Aj då, det där kollade jag aldrig tillräckligt noga, det var så mycket annat att insupa och fråga om när man som darrigt beundrande lärjunge till sist fick träffa Mästaren. Men Lars Bäcklund, ordförande i Stiftelsen Stig Carlsson, han har bra minne och skriver så här (till dig, forumet - och ett kommande nyhetsbrev):
Stig Carlsson prövade genom åren ett flertal av de nyheter som dök upp
vad gällde signalkablar.
Att sådana kunde påverka ljudet var synnerligen kontroversiellt när t
ex Jean Hiraga och Robert Fulton hävdade detta under första halvan av
sjuttiotalet.
Debatten fick bränsle bl a av en artikel av Malcom Omar Hawksford i
Hi-Fi News 1985, The Essex Echo. Han följde upp den 1995 i ett inlägg i
The Stereophile.
http://stereophile.com/reference/1095cable/index.html
Eftersom olika tillverkare använde flera tricks åt gången var det svårt
att särskilja inverkan av olika ledarmaterial, trådantal och
dimensioner, skärmning, dielektrikum, lödning eller virning, kontaktdon...
Stig hade öppet sinne för att olika kabelegenskaper kunde påverka
ljudet, men han hemföll inte till övertro och var föga imponerad av de
höga priser som togs ut. Peter Bremen m fl hade uppdagat att flera
relativt dyra kablar sålda av kända företag utomlands i själva verket
var standardprodukter från en svensk tillverkare.
Material för ledare som "syrefri" koppar, högren koppar, högrent
silver, kolfiber etc verkade ha mindre inverkan än andra egenskaper.
Vissa kolfiberkablar hade enligt Stig för hög resistans. Andra mätbara
egenskaper som kunde avskräcka var alltför hög induktans eller
kapacitans, liksom påverkan från omgivande elektriska och
elektromagnetiska fält. Men Stig behöll några silverkablar som flätats
(med kablar från japanska Audio Note som råmaterial) av Peter Bremen.
Stig Carlsson hade utrustning för mätning av dielektriska förluster.
Teflonisolerade kablar erbjöd ofta, men inte alltid, goda mätdata i
detta hänseende. De kablar som uppvisade störst dielektriska förluster
färgade med få undantag ljudet, som kunde upplevas råare, gråare och mer
tröttande, ibland med en ljus vasshet, i värsta fall med väsande
tidssynkrona biljud.
Entrådig eller flertrådig kabel prövades. Man talade bl a om
skin-effekten, som talade mot bruk av grov tråd. Flertrådig vann för det
mesta vid lyssningstest. Litz-kabel och andra ömtåliga produkter förekom
ibland, men inte långvarigt.
Skärmad kabel föredrogs generellt på grund av risken för
radiofrekvensinterferens och brumfält. De som Stig mest använde under
nittiotalet kom från Madrigal.
Jordning utformades noga för hela återgivningskedjan. Särskilt
amerikanska apparater byggdes om med stjärnjord.
Balanserad kabel med fyrskruv och Neutrik-kontakter användes med
elektronik avsedd för yrkesbruk och lämplig impedansanpassning.
Helt symmetriska för- och slutförstärkare (dyra pga nästan dubbel
komponentåtgång) sammankopplades med balanserad kabel.
Koaxialkabel med BNC-kontakter föredrogs för mätändamål, särskilt för
högfrekvenssignal.
Tunn koaxialkabel med polytetrafluoreten som dielektrikum och
kontaktdon från Lemo eller Fischer-Camac användes med Mark Levinson
LNP-2 och annnan elektronik med därför lämplig impedansanpassning.
Stig Carlsson ogillade i princip RCA-kontakter men accepterade att
denna tekniskt underlägsna lösning var förhärskande i hemmaljudvärlden.
Han prövade bl a WBT-kontakter och var noga med återkommande rengöring
av kontaktytor.
Kablar för överföring av digital signal enligt olika standards
(AES/EBU, S/PDIF) provades i begränsad omfattning. Samma kabel kunde
låta bra med en viss kombination av digital signalkälla (CD-drivverk
eller A/D-omvandlare) och D/A-omvandlare, mindre bra med andra. Stig
frågade sig om intrycken berodde mer på elektronikens egenskaper än
kabelns? Hörbar inverkan var liten vid prov med elektronik för
professionellt bruk, men kunde någorlunda säkert konstateras vid
upprepade bedömningar av en del hifi-produkter.
Toslink förkastades på tidigt stadium, Stig misstänkte jitter men hade
inte mätresurser för att påvisa sidband av detta slag. Han hade läst en
artikel av Barry Blesser i ett specialnummer av JAES om digitalljud i
oktober 1978 och därefter följt utvecklingen, bl a inlägg av Malcom Omar
Hawksford.
Mvh
LB
Lars Bäcklund, MD
rekommenderade man att man gjorde kablar av lampsladd och det enda man behövde se upp med var att den resistensen i kabeln inte översteg 1 ohm - således kunde man ha mycket långa kablar om man använde lite grövre sladd.
Jag antar att troligtvis inte samma sladdar användes hela tiden (eller oxå gjorde dom det 
), eftersom Stig var pigg på att uppgradera andra delar av anläggningen om ngt bättre dök upp, men det är just hans resonemang och eventuella kabelbyten som är intressant att få lite insikt i, utan att fördenskull någon redogörelse för alla turer är nödvändig. Är fortfarande nyfiken!