Vem fan bryr sig om stereo? Eller Stig Carlsson och masonitplattorna.
Posted: Tue 08 Mar 2016, 15:33
Mitt emot mig på pendeltåget sitter två flickor i tonåren och lyssnar på någonting. Bägge delar på ett par in-ear hörlurar. En har en hörlur i höger öra, den andra en i vänster. Stereo? Dom verkar strunta i det. Vi är obevekligen på väg tillbaka till mono. Det blir ju billigare. Och vem hör nuförtiden någon skillnad?
Istället blir det nu Spotify och en liten ”bluetoothlimpa” bredvid utegrillen. Och en eller två öl (inget fel med det). Men stereo är det inte!
Varför är det ingen som bryr sig om stereo längre. Det som bar elektronikhandeln i tre decennier?
Frågan dyker upp titt som tätt. Själv minns jag högen i Carlessons Musikaffär i Växjö, av Beatles Sergeant Pepper…
Nästan hela högen uthälld i skyltfönstret bestod av monoversionen, men jag hittade några stereoversioner längst ner. Och kände mig stolt. Mono var för dom som inte visste. Stereo var ju framtiden. Vad jag själv då inte visste var att bandet satt och mixade monoversionen tillsammans med tekniker och producent.
När stereo skulle mixas, så var bandet ofta inte på plats. Därför kan monoversionen låta annorlunda.
Den kreativa mixningen gällde mono.
Dessutom handlade ”stereo” då nästan alltid om s k panorerad mono (med några få undantag). Det tydligaste exemplet är kanske Rubber Soul där vänster kanal kan vara a capella med sång, och höger kanal trummor med komp. (Har man balanskontroll på stärkaren så kan man köra karaoke eller lyssna på a capella).
Många inspelningstekniker/mixare experimenterade vilt med att lägga olika instrument lite här och där. Några instrumentala inspelningar med amerikanska underhållningsorkestrar är riktiga skräckexempel(?). Stråkar allra längst till vänster med ett eget plåteko, och trummor och bas i höger högtalare också med ett eget plåteko. Och en fet saxofon i mitten. Panorerad mono. Så lät det på slutet av sextiotalet. För det mesta. Det gällde också en del s k popmusik. Värst var den s k ”elektronically enhanced stereo”. Bas till vänster och diskant till höger eller tvärtom. Olyssningsbart! Bara att trycka på monoknappen.
Men jag blev nästan gråtfärdig av att lyssna på Norman Smiths vildsinta panoreringar av Syd Barretts sologitarr på Pink Floyds ”The Piper at the Gates of Dawn”. Det var innovativt, tyckte jag (han måste fått värk i den handled som panorerade just det spåret).
Mångkanaltekniken eller ”panorerad mono” gjorde också att Herberts von Karajan på DG kunde ”dirigera i efterhand”. Berliner Filharmoniker var uppriggade med ungefär en mikrofon per instrument. Tyckte Karajan att en oboe hördes lite för svagt under en passage, var det ju bara att dra i en regel och få lite mer oboe i mixen i efterhand.
Akustiken i den kyrka som DG använde till sina inspelningar hördes det inte mycket av. Akustiken ”läckte” visserligen in i varje mikrofon men i princip var det panorerad mono. Lite grann på samma sätt arbetade John Culshaw under inspelningen av Ringen för Decca. Här använde man skamlöst panoreringar, pålagda effekter och syntetiska stereoprespektiv. Det lät mäktigt och spännande. Men det var knappast ett ”naturligt” ljud. Men inspelningen står sig än idag bland Wagnerfantaster.
Därför blev det en smärre chock för DG när man beställde en inspelning av Drotttningsholmsmusiken av Johan Helmich Roman av ett svenskt inspelningsföretag (Studio Decibel om jag minns rätt). Man använde sig av bara två mikrofoner, relativt högt placerade i Drottningholmsteatern. Det lät klart annorlunda. Mer naturligt enligt många. Akustiken i lokalen ”spelade med”. Det här kanske var början på det som sedan skulle bli ”the swedish sound”.
