Nyhetsbrev #50 – oktober 2005

OA-6 TYP 1 – DEN KLASSISKA
NORSKA FIDELITY HYLLAR OA-50.3-SATSEN
INGEMAR OHLSSON BERÄTTAR DEL 1: SPA-MÄTNINGAR
HIGH FIDELITY HYLLAR CARLSSON OA-58
TIPS OM FLER RUNDSTRÅLARE

OA-6 TYP 1 – DEN KLASSISKA

OA-6 typ I – den klassiska

Carlsson Planets primus motor och redaktör, Per Gulbrandsen, har länge försökt få mig att återuppta mitt hifi-skrivande som legat nere ett tiotal år. När jag sommaren 2005 tvingades ersätta mina OA-52.2 högtalare med mina OA-6 typ I högtalare då stod det klart – jag måste skriva om mina upplevelser av OA-6 typ I. All högtalarutveckling till trots återkommer jag ofta till Stig Carlssons tidiga konstruktioner. Främst bland de tidiga konstruktionerna är enligt min uppfattning OA-6 Typ I.

För de som inte känner mig och vet vem jag är följer här en kort resumé. Jag började med HiFi på 1960-talet. Vid en av de tidiga Hifi-mässorna vann jag en (1 st!) OA-5 typ I! Den andra högtalaren, för att få ett stereopar (den tidiga OA-serien är utvecklade som monohögtalare), fick jag köpa. När högtalarna kommit på plats hemma lät mina skivor mer levande. Det lät helt annorlunda än med mina tidiga hembyggda, direktriktade, högtalare. Plötsligt upplevde jag inspelade instrument och sångare ”stående” i mitt rum. Något jag inte upplevt tidigare. Dessutom noterade jag att stereobilden blev naturligt ”diffus”. Med konventionella ”riktade” högtalare har jag alltid besvärats av en ”ping-pong”-känsla. Höger-mitt-vänster-upplevelsen blir alltför uppenbar – känns artificiell.

Mitt andra möte med Stigs OA-högtalare inträffade i tidigt 1970-tal en sommar i Visby. Jag och min dåvarande sambo, Gunilla, kom vandrande längs Strandgatan i Visby. Plötsligt hörde vi ljuv musik som strömmade ut från Fornsalens innergård. Vi drog slutsatsen att det var ett ”live”-framträdande därinne. Väl inne på Fornsalens innergård möttes vi inte av musiker utan av två ”kluster” med fyra OA-6 typ 1 högtalare i varje. Det lät helt underbart. Säkert bidrog även den tekniskt ansvarige för konserten, Ingemar Olsson Ljudåtergivning AB, till välljudet.

Sedan dessa upplevelser har jag varit övertygad om att Stigs högtalarkonstruktioner är bättre än andra på att återskapa inspelad musik verklighetsillusoriskt. Om akustiken från det rum där musiken spelades in finns registrerad uppstår den egenartade effekten att det egna rummets väggar, golv och tak transformeras till inspelningslokalen. Plötsligt står musikerna där, i mitt eget rum! När jag från 1970-talet kom att bli en flitigt förekommande gäst hemma hos Stig Carlsson stärktes och bekräftades grundfilosofin att ”högtalaren måste anpassas till och samverka med rummet”! Jag har upplevt Stigs egna monoinspelningar återgivna över hans högtalare när de befann sig i olika utvecklingsstadier. Stig är också den som väckte mitt intresse för samtida, modern musik. Något jag är honom evigt tacksam för.

Under det tidiga 1970-talet började jag, som styrelsemedlem i Ljudtekniska sällskapet (LTS), att skriva i medlemstidningen Musik & Ljudteknik samt i de tidskrifter som föreningen samarbetade med, Musiktidningen och Musikrevy. Under 1980-talet var jag även ordförande i LTS och därför har det blivit en mängd recensioner och tester av hifi-apparater. I slutet av 1980 och början av 1990-talen skrev jag i tidningen HiFi och Musik, samt senare även i tidningen Hemmabio. Från mitten av 1990-talet, när jag ersatte Stockholm med Varberg som bostadsort, upphörde jag med mitt hifi-recenserande och skrivande. Till sorg för en del, till glädje och lättnad för andra.

Från 1970 till mitten av 1980-talet sökte jag finna kvantitativa metoder som kunde bekräfta mina subjektiva, kvalitativa upplevelser av ljudåtergivning. Under slutet av 1980-talet resignerade jag eftersom mätresultaten oftast inte på ett entydigt sätt svarade mot subjektiva, kvalitativa, upplevelser. Retrospektivt kan jag emellertid konstatera att de gamla hifi-legenderna G A Briggs, D Williamson, P Walker och M Albinson (för att nu nämna några) har rätt i slutsatsen att alla kvalitativa avvikelser i ljudåtergivning kan hänföras till grundläggande fel som distorsion, linjär och/eller ickelinjär eller uttryckt på annat sätt, tonkurveavvikelser och/eller övertonsbildning.

