Nyhetsbrev #68 – 11 juli 2008

CarlssonPlanet lever
Mer om nya bredbandaren
OA-51 från -83 underbar referens
5 miljoner besökare
Hörs bulor på MT-diskanter?
Är det skillnad på ScanSpeak 8545?
När Sonab demade OA-2212
Carlsson i Antik & Auktion
Esbjörn Svensson In Memoriam

CarlssonPlanet lever

Bästa nyhetsbrevsprenumeranter!

Det är nu ett helt halvår sedan ni hörde av oss och på sistone har vi fått in ganska många mailfrågor om CarlssonPlanet lagt ner verksamheten. Men var bara lugna, CarlssonPlanet lever – även om verksamheten i år går på sparlåga:

Ja, tänk att er chefredaktör skulle behöva semester från sitt vanliga jobb innan han fick till årets andra nyhetsbrev, det är ju för bedrövligt. Jag vet! Men det finns naturligtvis en hel rad förklaringar till denna långa tystnad, de flesta ganska trista och vardagliga.

Kort kan jag bara säga att när man jobbar dubbla halvtider framför dator kanske man inte har samma ork att fortsätta framför datorn även kvällar och helger som förr. Jag svarar självklart som vanligt på alla mailfrågor (förr eller senare…) och ser till att sajten ligger uppe och inte innehåller några större fel. Men nyhetsbreven kräver en extra insats och energi som saknata under våren.

En bidragande orsak till tystnaden har varit bråket kring de nya Larsenhögtalarna och den infekterade forumdiskussion som följde, den dränerade mycket av den positiva energi – den goda ”karma” – jag tidigare känt kring Carlssonhögtalarna och orto-akustiken. Som tur är har jag ett ovanligt välljudande gammalt OA-par hemma sedan i höstas som hållit glädjen vid pyrande liv.

Dessutom har jag lovat er kära läsare att sluta lämna löften om när nya Carlssonelement och -högtalare ska presenteras, något som tidigare ofta satte fart på produktionen av nyhetsbreven. Det blev till sist inte kul att gång efter gång behöva skriva ursäktande och förklarande mail om nya leveransförseningar – hellre då vänta tills något de facto finns i butik.

Många undrar, mailar och frågar om de kommande och utlovade Carlssonelementen, så vi planerar att komma med info till hösten. Tills vidare – håll till godo med en del annat smått och gott.
Mycket nöje!

Per Gulbrandsen
Chefredaktör

Upp

Mer om nya bredbandaren

Nyligen avslöjades mer fakta om den kommande bredbandaren från Carlssonstiftelsen, alltså det nya Carlssonelement som ska ersätta Philips 9710 i alla gamla Sonabhögtalare från 60- och tidigt 70-tal (modellerna V-1, OA-4, OA-5 och OA-6 typ 2).
Så här skriver SSC:s tekniske chef och konstruktör Ingvar Öhman:

”Den nya bredbandaren (vars namn inte ännu är knackat i sten) kommer att vara så lik AD9710 som möjligt ur två avseenden, närmare bestämt:
1. Tonkurva och spridning i mellanregistermrådet.

2. Passning i lådan.

Ur andra avseenden kommer den att skilja sig en del. Närmare bestämt dessa:
1. Högre effekttålighet.

2. Lägre distorsion.

3. Längre slaglängd.

4. Större och snyggare avrullning över ~8 kHz (eftersom endast kolboxen använde det bredbandigt, och det var ändå ett 800-element som den nya inte avser ersätta).

5. Starkare motor och lika mycket tyngre rörligt system. (Således att verkningsgraden blir samma, strömningsdämpningen (som var en olycklig källa till distorsion) kan elimineras eller minskas, och slutligen så att högtalarens blir kapabel att spela djupare frekvenser än de ungefärligen 50 Hz som en OA-5 klarar. Gränsen sätts av att AD9710 helt enkelt är för motorsvagt för att orka driva basreflexsystemet. Samma motorsvaghet är orsaken till att strömningsdämpningen behövs för att kontrollera membranet så att det inte beter sig resonant och fult i basområdet.

