingemar Ohlsson berättat)

När Stig Carlssons mono-inspelningar skulle återutges visade det sig enligt Ulf Rosenbergs rapport från Rikskonserter att det inte längre fanns något mono-graverhuvud kvar i Sverige, och att gravering och matrisering utomlands bedömdes vansklig. Först på 2000-talet har intresset för att finna och renovera kvarvarande mono-graverhuvuden åter ökat. Men många finns inte kvar i drift.

Needle talk och resonansfenomen

Sänk nålspetsen mot snurrande skiva och lyssna, utan att förstärkaren är på. Det skall inte låta alls!

Äldre mono-pickupelement var mycket styva i vertikalled, varför de plöjde upp spåret vid avspelning så att det vidgades och deformerades, med distorsion och brus/buller som följd. Dessa element känns igen på ”needle talk”, att de sjunger med och rentav sätter skivan i vibrationer vid avspelning.

Konstruktörerna av de epokgörande MC-elementen från det danska företaget Fonofilm (sedermera Ortofon) drog slutsatsen att ett bra mono-pickupelement bör ha låg vertikal impedans och inte avge någon utspänning från vertikal nålrörelse.

Stig Carlsson studerade resonansfenomen i tonarmar, pickupskal med mera. Detta ber jag att få återkomma till. Eftersom stereo-pickupelementen ger signal från rörelser i vertikalled gäller detta även oönskade resonansfenomen, som därigenom fick större betydelse än under mono-eran.

Fortfarande tillverkas stereo-pickupelement som överför stor dos mekanisk energi till tonarmen. Energi kan studsa åter från tonarmsrör och monteringsplattform, vilket ger ett slags förvrängt eko. Hur hörbart detta blir beror av tonarmens utformning. Många tonarmar har en alltför vek och dåligt dämpad monteringsplattform för pickupelement, med starka resonanser ända upp i övre mellanregistret som hörbar följd. Rörig stereobild, oren klang och frånvaro av upplevt lugn kan bli följden. Sådana fenomen kan avslöjas om man fäster en accelerometer på detta ställe, något som flera tonarmstillverkare gör, och några tidskrifter (bl a Noel Keywood i Hi-Fi World).

Den som råkat köpa en olämplig kombination av pickupelement och tonarm kan mellan dessa försöka lägga en bit tejp eller en tunn platta balsaträ (men för mycket fjädring här stör stereobildens skärpa och stabilitet).

Oönskade vertikalrörelser ger distorsion (pinch effect)

Om en ellipsnåls längsaxel inte överensstämmer med vertikala avspelningsvinkeln uppstår spårdistorsion (vertical tracing distortion), eftersom nålen då lyfts upp och ned (pinch effect) av lateralt graverad monosignal. Den nålspetsradie som ligger an mot spårväggen blir väl stor.

En monoskiva kan beskrivas som push-pull. Ett korrekt pickupelement för mono avger ingen signal vid vertikal nålspetsrörelse, som av monoskivans två spårväggar kan styras fullständigt i sidled.

Med sfärisk nålspets är inställningen av vertikal avspelningsvinkel inte lika kritisk. Men den nyss beskrivna nyp-effekten iakttogs första gången när elektrisk inspelning av stenkakor införts. Det var på 1930-talet som detta problem allt mer uppmärksammades vid avspelning med hårda sfäriska nålspetsar av normalspårsskivor, i de fall där man graverat högfrekvensinformation med stor utstyrning i innerspår.

Spelar man av en sinuston under dessa betingelser (sfärisk nålspets av safir eller diamant, hög frekvens, liten spårradie) får vertikalrörelsen dubbla frekvensen jämfört med den inspelade tonens, och intermodulationsfenomen uppträder, värst för stereo-pickupelement.

Mono-pickupelement av äldre slag har dålig spårningsförmåga för vertikal rörelse, vilket ökade hörbarheten av pinch-effekten. Det skorrade helt enkelt. Ett lysande undantag i detta hänseende var pickupelementet från Weathers, som levererades med en lätt balsatonarm. Nålens förflyttning i sidled ändrade kapacitansen genom att ändra avståndet mellan två plattor. Kondensatorn modulerade en FM-oscillator. En diskriminator omvandlade FM-signalen. Pickupelementet, som uppskattades av Stig Carlsson och som jag en gång sett på institutionen för radioteknik vid KTH, spårade väl, även vertikalrörelser, och krävde låg nåltryckskraft för att fungera. Men man fick lov att justera om diskriminatorn då och då, eftersom ändringar i temperatur och luftfuktighet ändrade kapacitansen.

Mer om pickupelement från amerikanskt konsumentperspektiv, utdrag ur bok från 1958:
http://www.enjoythemusic.com/cartridgehistory.htm

Därmed är det inte slut med bekymren. Högt utstyrd signal med höga frekvenser nära skivcentrum innebär tvära riktningsändringar för spåret. Här kan en sfärisk nålspets inte hänga med. Förutom distorsion uppstår en form av dynamik-kompression.

