CarlssonPlanet

Martin Dellstig wrote:

Min Audion i klass a däremot är mycket trevlig!

Vilken Audion har du ??

/s.b 8)

Mr Ekan,

Jag vill bara nämna att jag idag fått besked om att jag nästa vecka får en Pioneer DV-757Ai som ersätter min Sony XB930. Jag betalar 2600 för en två år gammal DVD-spelare i mint condition. Köpt på HiFi-magasinet. Rekommenderad av CP (och många andra kan jag tillägga).

Jo, jag är mycket nöjd med mina OA50.3. De passar mina öron, min musik och mitt rum. Och det bästa av allt... nu kan jag köpa litet fler skivor att spela. Ganska bra va?

leifh

Vore bra att få andras synpunkter på dessa frågor:
1. Vilka egenskaper hos kringutrustning är viktigast för ägare av Carlssonhögtalare?
2. Vilka egenskaper avslöjas tydligast ?
3. Vilka är mindre viktiga?

Jag är musiklyssnare som umgåtts en del med ingenjörer, och tycker:
1. Att ljudbilden är stabil och trovärdig, att inspelningens mikro- och makrodynamik återges, att spänningen från ett levande framförande förmedlas.
2. Ljudbildens djup - höjd - bredd (särskilt vid och utanför högtalarna), levande intryck (Carlssonhögtalare har för sin tid låg distorsion och föga dynamisk kompression), frihet från skräll (kringutrustning bör ha bra överstyrningsreserv/effektreserver/klippningsegenskaper).
3. Överdrivna transienter genom ljus stickig färgning är onödiga för Carlssonhögtalare, så även designat uppmjukat/mulligt/tamt ljud anpassat för de mest aggressiva konventionella högtalarna.

För mig är det mycket värdefullt att ha tillgång till CP-rekommendationer av Carlssonvänliga apparater. även sådana som inte längre tillverkas. Förutsatt att exemplar är i hyggligt skick är de bättre referenser än pågående kvartals dagsländeprodukt.

Tänkvärt är att CD-avspelning i många fall fortfarande bäst sker med nya och gamla produkter som är utformade på många olika sätt och betingar mycket olika pris - men har en sak gemensamt: de innehåller drivverk som är specifikt avsedda för CD och som t ex Philips och Sony sedan länge slutat tillverka...

Carlssonhögtalarnas största förtjänst är ju just att kunna återbilda akustiska instrument från inspelningsrummet, så ursprungstroget/ilusoriskt som möjligt i återgivningsrummet.

Om de flesta, helst alla delar i kedjan före högtalarna färgar och lägger till så lite som möjligt, så får ju högtalarna en rättvisare uppgift (gentemot skivan) och Carlssonhögtalarna får en chans att visa sin potential.

Förstärkartillverkarna tillverkar ständigt nya modeller för att få sälja och fortsätta sin produktion, men ingen av dem vill påstå att den nya apparaten låter precis likadant (bra) som den gamla modellen.
Kan hifiblaskorna höra att det låter annorlunda, så är det förmodligen så, men ingen påstår att apparaterna färgar mindre.

Vill bara säga att jag starkt uppskattade Pauls och Ragnwalds båda nya inlägg ovan. Underbart att läsa hur när ni båda - så väl och med nya ord - formulerar just det som jag själv uppskattar så mycket hos Carlssonhögtalarna resp hos transparent elektronik - tack!

Hälsningar

Tycker att Sentec överhuvudtaget passar fint till Sonab Carlsson högtalare
Inte minst sc-9 pa-9 utan också sca-1, acm-1 och den förnämliga och användbara 8 serien sc-8, pa-8, tu-8, ec-8

Efter att ha satt igång en diskussion som ursprungligen handlade om elektronik för Carlsson-högtalare har jag sökt mig vidare på områden som jag menar ligger nära min huvudfråga: Vad är det egentligen som gör att vissa ljudanläggningar gör att jag på något sätt berörs av den musik jag lyssnar till? Jag hittade en ytterst intressant artikel på nätet av Markus Sauer (God is in the Nuances).

http://www.stereophile.com/features/203/index.html

Den är på engelska och bitvis rätt teoretisk (filosofisk?) men den tar upp aspekter på musiklyssnande som jag tycker är intressanta och väsentliga. Det är värt mödan att läsa detta drygt 20 sidor långa inlägg.

leifh

leifh wrote:Jag hittade en yttrst intressant artikel på nätet av Markus Sauer (God is in the Nuances).

http://www.stereophile.com/features/203/index.html

Den är på engelska och bitvis rätt teoretisk (filosofisk?) men den tar upp aspekter på musiklyssnande som jag tycker är intressanta och väsentliga. Det är värt mödan att läsa detta drygt 20 sidor långa inlägg.

