Hur jag blev Carlssonfrälst
Posted: Fri 09 Jan 2009, 22:25
Hej alla Carlssonälskare
Det är första gången som jag skriver här på forumet och jag tänkte berätta hur jag blev Carls-
son frälst. Första gången jag hörde någon var i slutet på 60-talet (ja så gammal är jag) då man
ersatte Sinushögtalare med OA 5 typ 2 i våran stora musiksal i läroverket. Jag blev inte spe-
ciellt imponerad av dem, till stor del beroende på att de inte passade i en sådan sal då det var
ca 5 m upp till innertaket som i sin tur bestod av fiberplattor. Troligen var det därför de snabbt
blev sönderspelade för jag kommer ihåg att baskontrollen på förstärkaren var tvungen att stå
på min. då de annars skorrade något förfärligt. Några år senare fick jag dock höra ett par hemma hos en kompis och insåg att de nog inte var så dumma trota allt. Ett annat minne är att
vi fick lyssna på 4-kanalsstereo i våran aula någon gång i början av 70-talet m.h.a OA6 typ 2.
Man använde sig av 4 stycken per kanal och det var en imponerande uppvisning.
Men trots detta var jag väl aldrig helt övertygad om Carlssonshögtalarnas förträfflighet.
Min första stereo blev p.g.a brist på pengar (och insikt) en Philip Jet Set. Dock dröjde det inte
länge förrän jag insåg hur uselt den lät, så när jag hade gjort min militärtjänst och börjat ar-
beta så köpte jag mig en betydligt bättre anläggning som bestod av Kenwood elektronik samt
AR 12 högtalare. Att det blev just AR berodde ju i första hand på att jag tyckte att de lät allde-
les förträffligt men också på att den enda hifiaffären i stan nästan bara sålde AR.
Om jag hade haft möjlighet att jämföra med Sonabs 70-talserie så hade det kanske blivit
Carlsson redan då, vem vet. Mina AR var snudd på lika dyra som OA 116.
Efter att ha avnjutit mina AR några år byggde jag mig egna högtalare med RT-hornet som bas. Dock blev det en kortvarig historia då jag flyttade för att plugga vidare och inte hade nå-
gon möjlighet att ta med hornen. I samma veva läste jag om OA 51 i LTS puplikation och blev nyfiken på den. Ytterligare en tid därefter lästa jag Teknik för allas test av OA 50 & 52
och det ledde till att jag beslutade mig för att kolla in dem. Vid en provlyssning hos Ågrens
i Göteborg fick jag jämföra dessa med märken som Rauna, Heybrook och Audio Pro 4-14.
Dessa konventionella högtalare lät bra alla tre i strikta hifi termer, men det lät högtalare.
Det gjorde inte Carlsson utan ren och skär musik så det fick bli ett par OA 50, något som jag aldrig ångrat.
Väl hemma med dem blev jag ändå något besviken. Vi bodde då i en vanlig lägenhet med hår-
da väggar och normalhögt till tak. De lät något ”burkiga” på något sätt. Några är senare satt vi
med eget hus, en äldre träkåk med lågt till tak. Vi har dubbla vardagsrum med en portal i mel-
lan. det minsta av rummen som bara är ca 9 kvadratmeter stort valde vi till TV och musikrum.
För att få hyffsad stereobredd står högatalarna i hörnen. Nu föll allt på plats med ett betydligt bättre ljud. I slutet av 90-talet graderade jag upp till typ 2 vilket gav ett ytterligare rejält lyft åt ljudet. Bättre upplösning, lägre distorsion och faktiskt ännu bättre närvarokänsla.
Jag har inte haft möjlighet att lyssna på typ 3 och tror inte att jag kan utnyttja en sådan upp-
gradering utan att byta kringutrustning. Denna består nu av CD:n NAD 514 och förstärkaren NAD 320.
Det har ju diskuterats hur V 1:an låter. Jag har inte hört den vad jag minns men just nu lyssnar
jag på ett par OA 5 kopior till datorn. Jag fick tag i dem för en spottstyver då de saknade 9710
:or. Det visade sig att bara en av de åtta diskanterna (ej Peerless) som fungerade så nu kör jag
dem med bra två gamla Philips 9710 som jag än gång i tiden köpte till ett hemmabygge. Tyvärr har en katt vi hade en gång satt klorna i upphängningarna så de har jag lagat med kontaktlim vilken fått till följd att de nu är mycket styvare. Vidare så är den ena konen helt
nerhängd. Trots detta så går det att njuta av dem. Det kanske inte kan räknas som hifi men
nog är det musik då ljudet är varmt, behagligt, luftigt och lättlyssnat. Jag kan också tillägga att de saknar dämpkorgar.