Ett pickuptest jag gjorde under 1970-talet talar för att det här med tonkurva är avgörande för upplevd kvalité i återgivningen. Mot en vinnande pickup i ett kvantitativt (mätbaserat) test ställde jag en Shure M44 som impedans- och kapacitansanpassades för jämnaste tonkurva. Den andra pickupen användes som de flesta hemmaanvändare skulle göra, monterad i tonarmen och använd utan att tänka på någon form av elektrisk anpassning. Vid ett medlemsmöte inom LTS visade det sig mycket riktigt att Shurepickupen ansågs som mest välljudande eftersom den hade jämnaste tonkurva – rätt elektrisk anpassning! Tonkurvan betyder mycket!

Jag har alltid varit svag för Shure-pickuper. Dom är elektriskt och mekaniskt lätta att anpassa för bästa återgivning. Även Ortofons pickuper med rörlig magnet är lätta att anpassa, men dom låter en riktig anpassning till trots ”döda” för mig. De saknar liv och dynamik! Så även idag njuter jag av återgivningen från en ny Shure M 97xE med dynamisk stabilisator (borste) i en Sonab 85 S skivspelare (renoverad!). Skivspelaren matar en Sonab R 7000 (den vackraste receiver Lars Lallerstedt skapat, tyvärr inte den mest välljudande) som driver ett par OD-11 eller OA-12 (renoverade med nytt bas/mellanrgisterelement och nya diskantelement, CT62or), ett par Linn Kan eller ett par Braun L 410-högtalare i mitt kommunala arbetsrum här i Varberg.

En annan slutsats jag kunnat dra är att det behövs betydligt större slutstegseffekt än i teorin. För även om 100 watt i 8 ohm borde räcka och bli över så är återgvningen mycket mer avslappad och lugn med ett slutsteg som kan lämna dryga 600 watt i 8 ohm! Återigen får jag väl anta att de gamla hifi-legenderna har rätt – att det uppstår övertoner, olinjäritet, förstärkarna drivs in i överstyrning effektkapacitén till trots. Fortepartier upplevde jag ofta som fysiskt besvärande. Öronnypning, öronlockskänsla och förhöjt blodtryck var vanliga reaktioner tills jag fick in stora effektresurser i min anläggning. R 7000 ger tyvärr känslorna, öronnypning, öronlock och allmän obehagskänsla redan vid modesta ljudtryck.

Jag minns från försök med en tidig Jim Bongiorno-konstruerad Dynaco Stereo 400 (2 x 200 watt i 8 ohm) under 1970-talet (som jag byggde själv på köksbordet) att den lät renare vid höga ljudtryck än andra slutsteg jag haft. Jim Bongiornos GAS Ampzilla (även den nominellt på 2 x 200 watt i 8 ohm) var ett annat exempel som Lars Bäcklund övertygande demonstrerade i sitt hem med OA-116-högtalare. Först när jag fick hem en Bob Carver-designad Sunfire (2 x 300 watt i 8 ohm) i mitten av 1990-talet kunde jag uppleva en helt ny renhet och ett behagligt lugn vid stora ljudtryck. För första gången kunde jag få mellanregister-/baselementen i mina OA-52.2 att bottna med en smäll utan att det dessförinnan lät öronpinande illa. Till min stora överraskning komprimerade inte OA-52orna. Mer inmatad effekt resulterade hela tiden i större ljudtryck tills elementen bottnade! Jag kan inte låta bli att undra hur OA-2212 hade klarat orkester- och/eller körforten med ett modernt ICE-slutsteg, exempelvis Acoustic Reality 1001 som kan lämna 600 watt i 8 ohm.

Bland alla högtalare som passerat mina lyssningsrum genom året minns jag av olika skäl Altec Lansing Valencia, en ”bantad” version av ”Voice of the Theater”, som jag byggde själv. Den var försedd med ett hornlastat element för diskant/mellanregisterområdet. Det var ett lättdrivet system, med ”osannolikt” realistiskt återskapande av blåsinstrument (av förståeliga skäl), men i övrigt en skramlig och skrällig återgivare. Multicellhornet gav (tyvärr) alla instrument och röster en obehaglig ”blåsa genom ett rör”-karaktär. Dynaco A 25 var en ”hemmahögtalare” som jag alltjämt anser vara en mycket välljudande, lättdriven, konventionellt riktad högtalare. För sin tid tonkurvejämn och med låg distorsion. A 25 var lagom stor för ett ”normalstort” hem. Bland små högtalare har jag alltid varit svag för LS 3/5A-varianter. Tyvärr komprimerar dock de flesta LS 3/5A-högtalarna kraftigt. Jag kan nå ett visst ljudtryck men inte mer. Ökar jag slutstegseffekten in i högtalarna resulterar det bara i att dom ”brinner upp”, utan att ljudtrycket ökat!