Och den sfäriska nålspetsen ligger an mot spårväggen på ”fel” ställen, så att signal i vänster och höger spårvägg inte läses av vid rätt tidpunkt. Löptidsfel uppstår, med hörbar effekt både i mono och i stereo.

Nålspetsform och spårdistorsion

Den rundade nålspetsen kan inte följa samma väg längs skivan som det spetsiga graververktyget banat. Härigenom uppkommer distorsion, på engelska ”tracing distortion”, som kan beräknas. Det har bl a J. A. Pierce och F. V. Hunt gjort enligt artikeln On distortion in sound reproduction from phonograph records, publicerad i Journal of the Acoustical Society of America, Vol.10, p 14 ff, juli 1938.

Spårningsdistorsion beror förutom av nålspetsradie av frekvens, amplitud och spårets radie.

Stig Carlssons initiala motstånd mot stereoskivor framgår bl a av hans artikel Perspektiv på grammofonskivan, publicerad i Magnetofonklubbens tidskrift Ljudteknik 1959.

Den byggde på beräkningar av spårdistorsion av bl a Lewis och Hunt (Journal of the Acoustical Society of America januari 1941), Corrington (Tracing distortion in phonograph records, RCA Review, vol. 10,. pp. 241-253; juni 1949) samt Corrington och Murakami (Tracing distortion in stereophonic disc recording, RCA Review juni 1958) och efterföljare.

Corrington och Murakami hade dock inte lyckats förutspå utvecklingen till smalare och högre anläggningsytor mellan nålspets och spårvägg.

Nämnda beräkningsresultat visade sig vara överdrivet pessimistiska, vilket mätningar visade. Senare teoretiska överväganden har bland annat handlat om att distorsionen i systemet in- och avspelning minskar som följd av egenskaperna hos lacket och hos vinylskivan.

Den som söker efter distorsionsmätningar på nyare pickupelement kan finna sådana t ex i Hi-Fi News vars chefredaktör Paul Miller förtänksamt nog för länge sedan lagt beslag på flera exemplar av en testskiva från CBS.

Stig påpekade för övrigt i sin nyssnämnda artikel att de beräkningar, som presenterats i Teknisk Tidskrift 1957 och Radio & Television 1958, gav 5–30 gånger för höga distorsionsvärden.

Till saken hör även att Peter Bremen vid slutet av sjuttiotalet kontrollerade beräkningen av spårdistorsion i Göran Mårds Hifi-handboken och fann att man där råkat kvadrera pi av misstag, så att beräknad distorsion trefaldigats. Stig emottog detta besked med lugn. Vid den tiden hade han sedan mer än tio år givit upp sin kamp mot stereoskivan, en debatt där hans motståndare felaktigt stämplat honom som kuf och framstegsfiende.

Sant är att distorsionen vid avspelning är högre för stereo-LP än för mono-LP, och distorsionen vid optimal avspelning av normalspårsskivor (78-varvare) är ännu lägre!

Den nämnda distorsionsformen minskar som en funktion av nålspetsradie och ökar som en funktion av frekvens och radie, samt är högst vid avspelning av spåren närmast skivcentrum. På många sätt kan nålspetsradien göras liten utan att anliggningstrycket blir så stort att skivspåret plastiskt deformeras. Detta kräver en större anliggningsyta mot spårväggen än en sfärisk nålspetsform kan erbjuda.

Spårdistorsionen är en funktion av nålspetsens radie ställd i relation till spårets bredd. Det kan vara av intresse för den som vill spela av äldre mono-skivor med bästa resultat. De första mono-LP-skivorna var avsedda att spelas av med 25 µm nålspets, 18 µm siktade många bolag på därefter; senare graverade monoskivor bör spelas av med 15 µm sfärisk nålspets eller ännu hellre med en mer mejselformad nålspets.

Nålspetsradien bör inte göras för liten, eftersom trycket på anliggningsytan blir för stort och deformeringen av spårväggen blir allvarligare. Linjekontaktnålspetsens anliggningsyta är smal men hög, vilket minskar risken för spårdeformering.

Elliptiska nålspetsar, och i synnerhet linjekontaktnålspetsar som känner av annan del av spårväggen, kan ofta medge en bättre avspelning än sfäriska nålspetsar, även av gamla skivor.

Det finns undantag, särskilt skivor vars spårväggar tidigare skadats. Singlar som spelats i jukebox eller annan skivspelare med fruktansvärt hög nålkraft och sfärisk nålspets har varaktigt deformerade spårväggar. Om de efter skivtvätt inte kan njutbart spelas av med linjekontaktnålspets får man försöka med 25 µm nålspets eller avkortade (trunkerade) ellipsnålspetsar avsedda för mikrospårsskivor vars spår av någon anledning har skadad botten.