Stig Carlsson hade tidigt gjort monoinspelningar där han tagit hänsyn till lokalens akustik och mikrofonplacering. Vid en inspelning i Konserthuset i Stockholm lade han t o m ut masonitplattor på dom första raderna på parkett för att få den akustik som han strävade efter. Ibland hängde den enda mikrofonen i linor som en tekniker fick dra i för att hitta den position som Stig Carlsson till slut blev nöjd med.
I hans följd kom nu Bertil Alving, Håkan Sjögren, Robert von Bahr och flera andra. Med bara en Revox (G36 eller A 77) och två mikrofoner (ofta svenska Pearl) och en ”enkel” mixer gjordes det många uppskattade inspelningar runtom i Sverige. Nu jobbade man i stereo och upptagningarna berättade lika mycket om musiken som om akustiken. Gert Palmcrantz lyckades t o m med konststycket att göra närfältsmikade inspelningar med klar akustisk pregnans (T ex ”Jazz att the Pawnshop”). Men Svenskarna var inte ensamma. Den franska Stig Carlsson, André Charlin spelade in både Olivier Messiaen och Darius Milhaud mfl, med sin konsthuvudstereomikrofon. Med en Revox G 36. Redan på femtiotalet.
Ibland är det svårt att höra om det är mono eller stereo, speciellt om inspelningarna är välmixade med en schysst efterklang. En samlingsskiva med Lars Gullin, ”Fäbodjazz” är ett sånt exempel. Mono, men med en ”stereoefterklang” som gör det nästan omöjligt att höra om det är stereo eller mono. Och många gånger har mina barn tryckt in monoknappen på min förförstärkare och jag har inte upptäckt det förrän långt senare. Trots att inspelningen varit i stereo.
Nästan allt som vi nu lyssnar på, speciellt vad gäller pop och rock, är panorerad mono. Den naturliga efterklangen finns inte eftersom den nästan alltid är pålagd efteråt. Och knappt någon bryr sig numera om stereo. Många nöjer sig med en ”bluetooth-högtalare” där det knappt blir någon stereofunktion överhuvudtaget, eftersom vänster och höger kanal sitter mer eller mindre bredvid varandra. Och i köket står högtalarna till mikrostereon tätt intill centralenheten. Det låter mono där också. Vem bryr sig om att förstafiolerna sitter till vänster i ljudbilden när man lagar mat till fredagsmyset? Och stunsigt och högt ska det låta. Därför är dom flesta inspelningarna ”mastrade” med hjälp av digitala kompressorer. Allting ska låta ungefär lika högt, så dynamiken försvinner. Och nu ligger bas trummor och sång i mitten. Inga extrempanorerade instrument eller sångare. Det skulle inte fungera i mono. (Kolla i t ex Audacity. Stereospåren i modern musik är nästan helt identiska).
Jag älskar stereo eftersom inspelningsförfarandet berättar mer om akustiken än vad mono gör. Jag lyssnar mycket på s k klassisk musik och då vill jag blunda ”och vara där”. Möjligen handlar det här om någon slags kulturell betingning.
I början på sextiotalet experimenterade SR med stereoinspelningar som man sände över FM-bandet (eller UKV som många sa på den tiden). Men för att höra ”riktig” stereo var man tvungen att ha två radiomottagare, en för vänster kanal (som sändes i P1) och en mottagare för höger kanal (P2). Med hjälp att studioreporterns ”min röst ska nu komma från vänster…” så placerade man mottagarna så att vänster kanal kom från den vänstra radion och höger kanal från den högra. Sen kunde man höra att förstafiolerna faktiskt satt till vänster. Precis som i verkligheten. Jag tyckte det var fantastiskt då. Men hur många bryr sig idag? I alla fall var det ett lyft för elektronik- och musikhandeln när stereon kunde bli var mans egendom. Det såldes mängder av kompletta stereoanläggningar, för det mesta en skivspelare, förstärkare, tuner och ibland kassettbandspelare i samma möbel. Och alltid två högtalare. En för vänster kanal och en för höger. Så att folk kunde höra var i ljudbilden musikanterna fanns. Och eventuellt få en bild av akustiken. Men idag så är det knappast någon som bryr sig. Det kanske inte alla gjorde förr heller. En ingift släkting har en liten stereo i vardagsrummet. Våningen är ganska liten så att det är ”compact living” som gäller.Den lilla stereon består av en liten centralenhet med tuner, cd och kassett (och förstärkare). Och två små högtalare. För att spara plats har hon ställt högtalarna på varandra och centralenheten överst.