6. Gjutet chassie för bättre värmeavledning.

7. Och lite annat smått och gott…

Vh, iö”

(mailsvar till forum-signaturen Evil)

Upp

OA-51 från -83 underbar referens

Vi har ju på CarlssonPlanet länge argumenterat mot de gamla Peerless domediskanterna som satt i OA-51 och OA-52 på 80-talet. De skulle alltid ha hög distorsion och vara allmänt åldrade – har vi trott. Dessutom har vi sedan sidan startade hävdat att ScanSpeaks kolfiberbasar i uppgraderingssatserna till OA-51/52 skulle låta bättre än 80-talets ursprungsbasar med pulpkon.
Men det var delvis utifrån okunskap och av för liten erfarenhet. Sedan i höstas har vi blivit tvungna att omvärdera dessa självsäkra påståenden, och det ganska rejält:

Ja, i Carlssonvärlden verkar det ständigt dyka upp oväntade nyheter. För vår egen del har de senaste åtta månadernas ytterst njutningsfyllda vardagslyssning till att gammalt svart orenoverat originalpar Carlsson OA-51 inneburit en omvälvande erfarenhet som ställt ett antal ”sanningar” på huvudet. Hur kan det låta så bra? Utan minsta ingrepp annat än byte av basarnas skumkanter? Har vi lämnat felaktiga råd till våra läsare?
Oroligt har vi grubblat över hur detta ska kunna kommuniceras utan att vi riskerar ert förtroende, kära läsare.

Efter att ha ägnat denna gåta avsevärd tankemöda och frågat runt i den inre Carlssonkretsen kring SSC kan det nu konstateras: 80-talets Carlsson OA-51 (och OA-52) kunde låta helt enastående bra, förutsatt att högtalarna matades med verkligt ren odistorderad signal – och var försedda med uppmätta och godkända elementexemplar.
Det här förstod Stig Carlsson och det var därför han t ex kostade på sig vansinnigt dyra slutsteg från Krell och annat i högsta high-endklass under konstruktionsarbetet med 50-serien.

Men när det gällde produktionskvalitet levererades den dåtida Peerlessdiskanten med närmast oacceptabelt stora skillnader i distorsion och tonkurvor. Vissa diskanter lät direkt illa redan som nya, vilket Stig var förtvivlad över. Dessutom var kvalitetskontrollen inte lika noggrann på Carlssonfabriken i Skillingaryd som den varit på Sonab så tyvärr hamnade en del illaljudande 50-seriepar på marknaden. Till detta kom att eftersom merparten av den tidens förstärkare hade en hörbar distorsion och så även tyvärr recensenternas utrustning.

Tillsammans ledde det här till att 50-serien sorgligt nog fick flera närmast usla recensioner vilket hårt drabbade Stig Carlssons position och privatekonomi. Trots att han egentligen låg 20-25 år före sin tid med dessa högtalare tvingades han acceptera nederlaget som förde honom mot en undanskymd tillvaro fjärran från det närmast idolliknande livet på 60- och 70-talen. Idag kan vi konstatera att t ex OA-51 – drivna med vår tids bästa och mest transparenta elektronik – är en fullständigt enastående högtalare i nästan varje mått mätt. Först nu har elektronikbranschen hunnit i kapp och kan göra Stigs värv rättvisa…

När det gäller den tidens ScanSpeak pulpkons 7-tumsbasar i OA-51 och OA-52 var tillverkningskvaliteten god, klart högre och stabilare än för Peerlessdiskanterna. Ljudet från denna bas (ScanSpeak 18W/8542) var redan då underbart luftigt, snabbt och lätt men hade samtidigt det bråddjup som krävs för verklig musikalisk njutning. Mer om elementet här:
http://www.hifikit.se/prodpixsmall/scanspeak_18w8542sonab.jpg

Jag är numera av den åsikten att pulpkonen i 8542 låter mer naturligt och luftigt än den senare modernare kolfiberkonsbasen ScanSpeak 18W/8545 (som sitter i alla uppgraderringssatser för OA-51/52). Men hur välljudande än pulpbasen än var så kunde alltså diskantens ojämna tillverkningskvalitet och den tidens distorderande förstärkare förstöra försäljningen för 50-serien.