Trunkerade nålspetsar kan köpas i form av nålinsatser till t ex Stanton 500 V3 eller Ortofons OM-serie. Störst urval av sådana nålinsatser, främst för Shure M44 och DJ-elementet Shure SC35C (som på grund av stor styvhet i vertikalled inte rekommenderas för avspelning av stereoskivor), finns hos ett brittiskt företag som veterligt fortfarande saknar hemsida.

De vänder sig främst till vänner av normalspårsskivor (stenkakor) men kan även rusta upp och sätta nya nålspetsar på existerande pickupelement för vanliga vinylmikrospårsskivor, t ex Ortofon SPU. I riktigt gamla element behöver man t ex byta gummidämpning.
http://www.78tours.com/Expert_Stylus_Company.htm

Expert Stylus & Cartridge Company

Omega House

50 Harriotts Lane

Ashtead

Surrey

KT21 2QB

United Kingdom

Telefon/fax: 00441372276604 / 00441372276147

E-post: [email protected] 

Elliptisk nålspets patenterades i USA 1913 av J. W. Owen, men kom först långt senare i mer allmänt bruk. Tiden var mogen för bruk av ellipsnål först när pickupelement som kunde användas med lägre nåltryckskraft konstruerats, och därmed risken att deformera skivspåret genom den mindre anläggningsytans högre anläggningstryck hade minskat.
www.aes.org/e-lib/browse.cfm?elib=10292

Föregångaren till Shibata-nålen var Pathémax-nålspetsen, patenterad av Pathémarconi 1957.
http://www.vinylengine.com/turntable_forum/viewtopic.php?p=99232&sid=851e48650d2569f00face55ee6d0d0a0

Om den visste Stig Carlsson dåförtiden ingenting. Varken sant elliptiska eller optimala linjekontaktnålspetsar kunde framställas i stor skala med verkligt goda egenskaper förrän mot slutet av vinylskivans tid av marknadsdominans.

Knaster och andra bekymmer vid avspelning av stereoskivor

Spårdistorsion kunde i princip minskas när elliptiska nålspetsar introducerats, först av Ferranti 1948 och sedan av Decca. Men innan bra pickupelement fanns i vanliga vardagsrums stereoanläggningar skulle det dröja.

På 1970-talet började olika varianter av elliptiska eller biradialnålspetsformer bli allt vanligare förekommande i pickupelement till hyggliga priser, dock med variationer i form och ytfinhet. De var i stort sett en betydelsefull framgång. Men står en elliptisk nålspets bara några grader fel i spåret förloras vinsten i spårdistorsion.

Impulsbuller som uppkommer vid avspelning av oavsiktliga ojämnheter i spårväggens ytskikt upplevs av många som störande. Rätt inställda vinklar, optimal nålspetsform och ytfinhet, god resonansdämpning i pickupelement och tonarm, god överstyrningsreserv hos förstärkarens grammofoningång, goda transientegenskaper hos förstärkare och högtalare: egenskaper hos alla länkar i återgivningskedjan påverkar upplevelsen av störningar från skivytorna. Den som verkligen ogillar knaster kan rekommenderas köp av skivtvätt från t ex Loricraft.

Skivbrus och knaster reduceras vid avspelning med högre nåltryckskraft än minimum för acceptabel spårning. Å andra sidan: med sfärisk nålspets skadas spårväggen varaktigt om nålkraften överstiger 2 p. Värst skador ses vid upprepad avspelning av samma spår utan tillräckligt tidsmellanrum, och särskilt på den spårvägg som är konvex – eftersom nålspetsens anliggningsyta där är minst. Se Factors affecting the needle/groove relationship in phonograph playback systems, artikel av C. R. Bastiaans i Journal of the Audio Engineering Society, Volume 15 Issue 4 pp. 389-399; October 1967.

Men alltför många såg det under sextio- och sjuttiotalen som en sport att försöka spela av stereoskivor med lägsta möjliga nåltryckskraft, vilket gav onödigt dålig spårningsförmåga. Det var en dum form av tävling, visade det sig. En nålspets som tappar kontakten med spårvägg får en mindre styrd rörelse, och kan efter ett litet skutt deformera nästa del av spårväggen som den påträffar.

Under tiden som teknolog noterade Stig att redan en enda avspelning av en skivsida kunde försämra ljudet som erhölls vid nästa avspelning, värst om en LP-skiva spelades av genast igen. Stöd för hans uppfattning fanns i studier av olika författare, publicerade 1941 och senare. Se t ex Roger Anderson: Some aspects of wear and calibration of test records, Journal of the Audio Engineering Society Volume 9 Issue 2 pp 111–114, April 1961.