Peter Walkers Quad-elektrostater har jag aldrig lyckats använda i mina rum. Det är en högtalarkonstruktion som jag bedömer vara extremt rums- och placeringskänslig. Med sin dipolverkan ställer den mycket stora krav på placeringen i rummet. Quad-elektrostater har alltid återgivit inspelningar med en förkrympt instrument-/rumsvolym i mina rum. Bland högtalare med inbyggda slutsteg har jag en längre tid ägt ett par AudioPro A 4-14. En mycket kompetent monitorhögtalare konstruerad av Kalle Ståhl. Tonkurva i basområdet gick att justera avseende högtalarnas placering i rummet – fritt i rummet, mot vägg eller i hörn. I det stereopar jag ägde ökade jag på slutstegens kondensatorbank. Vinsten blev knappa 3 dB till i överstyrningsreserv. Jag insåg att den åtgärden inte spelade någon avgörande roll för återgivningskvalitén. Övertonsbildning i slutsteg och högtalarelement satte dessförinnan en hörbar gräns.

Av Stigs konstruktioner har jag ägt/äger OD-11, OA-5 typ 1, OA-12, OA-2212, OA-51 samt OA-52, numera uppgraderad till OA-52.2. OA-116 har jag aldrig haft i mitt hem, en brist! I slutet av 1990-talet fick jag genom Mats Öhlund tillfälle att köpa hans OA-6 typ I högtalare. Det är ett par i originalskick, seriebyggda av Sonab. Alla högtalarelementen är friska och slutstegen har försetts med nya rör och vissa passiva komponenter har bytts genom åren. Till och från har jag alternerat mellan mina OA-52.2 och OA-6 typ I. Förförstärkare har sedan 1990-talet varit Linn Wakonda med inbyggd Sneaky Kudos radiodel. Vinylspelare är en Linn LP 12 med Linn Arkiv-pickup, Lingo-motorstyrning och Linto RIAA-förförstärkare till Arkiv-pickupen (en förkrossande bra vinylkombination, helt brus/brumfri, tonkurvejämn och distorsionsfri!). CD-spelare är en Linn Karik. Samtliga Linn-produkter har switchande nätdelar, en nätdelskonstruktion som jag numera favoriserar. Slutsteg är en Sunfire på 2 x 300 watt i 8 ohm och 2 x 600 watt i 4 ohm. Slutsteget har Bob Carvers högst personliga lösning av nätdelen benämnd ”Tracking Downconverter”, en variation på temat switchande nätdel. Jag har även fått ett ”röråterfall” i form av en integrerad Dynaco SCA-35 som med sina EL 84 och 17 rörwatt i 8 ohm faktiskt kan driva mina OA-12or till rimliga ljudtryck utan alltför mycket distorsion. Men opera, kör och stor symfoniorkester klarar kombinationen inte! Tyvärr är Dynacon heller inte den mest högupplösande och detaljtydligaste förstärkaren som konstruerats.

Varje gång jag plockar fram och installerar mina OA-6 typ I i lyssningsrummet slås jag av hur naturligt dom låter och hur väl högtalarna trollar fram det ”akustiska fingeravtrycket” från inspelningslokalen (om inspelningen innehåller någon form av rumsinformation). Även tonkurvan upplever jag som mycket realistisk från OA-6 typ I. Instrumentkaraktärer tas fram och små detaljer i en komplicerad klangbild kan med lätthet upplevas och uppskattas. Jag slås också av hur djupa toner högtalarna klarar av att ge en illusion av. Jag kan stundtals få en känsla av rumsskakande låga toner utan att rummet vibrerar. Soloinstrument och mindre grupper återskapas med ett (nästan) realistiskt ljudtryck. Stereobilden är exakt så ”diffus” som jag upplever verkligheten.