Carlssonägare som än idag är nöjda med diskantåtergivningen från sina gamla OA-51 eller OA-52 lär alltså haft stor tur och vara ägare till några av de välljudande Peerlessdiskanter som faktiskt tillverkades, även om aldrig hela serier lät bra. För alla andra ägare kommer den kommande nya Carlssondiskanten T11-oa II att bli en perfekt ersättare för 80-talets Peerlessdiskant då tonkurvorna nästan ligger spöklikt nära varandra.

Har man alltså redan ett par OA-51/52 med pulpkonsbasar kan budgetlösningen passa perfekt: Låt seriöst kantrenovera basarna – och få ett underbart ljud! Det är den nivå jag själv lyssnar på i hemmiljö sedan i november – och har ingen lust att byta till nyare. Det är t.o.m. så att jag låtit behålla originalfiltren i mina OA-51 – ”just for the hell of it”. Jag har inte ens bytt de gamla dyra fina Rifa-kondingarna i diskantfiltret. Efter ett enkelt byte av skumkanter på basarna njuter jag av varje sekund av lyssningspassen – sedan åtta långa månader. Gamla OA-51 är vår nya referenshögtalare!
Det säger en hel del om Stig Carlssons mästerskap.

Upp

5 miljoner besökare

Vi grottade i vintras lite i hur många som egentligen besöker Carlssonplanet nuförtiden och det är inga tokiga siffror! Vad sägs t ex om över 130.000 sidbesök i månaden, eller över 1,5 miljoner besök per år.
Här är vår lilla rapport över besöksstatistiken (som den såg ut i februari):

På en månad, från 21 jan till 20 feb-08 besöktes totalt 131.000 sidor på CarlssonPlanet.
De tre populäraste sidorna var i fallande ordning startsidorna för sajten, forumet och modellsidorna. Resten av CarlssonPlanets tio-i-topp domineras av vårt forum, som belägger platserna 4, 5, 6 och 9 följt av Rekommenderad Elektronik, Renoveringstips och Nyhetsbreven.
Den populäraste modellsidan är OA-14, följ av OA-5 typ 2 och OA-51.

Men vänta nu, 1,5 miljon besökta sidor per år – kan det verkligen stämma undrar kanske läsaren?

Nå, det handlar inte om unika besök, utan om öppnade sidor. När det gäller unika besök, alltså hur många personer som besöker CarlssonPlanet per månad är siffran förstås lägre, drygt 86.000 besökare under denna senast mätta månad tom 20 feb-08. Men även då blir besökarantalet omräknat till en årssiffra imponerande: Över 1 miljon besökare per år!

Ber man däremot Googles statistikprogram att räkna ut besökarantalet för hela året (feb-07 till feb-08) blir siffran lägre, 765.000 unika besökare på ett år, eller 1,14 miljoner besökta sidor. Men av någon anledning saknas då den första perioden fram till 18 mars (Google Statistics orkar tydligen inte ett helt år…), så totalbesökssiffran närmar sig kanske 1 miljon besökare per år ändå.

CarlssonPlanet startade hösten -01. Lågt räknat har vi alltså kanske haft 5 miljoner besökare sedan start.
Inget dåligt resultat för en hobbysida!

Och så till sist ännu en siffra: När detta skrivs juli -08 har vårt nyhetsbrev 1617 prenumeranter.
Det tackar vi för!

Upp

Hörs bulor på MT-diskanter?

”Hej! Undrar över hur mycket bulor på ”dust-capen” påverkar diskanterna? Finns det några mätningar gjorda på detta. Har fått för mej att påverkan inte är så stor som man kanske kan förmoda.”
Det undrade signaturen HobbeP häromsistens i en tråd på vårt forum.
Här är vårt kanske överraskande svar på den ofta ställda frågan:

Hej HobbeP!
Du tror helt rätt i den här ofta diskuterade frågan. Saken är den att bulorna på de gamla MT-20 och MT24-diskanternas dammkåpor fanns redan på 60- och 70-talet när de var nya och inte ens då var ett problem! Bulorna har alltid skapat oro hos ägarna men jag kan lugna alla med att den oron är helt obefogad.