Carlsson ville undersöka om något kunde göras för att minska denna tråkiga effekt, och kom från och med femtiotalet att intressera sig för bland annat spårdistorsion (tracing distortion) och spårningsförmåga (tracking ability).

Som assistent vid institutionen som radioteknik förbluffade han senare många teknologer med dessa iakttagelser. Att skador uppkom vid en enda avspelning kunde ju inte vara sant, antog de flesta a priori. Studier på 1980-talet med svepelektronmikroskop kom att bekräfta denna Stigs åsikt.

Stig Carlsson studerade redan på femtiotalet omsorgsfullt förmågan att spåra starkt utstyrda skivspår hos pickupelement och bidrog till utveckling av förbättrad tracking ability. Som jag nämnt i annat sammanhang anammades hans metod att mäta intermodulation vid avspelning av intermodulationsmätskiva från Ortofon med 78 r/min av bl a Shure Bros med flera tillverkare. ”Trackability” gjordes sedermera till ett välkänt begrepp genom intensiv marknadsföring från Shure, som utgav ett hinderlopp som få konkurrenter till V-15/II klarade: den fruktade testskivan An Audio Obstacle Course.

En nålspets som inte håller kontakt med spårväggarna kan ohjälpligt skada dessa! Stig var tidigt ute med att minimera skador på spårväggen vid avspelning, bl a genom att inte ställa in alltför låg nåltryckskraft.

Graververktyget liknar mera en spade, och det är lätt att förstå att avspelning med sfärisk nålspets ger distorsion. Neumann lanserade därför sin Tracing Simulator. Ironiskt nog kom skivor som ”för-distorderats” för avspelning med 18 µm sfärisk nålspets på marknaden först när de sfäriska nålspetsarnas tid egentligen nog borde ha varit överstånden, i varje fall om ljudtekniska aspekter tillåtits vinna över ekonomiska. Livlig debatt följde, bland annat eftersom RCA samtidigt införde nivåberoende tonkurveförvrängning. Se John Crabbe : Dynagroove hullabaloo, Hi-Fi News, November 1963 sidorna 417 och 419, samt December 1963 sidorna 521 och 523. En noggrann beskrivning har getts av Harry F. Olson i artikeln The RCA Victor Dynagroove System, Journal of the Audio Engineering Society, April 1964, pp. 203-219.

Sidkraftskompensering

Vid skivavspelning uppkommer som bieffekt av tonarmens förställningsvinkel en kraft (på engelska skating force, även kallad side-thrust eller bias) som trycker nålspetsen mot den ena spårväggen, till förfång för spårning av den andra väggen. Skiss längst ner på denna nätsida:
http://www.svalander.se/tips_fakta/vinyl_och_78_varv/antiskating/

Fantasifulla lösningar på detta problem, sidkraftskompensering med hjälp av magneter, fjädrar och annat har lanserats och de flesta har med tiden försvunnit. Den kompensation som behöver ställas in varierar med utstyrning, med nålspetsens anliggningsyta, med skivmaterialets friktionstal och med spårets radie, så det är svårt att hitta en god kompromiss.

För att undvika distorsion som orsakas av sidkraften bör man först se till att skivspelarens tallrik står exakt horisontellt. Sedan kan man ställa in kompensation med hjälp av en särskild testskiva. Det finns sådana med en eller två sinustoner i endast ena kanalen, till exempel. Med dess hjälp kan man lyssna efter övertoner (som inte skall höras) eller mäta distorsion (övertonshalt respektive intermodulation) och med hjälp av fynden hitta bästa kompromiss.

En del audiofiler föredrar att ställa in sidkraftskompensering på basen av lyssning. Helst skall skivan vara inspelad så att en trovärdig akustisk miljö återges. En körinspelning kan vara bra.
http://www.vacuumstate.com/fileupload/GuruSetUp.pdf http://www.audioasylum.com/audio/vinyl/messages/1240.html

Stig menade för sin del att eftersom sidkraften påverkas av flera variabler är det svårt att finna en optimal kompensation för hela skivsidor. Saknade en tonarm sidkraftskompensering ökade han helt enkelt nåltryckskraften tillräckligt mycket för att säkra god spårning. Bilder:
http://www.svalander.se/tips_fakta/vinyl_och_78_varv/stall_in_naltrycket/

John Crabbe (1929–2008) publicerade i majnumret av Wireless World 1960 sin lösning med liten vikt och tråd löpande genom ögla i den sedermera legendariska artikeln Dynamic sidethrust in pickups. Konstruktionen anammades snart av SME med flera tillverkare, och är fortfarande den vanligaste lösningen. Crabbe fick aldrig någon ekonomisk ersättning.
http://stereophile.com/content/john-crabbe-firebrand-page-3

Smalare anliggningsyta mellan nålspets och spårvägg kräver noggrannare justering

Att vid avspelning lyckas få nålspetsen i rätt läge i förhållande till spåret kräver bland annat möjlighet till reglering av tonarmsbashöjden.