Det fenomen som kallas ”djupledsinformation” har Stigs konstruktioner ofta haft lite svårt att åstadkomma i mina lyssningsrum, särskilt i långsmala rum som var öppna till angränsande hall och andra utrymmen. Hemma hos Stig på Söder i Stockholm och hos Lars Bäcklund på Östermalm upplevde jag, irriterande nog, alltid en större djupledskänsla i återgivningen (till saken hör att bägge med omsorg valde utrustning och justerade in skivspelare mm i syfte att återge originalinspelningarnas tredimensionalitet och livfullhet). Även idag är min uppfattning att ”riktade” högtalarsystem återskapar, rätt eller fel, en tydligare illusion av djupled från inspelningar i gemen (återges alla inspelningar ungefär lika ”djupt” kan en välplacerad mellanregistersvacka misstänkas). Men om inspelningen bär på en väl registrerad rumsklang uppstår med tidiga OA-högtalare en förtrollande upplevelse av inspelningsrummets volym. Då menar jag inte bara en upplevelse av djupledsinformation utan också av höjd, bredd och djup! Högtalarna bara försvinner! Det egna lyssningsrummets väggar, golv och tak försvinner (precis som i reklambroschyrens text!) och ersätts av inspelningslokalens akustiska egenskaper.

Tredimensionalitet med akustisk förankring är ett signum för Stigs ortoakustiska konstruktioner. Med andra ord kan både ljudkällorna (sångare, instrument) och upptagningsrummet återges i tre dimensioner på ett trovärdigt sätt. OA-6 blir med broschyrernas ord ”en levande klangkropp” utan att en blundande lyssnare kan lokalisera själva högtalarlådan utan att titta efter och ”musiken sprider sig som en doft i rummet”. Jag kan i lyckliga fall få den här eftersträvansvärda effekten att uppstå i mitt lyssningsrum med OA-12, och OA-6 typ 1. Använder jag mina OA-52.2 blir ”volymeffekten” mindre uttalad. Konventionella högtalarsystem med framåtriktade högtalarelement kan aldrig, och jag menar aldrig, skapa den här tredimensionella, sensuella, ortoakustiska, effekten. OA-50-serien är i mitt tycke tyvärr mer riktad/konventionell än sina föregångare!

Även om Stig inte jublade över följande högtalarplacering så vidhåller jag den som ett fungerande alternativ. Vid flera tillfällen, i olika rum, har OA-högtalarna fungerat utmärkt placerade längs långvägg och ”skjutande mot varandra”! Det normala är att placera högtalarna längs en långvägg, hyfsat långt (åtminstone en och en halv meter) från sidoväggar/hörn, riktade mot lyssnaren. Men när mina OA-6 typ 1, OA-12 eller OA-52.2 placeras på förstnämnda sätt, skjutande mot varandra från rummets långväggar, uppstår spegling som ger en holografisk ”fantombild” av ljudkällorna i rummet. Solister och instrument upplevs verkliga, som om de befinner sig i rummet, en underbar upplevelse. Stödet i lågfrekvensområdet bibehåller högtalarna genom att stå mot vägg. Mellanregisterelementen i OA-12 och 52.2 riktas mot lyssnaren genom att vänsterhögtalaren får agera höger och vice versa (OA-6 typ I är helt okritisk i det här fallet eftersom det är en monohögtalare). Rumsligheten/realismen och (faktiskt) även djupledsupplevelsen vinner på den här okonventionella placeringen.

Tonkurvan i lyssningsrummet (energifördelningen i rummet relativt frekvensen) upplever jag som jämn, med en mjukt fallande övre diskant från OA-6 typ I. Faktiskt känns tonkurvan jämnare från bas till diskant än från mina OA-52.2-högtalare. Framförallt basområdet återskapas med en auktoritet och kraft som jag saknar i de modernare OA-52orna. Även om basen i ”sexorna” stundtals tenderar att blir lite väl ”tjock” och”svullen”. Små subtila detaljer i ljudbilden tenderar att drunkna i en mjukt ”rullande” bas. Måhända rörslutstegen spelar ett spratt här trots att de är transformatorlösa, 14 watt är inte mycket energi att driva bas-/mellanregisterområdet med. Den översta diskanten upplever jag som realistiskt återgiven av de gamla OA-6orna, även om den är mjukt avtonande mot det allra översta tonområdet och detaljfattigare än de CT 62 som sitter i mina OA-12or. I diskantområdet är också OA-52.2 en betydligt sannare återgivare. I mellanregisterområdet tar OA-6 typ I på ett förtrollande sätt fram nyanser och delikata detaljer. Röster och instrument får karaktär och små nyanser i en komplicerad klangmassa bevaras. Mellanregistret är viktigt för totalupplevelsen. OA-52.2 är i mina öron renare men samtidigt ”plattare” (mindre sensuell) i det här viktiga tonområdet.