Vertikal stereo?
Hon är nyss fyllda sjuttio.
En liten anekdot
Stereoinspelningar blev kommersiellt gångbara först på slutet av femtiotalet. Först då lyckades man få den lilla nålen på grammofonpickupen att detektera två separata ljudsignaler från ett enda skivspår.
Men det finns faktiskt inspelningar i stereo från trettiotalet. Visserligen lyssnade man då i mono på s k "stenkakor" som gick på hastigheten 78 varv/min.
Men en gång gjordes en inspelning på trettiotalet med Duke Ellingtons orkester med två separata inspelningsutrustningar. Kanske använde man den extra utrustningen som någon slags försäkring i fall att den ena skulle sluta fungera. Av någon okänd anledning så användes bägge inspelningarna som underlag för pressningen av skivor. Några innehöll alltså ljudet från den ena inspelningsutrustningen, andra skivor pressades med ljudet från den andra.
Två skivsamlare på åttiotalet upptäckte att dom hade två skivor med exakt samma inspelning. Men som lät annorlunda. Varför? Dom fick en idé och synkroniserade bägge inspelningarna och lät den ena ligga på vänster ljudkanal och den andra på höger. Sen spelades resultatet upp. Plötsligt hördes Duke Ellingtons orkester i stereo. Från trettiotalet. Eftersom mikrofonerna hade stått på olika platser i studion under inspelningstillfället kunde man nu som lyssnare skapa sig en bild av rumsakustiken och var musikerna satt under inspelningstillfället. "Black and tan fantasy".Från 1932. I stereo!! (Den finns att lyssna på på Youtube)
Det finns också en inspelning från slutet av 20-talet där Stokowski dirigerar delar av Stravinkijs Våroffer. Samma sak där - av någon okänd anledning så bandade man med två separata inspelningsutrustningar. Dom två inspelningarna synkroniserades. och man upptäckte samma sak - stereo. Ljudkvaliteten är inte riktigt lika bra som på Ellingtoninspelningen, (mikrofonerna stod kanske lite för nära varandra) men det är uppenbart att det är stereo.
Istället blir det nu Spotify och en liten ”bluetoothlimpa” bredvid utegrillen. Och en eller två öl (inget fel med det). Men stereo är det inte!
Varför är det ingen som bryr sig om stereo längre. Det som bar elektronikhandeln i tre decennier?
Frågan dyker upp titt som tätt. Själv minns jag högen i Carlessons Musikaffär i Växjö, av Beatles Sergeant Pepper…
Nästan hela högen uthälld i skyltfönstret bestod av monoversionen, men jag hittade några stereoversioner längst ner. Och kände mig stolt. Mono var för dom som inte visste. Stereo var ju framtiden. Vad jag själv då inte visste var att bandet satt och mixade monoversionen tillsammans med tekniker och producent.
När stereo skulle mixas, så var bandet ofta inte på plats. Därför kan monoversionen låta annorlunda.
Den kreativa mixningen gällde mono.
Dessutom handlade ”stereo” då nästan alltid om s k panorerad mono (med några få undantag). Det tydligaste exemplet är kanske Rubber Soul där vänster kanal kan vara a capella med sång, och höger kanal trummor med komp. (Har man balanskontroll på stärkaren så kan man köra karaoke eller lyssna på a capella).
Många inspelningstekniker/mixare experimenterade vilt med att lägga olika instrument lite här och där. Några instrumentala inspelningar med amerikanska underhållningsorkestrar är riktiga skräckexempel(?). Stråkar allra längst till vänster med ett eget plåteko, och trummor och bas i höger högtalare också med ett eget plåteko. Och en fet saxofon i mitten. Panorerad mono. Så lät det på slutet av sextiotalet. För det mesta. Det gällde också en del s k popmusik. Värst var den s k ”elektronically enhanced stereo”. Bas till vänster och diskant till höger eller tvärtom. Olyssningsbart! Bara att trycka på monoknappen.