Det är första gången som jag skriver här på forumet och jag tänkte berätta hur jag blev Carls-
son frälst. Första gången jag hörde någon var i slutet på 60-talet (ja så gammal är jag) då man
ersatte Sinushögtalare med OA 5 typ 2 i våran stora musiksal i läroverket. Jag blev inte spe-
ciellt imponerad av dem, till stor del beroende på att de inte passade i en sådan sal då det var
ca 5 m upp till innertaket som i sin tur bestod av fiberplattor. Troligen var det därför de snabbt
blev sönderspelade för jag kommer ihåg att baskontrollen på förstärkaren var tvungen att stå
på min. då de annars skorrade något förfärligt. Några år senare fick jag dock höra ett par hemma hos en kompis och insåg att de nog inte var så dumma trota allt. Ett annat minne är att
vi fick lyssna på 4-kanalsstereo i våran aula någon gång i början av 70-talet m.h.a OA6 typ 2.
Man använde sig av 4 stycken per kanal och det var en imponerande uppvisning.
Men trots detta var jag väl aldrig helt övertygad om Carlssonshögtalarnas förträfflighet.
Min första stereo blev p.g.a brist på pengar (och insikt) en Philip Jet Set. Dock dröjde det inte
länge förrän jag insåg hur uselt den lät, så när jag hade gjort min militärtjänst och börjat ar-
beta så köpte jag mig en betydligt bättre anläggning som bestod av Kenwood elektronik samt
AR 12 högtalare. Att det blev just AR berodde ju i första hand på att jag tyckte att de lät allde-
les förträffligt men också på att den enda hifiaffären i stan nästan bara sålde AR.
Om jag hade haft möjlighet att jämföra med Sonabs 70-talserie så hade det kanske blivit
Carlsson redan då, vem vet. Mina AR var snudd på lika dyra som OA 116.
Efter att ha avnjutit mina AR några år byggde jag mig egna högtalare med RT-hornet som bas. Dock blev det en kortvarig historia då jag flyttade för att plugga vidare och inte hade nå-
gon möjlighet att ta med hornen. I samma veva läste jag om OA 51 i LTS puplikation och blev nyfiken på den. Ytterligare en tid därefter lästa jag Teknik för allas test av OA 50 & 52
och det ledde till att jag beslutade mig för att kolla in dem. Vid en provlyssning hos Ågrens
i Göteborg fick jag jämföra dessa med märken som Rauna, Heybrook och Audio Pro 4-14.
Dessa konventionella högtalare lät bra alla tre i strikta hifi termer, men det lät högtalare.
Det gjorde inte Carlsson utan ren och skär musik så det fick bli ett par OA 50, något som jag aldrig ångrat.
Väl hemma med dem blev jag ändå något besviken. Vi bodde då i en vanlig lägenhet med hår-
da väggar och normalhögt till tak. De lät något ”burkiga” på något sätt. Några är senare satt vi
med eget hus, en äldre träkåk med lågt till tak. Vi har dubbla vardagsrum med en portal i mel-
lan. det minsta av rummen som bara är ca 9 kvadratmeter stort valde vi till TV och musikrum.
För att få hyffsad stereobredd står högatalarna i hörnen. Nu föll allt på plats med ett betydligt bättre ljud. I slutet av 90-talet graderade jag upp till typ 2 vilket gav ett ytterligare rejält lyft åt ljudet. Bättre upplösning, lägre distorsion och faktiskt ännu bättre närvarokänsla.
Jag har inte haft möjlighet att lyssna på typ 3 och tror inte att jag kan utnyttja en sådan upp-
gradering utan att byta kringutrustning. Denna består nu av CD:n NAD 514 och förstärkaren NAD 320.
Det har ju diskuterats hur V 1:an låter. Jag har inte hört den vad jag minns men just nu lyssnar
jag på ett par OA 5 kopior till datorn. Jag fick tag i dem för en spottstyver då de saknade 9710
:or. Det visade sig att bara en av de åtta diskanterna (ej Peerless) som fungerade så nu kör jag
dem med bra två gamla Philips 9710 som jag än gång i tiden köpte till ett hemmabygge. Tyvärr har en katt vi hade en gång satt klorna i upphängningarna så de har jag lagat med kontaktlim vilken fått till följd att de nu är mycket styvare. Vidare så är den ena konen helt
nerhängd. Trots detta så går det att njuta av dem. Det kanske inte kan räknas som hifi men
nog är det musik då ljudet är varmt, behagligt, luftigt och lättlyssnat. Jag kan också tillägga att de saknar dämpkorgar.