Jag har sedan flytten till Varberg, i slutet av 1990-talet, varit en flitig konsertbesökare. I en liten stad som Varberg gäller det att ta tillvara kulturutbudet. Medlemskap i konsertföreningen är ett måste! Konsertlokal här i stan är en vacker teater från tidigt 1900-tal som har en utmärkt akustik. Jag har också haft nöjet att uppleva många lysande konserter i Göteborgs vackra välljudande funkiskonserthus och fina operaföreställningar i det moderna operahuset i hamnen. Därför har min referensram av musikframföranden (akustiska upplevelser) i verkligheten behållits. Mot den bakgrunden är min uppfattning att Stigs konstruktioner efter den första OA-serien blivit alltmer riktade på ett för mig negativt sätt. Mina OA-52.2 upplever jag stundtals som besvärande riktade. De inspelade ljudkällorna återges med en alltför tydlig höger-mitt-vänster information. Verkligheten är mer diffus, precis som återskapat från ett par OA-6 typ I. Återgivningen av den akustiska rumsvolymen vid inspelningstillfället är påfallande mindre uttalad från OA-50-serien. På de här punkterna är den gamla OA-konstruktionen mer illusorisk. Dessutom är de gamla mono-OA-högtalarna mer okänsliga för placeringen i rummet än de modernare efterföljarna. Så länge det finns en vägg att ställa OA-6orna mot fungerar högtalaren som Stig avsett. Senare OA-konstruktioner anser jag vara mer kinkiga för den omgivande miljön.

Den stora svagheten med OA-6 typ I ligger i högtalarens förmåga att kunna skapa realistiska ljudtryck. Det går inte att på ett övertygande sätt återskapa stor symfoniorkester eller en konsertflygel. Även körmusik vid realistiska ljudnivåer ligger utanför högtalarens förmåga. De här sistnämnda musiktyperna får man acceptera att avnjuta vid förhållandevis låg lyssningsnivå och dynamikkomprimerat. Rörförstärkeriet som är inbyggt i OA-6 typ 1 till trots blir återgivningen ibland öronnypande vass vid höga ljudnivåer, förstärkarna klipper, drivs in i distorsion vilket ger en hög övertonshalt kombinerat med att de gamla diskantelementen ger hög distorsion i sig. Genom en smart konstruktion med högimpediva högtalarelement eliminerade Stig de annars nödvändiga utgångstransformatorerna. I normalfallet ”räddar” transformatorerna ofta återgivningen från att bli vass och obehaglig vid klippning eftersom transformatorerna går in i mättnad och tonkurvan ”trycks ihop” mot mellanregisterområdet, bas- diskantområdet sjunker i nivå. Mina moderniserade OA-12or besitter en helt annan detaljrikedom och renhet, från låg nivå till brutalaste forten. Enskilda stämmor i en kör är mycket lättare att urskilja när OA-12orna används. De nya CT 62-elementen ger ett påfallande renare och detaljrikare återskapande av inspelningarna. Det här gäller också för de nya bas-/mellanregisterelementen.

Med OA-6 typ I kan en trio återskapas i alla dimensioner i mitt lyssningsrum på ett nästan kusligt realistiskt sätt. Goda inspelningar återges med en övertygande luftighet, en levande plasticitet och en härlig närvarokänsla. Från den här typen av musikmaterial, kammarmusik och kammarjazz, kommer den rumsliga mellanregisteråtergivningen verkligen till sin rätt. Det blir en sensuell återgivning. Därför håller jag fast vid mina OA-6 typ I. Om jag får önska, vill jag se en nyutveckling av OA-6 typ I med den ursprungliga elementplaceringen (övertyga mig gärna om Y-monteringens fördelar!), men med moderna högtalarelement (som har låg egendistorsion) och inbyggda Bang & Olufsenutvecklade ICE-slutsteg på runt 600 watt per förstärkare. Då bör OA-6orna kunna leverera realistiska ljudtryck utan öronnypning och ”svullen” bas! Det skulle, enligt min uppfattning, bli den definitiva ortoakustiska högtalaren! Förutsatt att bra diskantelement går att få tag i! CT62ans fortlevnad/vidareutveckling är osäker har jag förstått.

Om jag kommer att renovera mina OA-6 typ I? Givetvis! Jag är övertygad om att OA-6orna bara kan bli ännu bättre. Upplevelsen från renoveringen av OA-12orna tyder på detta! Utvecklingen av digitala media har inneburit att jag nu kunnat skapa en mycket välljudande kompaktanläggning genom att koppla en Apple iPod (Shuffle/Nano eller annan modell) direkt till mina OA-6or! Kombinationen låter utmärkt, med vissa begränsningar – naturligtvis.

En summering av upplevd återgivningskvalité mellan OA-6 typ I och OA-52.2 kan se ut som nedan.