Det går nämligen inte att mäta upp någon som helst ljudskillnad mellan ett element med och ett utan bulor!
Och när det gäller lyssningstester är historien den att Stig Carlsson själv utbrast en gång vid en jämförelse:
”Märkligt, jag tror visst att den MED bulor låter bättre!”

Så spela på bara, och sätt ett transparant svart tyg över om du tycker bulorna stör estetiskt.
Men se gärna till att coata diskanternas kantupphängningar försiktigt enligt ny instruktion på ”Renoveringstips”/”Coata gamla kondiskanter” här:
https://www.carlssonplanet.com/renovation.php#element

Lycka till!

Upp

Är det skillnad på ScanSpeak 8545?

Vi fick en elementfråga som vi inte kunde svara på, den löd:
”Hej! Jag har ett par OA-51 resp. OA-52 som jag tänkt uppgradera. Ska basarna (ScanSpeak 18W/8545) vara dom som har slutsiffrorna -00 eller K00. Vad är skillnaden? Med vänlig hälsning, Anders L.”
Så vi lät frågan gå vidare till den verkliga expertisen, Carlssonstiftelsens högtalarkonstruktör:

”De skall heta -00 bara.

Versionen som heter K00 har en bobin av kapton, vilket leder till ett mycket trist uppbrytningsbeteende
i övre mellanregistret. Poängen med kapton som material är att det inte ger några strömmar (på grund
av den elektromagnetiska induktion som uppstår vid membranrörelserna) vilket i sin tur gör att elementet
får lägre mekaniska förluster, det vill säga det ger ett högre Q-värde för basresonansen.

I vissa fall (rena baselement) kan det vara av värde, men i en OA-51 eller OA-52 är mytets baksida – den
nämnda yttringen i mellanregistret, något som gör elementet klart olämpligt.

Vh, Ingvar Öhman”

Upp

När Sonab demade OA-2212

En gång i tiden var Sonabs stora modeller OA-2212 och OA-116 något av det häftigaste en svensk hifi- och musikälskare kunde drömma om att äga. Då – i mitten av 70-talet – var Sonab ett stort och respekterat svenskt elektronikföretag, och när de stora högtalarmodellerna demonstrerades ute i butikerna var det lite av av både seans och julafton över tillställningarna. Alla våra läsare är välkomna att berätta sina egna minnen från den här tiden.
Här en nyinskickad liten sådan berättelse:

”Hej!
Jag har tidigare (20-30 års åldern) haft ett stort ljudintresse, men med stigande ålder (är 48) har det svalnat en del. Har också alltid uppskattat ett sk. gott hantverk och det som är lite ”speciellt”. Därför har jag sista tiden känt ett stort behov av ett par Sonab högtalare. Har ett starkt minne från en mässa (i Sollentuna?) där Sonab OA-2212 presenterades.

Vi fick sitta på plaststolar (modell konsert) i ett avskärmat ”rum”. Golvet var målad betong. Längst fram stod dessa OA-2212 som drevs av ett, för ändamålet speciellt slutsteg (minns ej vilket). Det jag minns av denna händelse var det otroliga ljudomfånget, renheten i musiken, samt att det t.o.m killade lite under fötterna av den otroliga bas som högtalaren presterade!!!