Men jag blev nästan gråtfärdig av att lyssna på Norman Smiths vildsinta panoreringar av Syd Barretts sologitarr på Pink Floyds ”The Piper at the Gates of Dawn”. Det var innovativt, tyckte jag (han måste fått värk i den handled som panorerade just det spåret).
Mångkanaltekniken eller ”panorerad mono” gjorde också att Herberts von Karajan på DG kunde ”dirigera i efterhand”. Berliner Filharmoniker var uppriggade med ungefär en mikrofon per instrument. Tyckte Karajan att en oboe hördes lite för svagt under en passage, var det ju bara att dra i en regel och få lite mer oboe i mixen i efterhand.
Akustiken i den kyrka som DG använde till sina inspelningar hördes det inte mycket av. Akustiken ”läckte” visserligen in i varje mikrofon men i princip var det panorerad mono. Lite grann på samma sätt arbetade John Culshaw under inspelningen av Ringen för Decca. Här använde man skamlöst panoreringar, pålagda effekter och syntetiska stereoprespektiv. Det lät mäktigt och spännande. Men det var knappast ett ”naturligt” ljud. Men inspelningen står sig än idag bland Wagnerfantaster.
Därför blev det en smärre chock för DG när man beställde en inspelning av Drotttningsholmsmusiken av Johan Helmich Roman av ett svenskt inspelningsföretag (Studio Decibel om jag minns rätt). Man använde sig av bara två mikrofoner, relativt högt placerade i Drottningholmsteatern. Det lät klart annorlunda. Mer naturligt enligt många. Akustiken i lokalen ”spelade med”. Det här kanske var början på det som sedan skulle bli ”the swedish sound”.
Stig Carlsson hade tidigt gjort monoinspelningar där han tagit hänsyn till lokalens akustik och mikrofonplacering. Vid en inspelning i Konserthuset i Stockholm lade han t o m ut masonitplattor på dom första raderna på parkett för att få den akustik som han strävade efter. Ibland hängde den enda mikrofonen i linor som en tekniker fick dra i för att hitta den position som Stig Carlsson till slut blev nöjd med.
I hans följd kom nu Bertil Alving, Håkan Sjögren, Robert von Bahr och flera andra. Med bara en Revox (G36 eller A 77) och två mikrofoner (ofta svenska Pearl) och en ”enkel” mixer gjordes det många uppskattade inspelningar runtom i Sverige. Nu jobbade man i stereo och upptagningarna berättade lika mycket om musiken som om akustiken. Gert Palmcrantz lyckades t o m med konststycket att göra närfältsmikade inspelningar med klar akustisk pregnans (T ex ”Jazz att the Pawnshop”). Men Svenskarna var inte ensamma. Den franska Stig Carlsson, André Charlin spelade in både Olivier Messiaen och Darius Milhaud mfl, med sin konsthuvudstereomikrofon. Med en Revox G 36. Redan på femtiotalet.
Ibland är det svårt att höra om det är mono eller stereo, speciellt om inspelningarna är välmixade med en schysst efterklang. En samlingsskiva med Lars Gullin, ”Fäbodjazz” är ett sånt exempel. Mono, men med en ”stereoefterklang” som gör det nästan omöjligt att höra om det är stereo eller mono. Och många gånger har mina barn tryckt in monoknappen på min förförstärkare och jag har inte upptäckt det förrän långt senare. Trots att inspelningen varit i stereo.
Nästan allt som vi nu lyssnar på, speciellt vad gäller pop och rock, är panorerad mono. Den naturliga efterklangen finns inte eftersom den nästan alltid är pålagd efteråt. Och knappt någon bryr sig numera om stereo. Många nöjer sig med en ”bluetooth-högtalare” där det knappt blir någon stereofunktion överhuvudtaget, eftersom vänster och höger kanal sitter mer eller mindre bredvid varandra. Och i köket står högtalarna till mikrostereon tätt intill centralenheten. Det låter mono där också. Vem bryr sig om att förstafiolerna sitter till vänster i ljudbilden när man lagar mat till fredagsmyset? Och stunsigt och högt ska det låta. Därför är dom flesta inspelningarna ”mastrade” med hjälp av digitala kompressorer. Allting ska låta ungefär lika högt, så dynamiken försvinner. Och nu ligger bas trummor och sång i mitten. Inga extrempanorerade instrument eller sångare. Det skulle inte fungera i mono. (Kolla i t ex Audacity. Stereospåren i modern musik är nästan helt identiska).