OA-6 typ I OA-52.2
3-D återgivning + +
Maximalt ljudtryck – +
Placeringsokänslighet + –
Ljudbildens plasticitet + –
Tonkurva + +

Alltså trots allt – fördel OA-6 typ I!

Lars-Göran Hedström
Varberg den 8 oktober 2005

Upp

NORSKA FIDELITY HYLLAR OA-50.3-SATSEN

Det är den norske hifi-skribenten Håkon Rognlien som förvånar både sig själv och oss läsare genom att rädda en kamrats grovsopdestinerade OA-50.2-par till eftervärlden och satsa 3000 SKR + arbete på denna uppgradering.

LANDNING PÅ PLANET CARLSSON
Artikeln lånar sitt namn från vår hemsida och heter ”Landing på planet Carlsson!” och inleds med två spalter nästan oklanderligt återgiven Carlssoniania, Stigs livshistoria så som ni alla läst den på CarlssonPlanet (fast någon credit får vi inte direkt…)

Sedan startar ombyggnaden av högtalarparet som Rognlien kallar ”totalvrak”. Han lägger ca 2 timmar på uppgraderingen som han tycker är hyfsat enkel då man inte ens behöver en ”loddebolt” (lödkolv) men han inser snart också att detta är en ”entusiastprodukt” då instruktionen bara är handskriven.
Så kommer äntligen lyssningen och ”vel…hvor skal jeg i grunn begynne?”

DEN MEST DEMOKRATISKA HÖGTALAREN
Rognlien menar att ljudupplevelsen från det renoverade Oa-50-paret är ”virklig annerledes” (verkligen annorlunda). Ingen ”sweetspot” finns, snarare är det ”slik at det ikke er noen spot i det hele tatt, hele jaevle rommet er lytteposisjon” (”hela jävla rummet” är en lyssningsposition) och han utropar OA-50.3 till den mest demokratiska högtalare han hört.

Rognlien för sedan en diskussion om att ljudbilden dock är för låg och att pianotangenterna låter som de stod i en båge genom rummet, vilket han inte gillar. Men skyndar sig att tillägga att han inte tror att han någonsin hört en högtalare som klarar att ”gi såpass blaffen” (ger ”så fan” i) att det finns väggar i lyssningsrummet.

”FÖRBANNE MIG DET DEJLIGASTE JAG HAR SKRIVIT”
Artikeln landar efter diverse lyssningsupplevelser – ”og som det swinger!” – i att bli en riktig hyllning av denna 80-talets budget-Carlsson i modern skepnad och Rognlien slutar med följande underbara sammanfattning:

”Det jag pröver å fortelle deg er at du kan komme til en helt vidunderlig musikopplevelse med små midler, og dette er fordundre meg noe av det deiligeste jeg har skrevet i hele min karriere som hifi-skribent!”

Skriver Håkan Rognlien i norska Fidelity.
Vad kan man säga? Det är väl bara att hålla med om den slutsatsen!

Upp

INGEMAR OHLSSON BERÄTTAR DEL 1: SPA-MÄTNINGAR

Ingemar Ohlsson äger och driver den världsberömda svenska akustikfirman Audio Data Lab och är idag en av Sveriges – och kanske världens – främste akustiker, bullerbekämpare och studiobyggare. Det inte Ingemar Ohlsson vet om ljudrörelser i rum och material är nog inte värt att veta!
Ingemar Ohlsons insats för Carlssonvärlden går inte att överskatta, han byggde i stort sett ensam samman samtliga producerade exemplar av Kungen av Carlssonhögtalare, den mäktiga modellen Sonab OA-6 Typ 1.

ENSAM OM SPA-MÄTNINGARNA
Han är dessutom den person som – även här i praktiken ensam! – genomförde samtliga de SPA-mätningar som någonsin gjordes på hifi-utrustning av alla typer under 60- och tidigt 70-tal. Mätningarna skapade skola, informerade och vidareutbildade flera generationer av ljudtekniker och hade en enorm betydelse för hela den svenska hifi-marknaden. Ingemars utförliga mätningar kan än idag läsas sida up och sida ned på närmaste bibliotek i de olika årgångarna av den svenska HiFi-Handboken (1973-81).

VANDRANDE BIBLIOTEK
Ingemar har dessutom ett stort intresse för teknikhistoria och är ett vandrande bibliotek av kunskap om hur ljudteknikbranschen växt fram i modern tid. Han är dessutom en närmast kärleksfullt fanatisk renoverare och ägare av vansinnigt vackra gamla amerikanska 40- och 50-talsbilar.