Vill passa på att tacka för en mycket intressant sida om Carlsson och hans verk.
Mvh/Thomas A. i Boden”

Tack Thomas för fin berättelse och vänliga ord!
Vänliga hälsningar

Upp

Carlsson i Antik & Auktion

Svensk design är hetare än på flera decennier och skickliga svenska formgivare exponeras ofta i pressen, nästan som våre de vår tids främsta konstnärer. Var det någon som var noga med designen av sina konstruktioner så var det Stig Carlsson. Förr eller senare borde svensk designvärld återupptäcka Carlssonhögtalarnas bidrag till den gyllene svenska designvärlden. och kanske är något på gång:

Den artegna radioförstärkaren Sonab R4000 har – som vi tidigare berättat – numera en fast monter på Nationalmuseum. Och i årets marsnummer av tidskriften Antik & Auktion avbildas Carlssonhögtalare tillsammans med ärevördig hifi.
Det berättar en av våra tipsare:

”Artikeln börjar på sidan 52 (i nummer 3, mars 2008) och omnämnandet är på sidan 54 med bilder på sid 54 och 55. Artikeln visar en antikhandlare – Michael Berglöf – sin stockholmsvåning med en Quad och Carlson-högtalare ”top of the line” i slutet av 1960-talet.
Mvh
Sten E”

Vi tackar Sten för tipset – men missade tyvärr det aktuella numret med en hårsmån.
Nu hoppas vi på att någon av våra läsare kanske kan bistå med en inskannad artikel!

Upp

Esbjörn Svensson In Memoriam

Sällan har döden framstått som så grymt definitiv och oåterkallelig som när nyheten om jazzpianisten Esbjörn Svenssons plötsliga bortgång nådde oss häromveckan. En briljant svensk musiker av högsta internationella klass rycks hastigt bort mitt i livet, på sin kreativa topp. CarlssonPlanet sörjer och hyllar en oersättlig musikant – och funderar över likheterna mellan Esbjörn Svensson och vår egen nestor Stig Carlsson:

Enligt dykkunniga personer ska olyckor helt enkelt inte kunna ske när man – som Esbjörn Svensson den ödesdigra dagen – går fortsättningskurs i dykning, har en professionell dykledare och hela tiden dyker två och två (Esbjörn bl a med sin 15-årige son).
Ändå hittas Esbjörn Svensson plötsligt död på 5 meters djup, utan att någon förstår vad som har hänt. Polisutredningen får ge svar.

Våra tankar går till hustrun, de båda barnen och till de båda fantastiska musikerkollegorna i Esbjörn Svensson Trio – e.s.t. – , Dan Berglund och Magnus Öström, som nu står utan sin ständige vän och frontgestalt och det höggradigt fungerande sammanhanget i den världsberömda trion som icke längre är. 
De tre fann varandra redan på KMH, Musikhögskolan i Stockholm och tillsammans hoppade de av studierna i förtid eftersom de fick så många spelningar att studierna helt enkelt inte hanns med. Succéerna har fortsatt avlösa varandra i ett pärlband av fantastiska konserter och skivor under ett och ett halvt decennium av ljuv musik.

JAZZENS LJUSBÄRARE
Esbjörn Svenssons plötsliga död lämnar en musikvärld i chock. Det här var ingen påtänd eller dödsfull rockstjärna som dog i sina egna spyor, det här var en fullkomligt fokuserad jazzmusiker, kompositör och bandledare på sitt livs kreativa topp. Som något av en jazzens ljusbärare var han och e.s.t. i full färd med att förnya och förändra genrens uttrycksmedel och publiktilltal. Tillsammans spelade e.s.t. som vore de en enda kropp av musik, i totalt lyhördhet från den tystaste viskning till det mest avgrundsvrålande ljuvliga dån – en sorts fulländat musikens äktenskap.

Det här höggradigt kreativa flödet framstod för oss lyssnare som både ostoppbart och outtömligt. e.s.t. introducerade rockvärldens attityd i jazzen och parade den med nyskapande klanger och ett sällan hört melodisinne – ett knock-outrecept som lockade tiotusentals nya lyssnare till jazzen.
Det är en obegriplig förlust.
Eller som min granne i Iphone-kön på Kungsgatan i går natt sa: – Esbjörn Svensson död? Det är ju fullständigt abstrakt.