I regel skall man försöka ställa in så att ”stylus rake angle” (SRA), som motsvar graververktygets skärvinkel (VCA), blir avsedda 92 grader. En linje från nålspetsen upp längs nålens från tonarmsbasen vända sida skall bilda 2 grader vinkel utöver rät vinkel, sedd från sidan.

Detta är olika lätt gjort på olika tonarmsmodeller. Ofta finns en pelare synlig, så att man kan mäta avståndet man höjt eller sänkt med, t ex med digitalt skjutmått (om man kommer åt med ett sådant). Spelkort är ungefär 0,25 mm tjocka, och man kan notera antalet kort som man behövt placera som mellanlägg i sökandet efter den tonarmsbashöjd som ger bäst ljud.

Enklast sker detta med utrustning för kalibrering, så att man lätt hittar tillbaka till utgångsläget. Kuzma, TriPlanar och Graham hör till de tonarmstillverkare som erbjuder denna finess, SME gör det t ex för M2. Vissa (men inte alla) sådana anordningar anses minska stabilitet – eller ger upphov till resonansfenomen som är mätbara, och kanske hörbara.

Roy Gandy (Rega) tillhör förnekarna av behovet att kunna finjustera tonarmsbashöjd.
http://www.n.mackie.btinternet.co.uk/documents/regaonvta.html

Flera engelska tillverkare har avhjälpt detta för Rega-tonarmar.

Pete Riggle Audio säljer tillsatsen Vertical Tracking Angle on the Fly, VTAF
http://www.vtaf.com/

Naturligtvis kan ansträngningar att nå optimal injustering drivas väl långt. CD-fantaster kan med viss oro åse LP-entusiaster som (i värsta fall för varje skivsida) skruvar tonarmen upp och ner tills ljudet blir mer rent och dynamiskt samtidigt som rumsåtergivningen upplevs mer plastisk.

Lästips: Artiklar av Jon Risch och Bruce Maier, publicerade i USA i Popular Electronics november 1980 p. 48 ff, High Fidelity mars 1981 p. 31 ff, Audio mars 1981 p. 21 ff,

Jämför en artikel av Geoff Husband som väckte mycket rabalder vid publiceringstillfället. Den har tydliga diagram, varnar för att definiera VTA fel, och visserligen erkänner att det är SRA man varierar med tonarmsbashöjd – men (utifrån gamla mätningar på gamla graverdosor och gamla pickupelement) hävdar att det inte är mödan värt att försöka ställa in rätt.

– Jag påstår i stället att åtminstone sedan åttiotalet ligger både VMA och VTA nära 20 grader, och att SRA-optimering ger reproducerbara och för mig inte betydelselösa hörbara förbättringar av renhet, klang (särskilt i tonomfångets ytterområden) och ljudbild.

– Geoff Husbands inlägg är ett relativt sansat inslag, i en av de diskussioner mellan audiofiler från olika trosriktningar som snarare brukar alstra hetta än kastar ljus över grundfrågan.
http://www.tnt-audio.com/sorgenti/vta_e.html

Skivor har olika tjocklek, från tunna RCA DynaFlex som introducerades 1969 (mindre än en millimeter) via mer ordinära hundragrammare (drygt en millimeter) till 200 g-skivor för audiofiler från bl a Speakers Corner (omkring två millimeter) upp till 220 g-skivor. Och olika pickupelement har olika höjd från överdel till nålspets. Sådana variabler behöver man kunna kompensera för.

Kan tonarmsbasen inte höjas eller sänkas finns alternativ. Skivan kan pallas under med tallriksmattor av olika tjocklek för att ändra nålspetsens anliggningsvinkel. The Ringmat LP Support System har varma förespråkare (men jag tycker det passar bäst med Thorens TD 150 och dess efterföljare). Kilformiga inlägg mellan tonarmens monteringsplattform och pickupelementets övre yta är ett annat förslag. Små utstansade pappersbitar från ett hålslag kan stoppas in.

Det finns tonarmar och pickupskal som medger lutning av pickupelementets monteringsplattform. Några pickupelement, bl a vissa från EMT eller amerikanska Soundsmith, medger justering av motsvarande vinkel (och i vissa fall även azimut) med hjälp av ställskruvar.

En (vanligen missvisande) tumregel är att ställa tonarmsröret parallellt med skivytan. En del audiofiler föredrar att från det läget höja tonarmsbasen med 4 mm, medan A. J. van den Hul rekommenderar att till en början höja tonarmsbasen så att tonarmsröret vid motviktens rot kommer 7–9 mm högre än det med skivytan parallella läget, och sedan sänka i små steg.