CarlssonPlanets Nyhetsbrev presenterar här den första delen av Ingemar Ohlsons hifi-berättelser och vi börjar i ”The Big Bang”, när Ingemar var lärjunge hos allas vår nestor, Stig Carlsson:

INGEMAR BERÄTTAR OM STIG
1. VILKEN PERIOD VAR DU LÄRJUNGE/ASSISTENT HOS STIG?
– Åren 1963-1965. Men Stig fick i praktiken ”sparken” från KTH och jag blev erbjuden ett annat jobb på hans institution (att mäta överhörning på tunnfilmskretsar, föregångarna till IC kretsarna). Men i samma veva ordnade Stig en plats åt mig (via Ulf Rosenberg) tvärs över gatan på Statens provningsanstalt där jag skulle bl.a. mäta på högtalare (power-respons med långsamt smalbandigt brus i efterklangsrum). Övrig tid ägnades åt byggnadsakustiska mätningar m.m.

På Teknis ägnade jag en stor del av tiden (fritiden) till att mäta på Hi FI utrustning åt LTS’ tidning Musik och Ljudteknik samt tidskriften Radio & Television. Detta var helt OK från Stigs sida (han utnyttjade ju själv till stor del institutionen för ”eget bruk”).
På samma sätt utnyttjade jag instrumenteringen för egen del (det var bland annat för att kunna ta betalt av nämnda tidningar som jag , Anders Lagerberg och Clas Göran Vanning startade firman Ljudåtergivning AB 1965).

2. HUR TOGS KONTAKTEN MED SPA?
– Via Ulf Rosenberg som nyss hade börjat på SP och där ville börja med högtalarmätningar (obs det var då endast högtalarmätningar) och elektroakustiska provningar, vilket föranledde ”massiva inköp” av mätutrustning (det gick lätt att lura ledningen på den tiden).

3. NÄR STARTADE DU MÄTNINGARNA?
– I och med att jag började på SP så kunde jag fortsätta att mäta (men nu på kvällarna när alla gått hem) men nu med delvis lite modernare utrustning som Ulf äskade pengar till. Det var således Ljudåtergivning AB som utförde dessa mätningar (tjuvmätningar), dock ej högtalare, med SP:s utrustning på nätter och kvällar.
SP mätte officiellt på högtalare åt de fabrikanter som så önskade samt ibland på någon skivspelare.

4. PÅ VEMS INITIATIV STARTADE MÄTNINGARNA?
– Initiativet kom från ”marknaden” dvs. tidskrifter och HiFi importörer. Åren 1966 och 1967 hade jag så mycket andra uppdrag i min firma (Ljudåtergivning AB) att jag gick ned till halvtidstjänst på SP, jag kom några timmar på eftermiddagen sen mätte jag hela natten. Ledningen på SP läste även de Radio & Television och den dumma Ulf Bertil Strange hade skrivit att, jag tror det var mikrofonmätningar, var gjorda på SP med bilder från det ekofria rummet så jag blev uppkallad till chefen och utskälld (men ej avskedad). Man hade stor tilltro till mina kunskaper (bland annat fastställde jag den svenska standarden / mätmetoden för mätning av buller från köksfläktar).

5. VAR STIG INKOPPLAD PÅ NÅGOT SÄTT?
– Nej inte alls. Jag hjälpte honom som biträde vid hans inspelningar under denna tidsperiod.

6. HUR LÄNGE PÅGICK DINA MÄTNINGAR?
– I februari 1968 sade jag själv upp mig från SP, sålde min Lotus Europa sportbil för 15000:- och köpte B&K mätinstrument för pengarna. Därefter byggde jag upp mitt mätlabb i vår lokal på Östhammarsgatan.
1969 flyttade vi till Katarinavägen och jag byggde upp Sveriges troligen största privatägda mätlabb för Hi Fi utrustning. Kunder var utöver Hi Fi tidningarna John Schröder med Hi Fi Handboken (1974-79).

1976 fick SP mäta även kassettbandspelare och 1977 även rullbandspelare.
1978 var sista året vi mätte för Hi Fi Handboken SP flyttade till Borås och tog 1979 över alla mätningar för boken, samtidigt lämnade jag Lab Electronics och studio Decibel och startade min nuvarande verksamhet. Mätinstrumenten tog jag dock med mig och fortsatte att mäta för Ulf Bertil Strange (sedermera Audio Video) ända fram till 90-talets början (då med Audio Precision mätsystem).

7. HUR GICK EN VANLIG HIFI-MÄTNING TILL?
– Mätningarna var helt manuella och gjordes med många olika instrument och arbetsmoment som tog lång tid (det fanns inga datorer och allt skrevs ut för hand på förtryckta protokoll och inklistrade skrivarremsor och polaroidfotografier).
Vi omsatte på den tiden (1978) ca 200.000:- per år bara till boken och hade en fast anställd på slutet bara för mätningsarbete.