ESBJÖRN, JAN OCH STIG
Märkligt nog förlorar vi Esbjörn Svensson nästan exakt 40 år efter att vi lika tragiskt förlorade den lika begåvade och för sin tid nyskapande jazzpianisten Jan Johansson.
Men varför skriver då CarlssonPlanet om Esbjörn Svensson? Jo, det är faktiskt mycket hos Esbjörn Svensson som också påminner om vår egen guru Stig Carlsson:

Både Stig och Esbjörn verkade med absolut kompromisslöshet och ägde en förmåga i sitt yrke som måste kunna gallas geniets. Och trots att de båda vägrade vara inställsamma och smickra publiken det minsta fick de miljoner fans och hyllades långt utanför hemlandets gränser. De lyckades båda göra det närmast omöjliga: att förena mästarens esoteriska exklusivitet och förfining med ett brett tilltal, att bli världsberömda trots att de nästan aldrig gav efter på några musikaliska eller tekniska principer.
Stig Carlsson ska också enligt ett ögonvittne ha uppskattat e.s.t. mycket den gång han i sitt hem fick höra en (outgiven) DAT-inspelning av en konsert på jazzklubb Fasching.

VÄLLJUDSRIDDARE
Stig och Esbjörn var också båda Riddare av det stora Välljudet! Sätt på en e.s.t.-skiva, vilken som helst, och ur Carlssonhögtalarna strömmar den mest påtagligt levande närvaro, musik så välinspelad att den spöklikt nästan tar fysisk form och gestalt mitt i rummet – strax bakom, utanför och ovanför högtalarna – som stode e.s.t. här nu och öste sin melodiska, känsliga och våldsamma improvisationsmusik över lyssnaren. Få svenska jazzutgivningar ger sådan gåshud.

Inräknat den inspelade men ännu inte utgivna sista studioplattan blev det totalt 12 plattor med e.s.t. till eftervärlden.
Här listar vi till sist de tre e.s.t.-skivor som oftast snurrat i vår CD-spelare och Iphone senaste halvåret – och som kommer att hamna på CarlssonPlanets webbsida med Rekommenderade Skivtips:

SKIVTIPS
1. e.s.t. – Live in Hamburg (Act, dubbel-CD, 2007)
– ett elektrifierade e.s.t. sträcker ut i högform från en konsert som de också själva tyckte blev ovanligt lyckad musikaliskt. Och bättre inspelad än så här blir inte en jazztrio med publik! Det är nästan otäckt bra, t.o.m. applåderna slår nog det mesta jag någonsin hört i närvarokänsla, den där badande, omslutande karaktären som riktiga applåder har men som är så fruktansvärt svår både att spela in och återskapa i en ljudanläggning

2. e.s.t. – Tuesday Wonderland (Act 9016-2, 2006)
– den bästa studioinspelningen med e.s.t. i min bok. Men det kan förstås bero på att det också är den senast utgivna – så hög genomgående kvalitet höll nämligen trion. Här rör de sig hela den sköna och intensiva vägen från spröd poesi till de våldsammaste geofysiska urladdningar värda de värsta (bästa!) postrockbanden som t ex Godspeed You Black Emperor.
Vilken musik…

3. e.s.t. – Seven Days of Falling (Superstudio Gul C-6, 2003)
– även här är e.s.t. i sin mest högtflygande form när de viktlöst, fallskärmsfritt faller och faller genom atmosfärerna, liftar mjukt på molnen, landar darrande på de snöklädda topparna, porlar kvillrande nerför fjällsidorna, kastar sig viktlöst genom de stora vattenfallen, dyker svepande genom den förtrollade luften och klyver skogstjärnens stora blanka vatten där de sjunker snurrande ner mot botten, simmar in i den stora grottan, drar i de sprakande spakarna till jordkärnans väldiga maskineri och fyrar av de majestätiska urladdningar som återskapar våra själar, andarna, livet. Sedan simmar de tre lyckliga ut ur grottan igen upp, upp, upp och bryter vattenytan underifrån i ett frustande, forsande, fräsande flöde av sprutande vatten och skratt.

Esbjörn Svensson är död – och e.s.t. gör inga fler konserter.
Men vi fortsätter lyssna, livet ut.

Per Gulbrandsen
Chefredaktör

Upp

Dela detta:
Facebooktwittermail
Inga kommentarer än.

Lämna ett svar