En bra inspelning, gärna en bra nyutgåva i mono, är bra att börja med. Många föredrar att lyssna till väl inspelad kvinnlig sjungande soloröst. Andra föredrar inspelningar med väl inspelade cymbaler. För den som vet hur en Steinwayflygel eller en stråkkvartett låter i levande livet kan det lyssningsmässigt välbekanta föredras.
http://www.tnt-audio.com/sorgenti/vta_method_e.html

Vid rätt tonarmsbashöjd för en viss skiva kan man uppleva att ljudbilden plötsligt kommit i fokus (efter en justering 0,5–1 mm). Fel tonarmsbashöjd åt ena hållet ger ett onatrulgt konturskarpt metalliskt ljust hårt ljud (som när man lätt överstyr en dålig IC- eller transistorförstärkare), åt andra hållet ökar upplevelse av murrig rörig luddighet. Lyssning får fälla avgörandet.

Till saken hör att försök att justera azimut påverkar SRA, och tvärtom, för många tonarmar. De från Kuzma, moderna SME-armar och 10,5-tumsarmen som säljs av Dr Feickert hör till undantagen. De har lagring med horisontell rotationsaxel orienterad på sådant sätt att rätt hänsyn tas till tonarmens förställningsvinkel.

Mest påverkas ljudet av inställd tonarmsbashöjd när man använder nålspets med linjeformig anliggningsyta mot spårväggen. Ofta märks tydlig inverkan av inställd tonarmsbashöjd även när man använder ellipsformig nålspets eller nålspets av biradialtyp.

Det finns noggranna diskofiler som använder pickupelement av linjekontaktnåltyp, dvs med mejselformad nålspets (van den Hul, Replicant, Gyger, FL m fl), och grovställer in SRA med hjälp av mikroskop. Man behöver då ett specialmikroskop med långt betraktningsavstånd, god belysning och gärna ett hårkors i okularet samt möjlighet att jämföra med en 92 graders vinkel. Vana vid makrofotografi underlättar. En del amatörer föredrar små ”digitalmikroskop” som jag själv ogillar.

För övrigt får man lyssna sig fram. Ljudbild klarnar och klang förbättras i rätt läge, som ger mest rumslighet. Tumregeln är, som redan nämnts, att åt ena hållet låter det för vasst (men det gillar en del hifi-vana lyssnare som sällan lyssnat till levande musik), åt det andra grumligare och kanske mörkare (svårt att beskriva för den som inte hört dessa effekter; kan påminna om oljud via en riktigt dålig överstyrd rörförstärkare med uttjänta rör).

Linjekontaktnålspetsar

En av fördelarna med linjekontaktnålspetsar är att de känner av en del av spårväggen som andra nålspetsar inte kommit åt att skada. Peter Bremen sålde mig för många år sedan en Audio Note (Kondo) Io Limited med vdH-nålspets, som gjorde det möjligt att avnjuta även nedsmutsade LP-skivor från femtio- och sextiotalen, inköpta för ett pund styck i England, sedan de rengjorts i min från samme Bremen inköpta VPI-skivtvätt.

Att delar av skivspåret kan vara oskadda även i många gånger avspelade skivor har demonstrerats bl a av A. J. van den Hul, som med framgång spelat av även normalspårsskivor (nytvättade nyare stenkakor och normalspårs-vinylskivor med V-formig spårbotten) med sin för vanliga stereoskivor med mikrospår avsedda nålspets.

Den tidigare nämnda Pathémax-nålspetsen gjorde veterligt ingen succé på marknaden. Det skulle dröja till 1970-talet och CD4-systemets krav på avspelning av en högfrekvent bärvåg innan detta slags nålspets lanserades av Shibata, en sfärisk nålspets som fasats av. Med Shibata-nålen varierar krökningsradien i den del som möter spårväggen från 4 till 18 µm. Det ger varierande distorsion, något vandrande ljudbild, och för CD4-skivor läses inte bärvågen av hela tiden. Mer om detta finns i en artikel av Steve Harris i Hi-Fi News.
http://www.vandenhul.com/userfiles/docs/A_van_den_Hul_profile_-_Hi-fi_News_Dec_1990.pdf

Stig kom först i kontakt med Shibata-nål i elementet JVC X-1 som (förutsatt optimal installation) både mätte och lät bättre än de flesta andra dåtida MM-element. Men Shibata-nålspetsformen var inte idealisk.

Mycket bättre var den nålspetsform som S. K. Pramanik utvecklade för Bang & Olufsen. Stig hade ingående samtal med Pramanik, en synnerligen skicklig konstruktör.

Pickupelement med nålspetsformer som utgör framsteg i förhållande till Shibata (Pramanik, van den Hul m fl) har i ökande utsträckning sålts sedan 1972, ser lite olika ut, men har en egenskap gemensamt: de kräver extrem noggrannhet vid inställning av avspelningsvinklar.