Jag älskar stereo eftersom inspelningsförfarandet berättar mer om akustiken än vad mono gör. Jag lyssnar mycket på s k klassisk musik och då vill jag blunda ”och vara där”. Möjligen handlar det här om någon slags kulturell betingning.
I början på sextiotalet experimenterade SR med stereoinspelningar som man sände över FM-bandet (eller UKV som många sa på den tiden). Men för att höra ”riktig” stereo var man tvungen att ha två radiomottagare, en för vänster kanal (som sändes i P1) och en mottagare för höger kanal (P2). Med hjälp att studioreporterns ”min röst ska nu komma från vänster…” så placerade man mottagarna så att vänster kanal kom från den vänstra radion och höger kanal från den högra. Sen kunde man höra att förstafiolerna faktiskt satt till vänster. Precis som i verkligheten. Jag tyckte det var fantastiskt då. Men hur många bryr sig idag? I alla fall var det ett lyft för elektronik- och musikhandeln när stereon kunde bli var mans egendom. Det såldes mängder av kompletta stereoanläggningar, för det mesta en skivspelare, förstärkare, tuner och ibland kassettbandspelare i samma möbel. Och alltid två högtalare. En för vänster kanal och en för höger. Så att folk kunde höra var i ljudbilden musikanterna fanns. Och eventuellt få en bild av akustiken. Men idag så är det knappast någon som bryr sig. Det kanske inte alla gjorde förr heller. En ingift släkting har en liten stereo i vardagsrummet. Våningen är ganska liten så att det är ”compact living” som gäller.Den lilla stereon består av en liten centralenhet med tuner, cd och kassett (och förstärkare). Och två små högtalare. För att spara plats har hon ställt högtalarna på varandra och centralenheten överst.
Vertikal stereo?
Hon är nyss fyllda sjuttio.
En liten anekdot
Stereoinspelningar blev kommersiellt gångbara först på slutet av femtiotalet. Först då lyckades man få den lilla nålen på grammofonpickupen att detektera två separata ljudsignaler från ett enda skivspår.
Men det finns faktiskt inspelningar i stereo från trettiotalet. Visserligen lyssnade man då i mono på s k "stenkakor" som gick på hastigheten 78 varv/min.
Men en gång gjordes en inspelning på trettiotalet med Duke Ellingtons orkester med två separata inspelningsutrustningar. Kanske använde man den extra utrustningen som någon slags försäkring i fall att den ena skulle sluta fungera. Av någon okänd anledning så användes bägge inspelningarna som underlag för pressningen av skivor. Några innehöll alltså ljudet från den ena inspelningsutrustningen, andra skivor pressades med ljudet från den andra.
Två skivsamlare på åttiotalet upptäckte att dom hade två skivor med exakt samma inspelning. Men som lät annorlunda. Varför? Dom fick en idé och synkroniserade bägge inspelningarna och lät den ena ligga på vänster ljudkanal och den andra på höger. Sen spelades resultatet upp. Plötsligt hördes Duke Ellingtons orkester i stereo. Från trettiotalet. Eftersom mikrofonerna hade stått på olika platser i studion under inspelningstillfället kunde man nu som lyssnare skapa sig en bild av rumsakustiken och var musikerna satt under inspelningstillfället. "Black and tan fantasy".Från 1932. I stereo!! (Den finns att lyssna på på Youtube)
Det finns också en inspelning från slutet av 20-talet där Stokowski dirigerar delar av Stravinkijs Våroffer. Samma sak där - av någon okänd anledning så bandade man med två separata inspelningsutrustningar. Dom två inspelningarna synkroniserades. och man upptäckte samma sak - stereo. Ljudkvaliteten är inte riktigt lika bra som på Ellingtoninspelningen, (mikrofonerna stod kanske lite för nära varandra) men det är uppenbart att det är stereo.