Kan bara instämma!!!

Mycket tänkvärd artikel Leifh.

Men det är nog också själva mediets mode, som påverkar vårt sätt att lyssna och uppfatta ljudkvalitet. Och då blir det bara värre ju bättre anläggning man har.

The loudnessrace.
http://www.austin360.com/arts/content/m ... cover.html

Ragnwald wrote:Men det är nog också själva mediets mode, som påverkar vårt sätt att lyssna och uppfatta ljudkvalitet. Och då blir det bara värre ju bättre anläggning man har.

Ragnwald

Jo, jag tror du har helt rätt vilket ju bl a illustreras av resonemanget på de webbsidor du hänvisar till. Jag får dock ingen klar bild av vad det är för slags musik man talar om när man pekar på komprimeringens konsekvenser för dynamiken. När man talar om musikåtergivning och kvaliteter hos denna är det som jag förstår det ganska intressant att tala om musikgenrer. Den naturliga dynamik som finns i t ex i första satsen Dvoraks Nya världen är ju en annan än den man finner i en hårdrocklåt med fullt ös från början till slut. Här finns det väl inte så mycket att komprimera eller…?

Även Mark Sauer tar ju i sin artikel upp liknande problem fast ur en annan synvinkel. Han beskriver vad som skedde i början av 70-talet när man gick från tvåmikrofonsteknik ända upp till 28 mikrofoner vid inspelning av klassisk musik. Detta var ju ett sätt att kunna minska repetitions- och inspelningskostnader eftersom en brist i stämman för altfioler kunde repareras genom att endast altfiolerna behövde kallas till nyinspelning som sedan mixades tillsammans med de 27 andra inspelningarna. Producenten kunde därutöver vid den slutliga mixningen höja eller sänka olika stämmor efter eget skön. Jag har svårt att se att tekniken i detta fall kan åstadkomma något som berör. Och det är ju det musik skall göra.

Överhuvudtaget tycker jag att vi alldeles för litet diskuterar det som vi återger med vår dyra och förnämliga elektronik. Stig Carlsson lär ju ha varit mycket kräsmagad när det gäller inspelningarnas kvalitet.

När det gäller de tekniska aspekterna på våra apparater som vi använder för att lyssna på musik vi gillar, blir jag mer och mer benägen tro att när man kommit upp på en någorlunda hög nivå när det gäller utrustning, så blir förbättringseffekterna av ytterligare investeringar rätt marginella. Dessutom är jag mycket tveksam till om det överhuvudtaget finns en relation mellan pris (inom vissa gränser förstås) och ljudkvalitet. Jag är vidare tveksam till om de parametrar vi använder för att beskriva den ena eller andra apparatens överlägsenhet relativt andra, faktiskt är de avgörande för om jag berörs av musiken eller inte.

Även i detta fall tar Mark Sauer upp sådant som idag tycks ha hög prioritet när det gäller ljudkvalitet och det är betoningen av tredimensionalitet. Ju större ljudbild (bredare, högre och djupare) desto bättre. Jag har en underbar vinyl med Ben Webster och Coleman Hawkins där ett av spåren (från 1958) är inspelat i mono. Låten är den gamla klassikern Cocktails for two. Denna musik innehåller vad jag skulle vilja kalla jazzens själ och den berör verkligen. I mono.

Nu har jag definitivt slirat av banan i förhållande till den tråd jag tog upp för drygt en månad sen. En insikt tycker jag mig emellertid ha fått av diskussionerna i denna tråd. Tekniken är inte målet. Bara ett medel att nå en musikalisk upplevelse.

leifh