Särskilt gäller detta för den utmärkta vdH1-nålspetsen konstruerad av Aalt Jouk van den Hul som då var lärare i fysik efter att ha studerat ämnet vid tekniska universitetet i Delft och länge varit verksam även som audiojournalist. En gång på sjuttiotalet frågade honom en tillverkare av elliptiska nålspetsar varför dessa såg ut som de gjorde.

Det fick van den Hul att fundera på hur de borde se ut. För att minimera spårdistorsion (tracing distortion) borde nålspetsen vara smal och lång. Han gjorde datorberäkningar och stora modeller i trä som han passade in i skivspårsmodeller i smör. En första tilltänkt tillverkare gav upp. Den andre nålspetstillverkare som kontaktats tog två år på sig tills det 1976 lyckats att tillverka och polera en nålspets till van den Huls belåtenhet.

Hans vdH 1 har sålts i miljonupplagor (och återfanns i flera av Stig Carlssons favoriter bland pickupelement). Den har bara 2–3 µm radie för den långa anliggningsytan, som har 85 µm krökningsradie. Den inte fullt lika extremt smala vdH 2-nålspetsen ställer lägre krav på injustering i spåret. Se Basil Lane, Improving groove contact, Hi-Fi News, August 1980 pp 75–77.

Intervju med van den Hul av Roy Gregory:
http://www.vandenhul.com/userfiles/docs/An_Enduring_Passion_-_Hi-Fi+_Feb_2005.pdf

Dynamiska förändringar av SRA under avspelning

Nålarmen fjädrar in när nålen sänks ner till skivytan. I många pickupelement med rörlig spole hamnar därvid spolen utanför den optimala delen av magnetfältet. Lyra Delos och Kleos är exempel på försök att avhjälpa detta problem.

Till saken hör att SRA (särskilt om nålarmen är lång) förändras vid avspelning av skivbulor, och av den undre systemresonansen, som medför vertikala och laterala fjädringsrörelser.

Många fler faktorer inverkar. Om tonarmen inte är dynamiskt balanserad kan fjädringsrörelserna bli osymmetriska.

Har pickupelementet föga dämpning av vertikalrörelser behöver dämpning tillföras, gärna nära nålspetsen som i dämparborsten från Shure eller dämpbaljan i Townshend Audio Rock V och tonarmen Excalibur II.

Stig studerade noga inverkan av vertikal placering av tonarmslager som kan bidra till långsamt svaj (vertical warp wow) och särskilt dämpning av den undre systemresonansen, bl a genom viskös eller magnetisk dämpning i eller nära tonarmslagret.

Optimal nåltryckskraft, sidkraftskompensering, dämpning av den undre systemresonansen, förebyggande av akustisk återkoppling, minskning av sidbandsmodulation, minimering av ljudförvrängningar orsakade av horisontellt vinkelfel: se där några av de aspekter som Stig Carlsson arbetade med att förfina vid skivavspelning, och som jag får anledning att återkomma till.

Azimut med mera: hjälpmedel finns

Azimut är en av de benämningar som använts i amerikansk litteratur för nålarmens rörelseplan relativt skivytan i nålarmens längsled, och bör i princip ställas in vinkelrätt (men ett problem i sammanhanget är spridning vid tillverkningen av pickupelement, något som bl a dr Christian Feickert uppmärksammat). Samma vinkelinställning kallas även HTA (horizontal tracking angle).

En del tonarmars pickupskal eller monteringsplattform för pickupelement kan vridas, i bästa fall även låsas med ställskruv eller liknande.

Enpunktslagrade tonarmar kan ställas in för rätt azimut (och behålla inställningen, om dämpningen är rätt och motvikten har låg tyngdpunkt) men detta kan vara besvärligt om t ex nåltryckskraft samtidigt påverkas. För VPI-tonarmar finns en produkt kallad Counter ”Intuitive” från Soundsmith.
http://www.sound-smith.com/intuitive/index.html

För bästa kanalseparation och kanalbalans, så att stereobilden blir stadig, hög och bred, behöver azimut ställas in optimalt. Lättare sagt än gjort.
http://mintlp.com/best/bestips.htm
http://www.kad.si/kuzma/index.php?stran=main&id=16

Det räcker inte med att se efter om pickupelementets övre yta är någorlunda parallell med skivytan vid avspelning. Det är få förunnat att ha tillgång till ett lämpligt specialmikroskop med rätt belysning och hårkors för att kunna avgöra om nålspetsens längsaxel står vinkelrätt mot skivytan. Ett annat sätt är mätning med testskivor och millivoltmeter, oscilloskop eller via en dators ljudkort och särskilda program. Stig hade förstås en fullständig mätuppsättning.