När AP kom i slutet av 80 talet var det en välsignelse (endast en burk och en dator till 90% av mätningarna).
I dag undrar jag vad alla dessa mätningar var bra för?
Det blev ett självändamål men naturligtvis en bra inkomstkälla för mig. Förebilden kom från utländska Hi Fi tidningar och framför allt Studio Sound där framför allt Hugh Ford mätte på studioutrustning, även han ”bytte” till AP men dog tyvärr strax efter och fick väl aldrig uppleva fördelarna.

Nu måste jag sluta, hälsningar
Ingemar

– Och vi tackar Ingemar Ohlson varmt för att han hade tid att svara på våra frågor!

Upp

HIGH FIDELITY HYLLAR CARLSSON OA-58

Recensionen i High Fidelity är på inte mindre än fyra sidor och har rubriken ”Genväg till ett större lyssningsrum… Carlsson OA-58 bryter med en hel rad oskrivna lagar”

Prydd av fyra stora färgbilder börjar artikeln av skribenten Johnny Sörensen med en kort historik om Stig Carlssons livsverk, fortsätter med reklam för vår hemsida CarlssonPlanet och ger sig sedan på en utförlig beskrivning av objektet för recensionen, dess ingredienser och hur högtalaren ska placeras. Och hur den låter. Carlsson OA-58 får nästan bara idel lovord!

Det räcker nästan med att läsa mellanrubriker som ”Enkel Placering”, ”Förbluffande Djupt”, ”Neutral och Behaglig”.
Men texten är ännu mer positiv.
Här följer några citat ur artikeln – vart och ett kunde nästan bli en ny slogan för Carlssonljudet:

”Högtalarna försvinner fullständigt i rummet”
”Den går så djupt och resonansfritt”
”Det är mycket avslappnande att lyssna till alla musikformer”
”Får mungiporna att vända uppåt”
”Den stora ljudbilden och den vänliga återgivningen”
”En spännande högtalare som förtjänar uppmärksamhet”
”Den är som gjord för trevnad och bra musik och är mycket svår att bli trött på”

Har skribenten då inga invändningar? Nja, inte egentligen och absolut inte för priset. Man förstår visserligen att detta kanske inte är allas kopp av thé – ”vissa kommer att möjligtvis att föredra mera ”pin-piont” perspektiv och en mera kontant återgivning” skriver Sörensen t ex. (Vad som nu menas med kontant?)

Men slutsatsen är att högtalaren är så bra kan drivas med riktigt dyr elektronik och att den inte skäms för sig i kan jämförelse med mycket dyrare modeller.

Och slutligen: Michael Madsens sex olika mätgrafer över OA-58:ans frekvensgång i olika riktningar, impedansgång o.s.v. kompletterar artikeln och ser åtminstone för mig som icke-tekniker väldigt lyckade och fina ut.

Sammanfattningsvis: Det är roligt att vara Carlssonfan en sådan dag som idag när en så fin recension publiceras!

Upp

TIPS OM FLER RUNDSTRÅLARE

Så här skriver Jörgen:

”Hej
Läste ert nyhetsbrev om Heed Audio och deras ”Carlsson-inspirerade” högtalare.
Tänkte jag kunde fylla på med några fler fabrikat:

http://www.directacoustics.com/home.htm – och den kände Winslow Burhoe
http://www.shahinianacoustics.com – och den kände Richard Shahinian
http://www.allisonacoustics.com/one.html – och den kände Roy Allison

Saxat från shahinian review:

”I’ve always like direct/reflecting loudspeakers ever since I heard the Swedish Sonab range way back in 1972. Recently, more to the point, I’ve grown less happy with the concept of forward-radiating speakers, feeling their designs present the ear with a waveform that is too stark and lacking in integration. It’s a bit like trying to evenly light a room with bright, directional searchlights and then wondering why the effect is harsh; a diffuse light is easier on the eye.”

mvh,
Jörgen”

Jag antar att det fina citatet är från Shahinians grundare Richard Shahinian.
Har annars länge tänkt att vi borde uppmärksamma just Shahinians rundstrålande högtalare här i Nyhetsbrevet men det har hela tiden kommit andra saker emellan.

Så nu hann Jörgen före – och det med flera intressanta tillverkare och deras grundare på en gång!
Vi tackar för tipsen och ska nu fundera på om vi t.o.m. kanske borde länka till dessa ”syskonfirmor” på startsidan.

Upp

Dela detta:
Facebooktwittermail
Inga kommentarer än.

Lämna ett svar