För amatörer finns sedan något år diverse hjälpmedel för att få pickupelementet rätt placerat och tonarmen optimalt inställd vad gäller azimut, i vissa fall fler aspekter.

Ett av dem är konstruerat av flerkanalspionjären Jim Fosgate och kallas Fozgometer.
http://shop.textalk.se/se/article.php?id=1785&art=6331398
http://www.musicdirect.com/p-1278-fosgate-fozgometer-azimuth-range-meter.aspx
http://www.nomono.se/articles/azimuth-range-meter
http://www.musicalsurroundings.com/Manuals/Fosgate/FozgometerManual.pdf

Dr Christian Feickert säljer Adjust +. Den som läser tyska rekommenderas originalversionen av manualen. Pro-versionen är bäst, anser jag.
http://www.adjustplus.de/index.php?lang=english
http://www.adjustplus.de/Download/AP_Azimuth_Compendium_english.pdf

Peter Ledermann och Soundsmith lanserar Cartright, som nu finns även i version för iPod eller iPad.
http://www.sound-smith.com/cartright/index.html

Ett användbart hjälpmedel för andra inställningar är The Hi-Fi News Test Record HFN 002, framtagen 2002 med hjälp av Leonard (Len) Gregory, även känd som The Cartridge Man.
http://www.thecartridgeman.com/hfn_test_record.htm
http://www.britishaudio.co.uk/
www.vinylbutiken.com

Recension av den nämnda testskivan:
http://www.vinylengine.com/hfn-002-test-lp.shtml

Amerikansk testskiva:
http://www.analogueproductions.com/index.cfm?do=detail&Title_ID=35532

Stereoskivavspelningens behov drev fram nya skivspelarkonstruktioner

Skivspelaren får inte ge vibrationsstörningar (muller, engelska: rumble) i sidled eller höjdled.

Vid avspelning av mono-skivor med mono-pickupelement är det som nämnts nålens rörelse i sidled som har betydelse. Tidiga försök till avspelning av den nya stereo-skivan visade att av då existerande skivspelare uppvisade de flesta avsevärda störningar i vertikalled. En del utsände som redan nämnts dessutom brumfält eller innehöll magnetiska komponenter som påverkade stereopickupelement.

Ed Villchur började på slutet av femtiotalet arbeta med vad som 1963 lanserades: den nya lätta remdrivna, mjukt upphängda AR-skivspelaren, en skenbart enkel men genial konstruktion som blev stilbildande under kommande årtionden. Den var billig i inköp, glädjande okänslig för akustisk återkoppling, och nålspetsen hoppade inte ur spår bara för att det dansades på gungiga golv i närheten av skivspelaren. Det var en nyhet av duga!

AR-skivspelaren kom att inspirera kända konstruktioner som Thorens TD 150, Thorens TD 125, ERA, Unamco T-1, Sonab 85S, Ariston RD 11, Linn Sondek LP 12, SOTA-skivspelarna och tallösa remdrivna, med fjädrande upphängt subchassi utrustade efterföljare.

”De gamla mellanhjuls- och kantdriftskivspelarna duger inte längre”, det var en vanlig åsikt under perioden 1960–1990. Att sådana fått en renässans på 2000-talet skulle kanske ha glatt Stig, som med sin mellanhjulsdrivna Thorens TD 124, Ortofon-tonarm och Ortofon typ C hade uppnått ett makalöst rent, stadigt, nyanserat och kraftfullt ljud från bra mono-skivor – enligt min åsikt bättre än det ljud han en tid på sjuttiotalet erhöll från samma mono-skivor avspelade med remdrivna fjädrande upphängda Thorens TD-125, Ortofon AS 212 och Shure V15/III.

Stadigast lät det om utvalda stenkakor; med 78 r/min kunde man få för sig att en gyrostabilisator kopplats in för att staga upp ljudbilden och ge mer känsla av kraft och auktoritet.

Ljudminnet är bedrägligt, men nog hade alla de bästa ljudanläggningar som jag fick lyssna till som gäst i England, Danmark eller Tyskland under sextiotalets första hälft en sak gemensam: fina mono-inspelningar i hyllorna, och mellanhjuls- eller kantdriven skivspelare (Thorens, Garrard, SELA eller EMT). Och en bra mono-skiva, avspelad med en bra sådan skiva via den ursprungliga rörbestyckade OA-6 rätt placerad i rummet, det är något som måste upplevas!

Stereo betyder fast, solid. Men det var just känslan av klippfast återgivning som fin mono från en eller två högtalare erbjöd: en stadigare ljudbild och bättre känsla av upptagningslokalens egenskaper än dåtidens moderna stereoanläggningar med nya remdrivna skivspelare och Shure V15. Mer om mellanhjulsdrift och kantdrift följer i nästa avsnitt!

Lars Bäcklund

Dela detta:
Facebooktwittermail
Inga kommentarer än.

Lämna ett svar