Posted: Fri 04 Nov 2005, 14:29
Hej alla! 
Vill bara ytterst försiktigt påminna om vikten av att hålla isär koncept-lösningar-praktikaliteter å ena sidan, och prestanda-parametrar-fysik å den andra.
Det är helt korrekt att T11oa har en kavitet i polstycket med generös dämpning, men den fysikaliska konsekvensen i form av en given tonkurva och självklara parametrar, går inte att härleda entydigt från sådan "mjuk information", ej heller kan slutsatser dras om att speciella filter lösningar går att koppla till att det finns en eller annan grop i magnetsystemet. 8)
Informationen säger ju ingenting om vilka egenskaper som uppnås, bara har det ser ut inuti om man skär sönder systemet. Elementet har, oavsett den exakta dimansioneringen, en resonansfrekvens (och ett Q-värde på densamma) precis som andra element har.
En lösning som den föreliggande skulle kunna ha resulterat i en resonansfrekven om 3 kHz och ett Q-värde om 2.
Och en helt konventionell lösning utan dämpad kammare skulle i ett annat fall kunna resultera i en låg resonansfrekven och välbetett Q-värde (< 0,7). 
Om alla frihetsgrader föreligger vid konstruktionen (såsom i detta fall) kan man dock för det mesta nå entydiga förbättringar genom att konstruera elementet med den föreliggande extra väldämpade kaviteten (fast det beror förstås på applikationen av elementet också). Det är därför lösningen finns där i T11oa.
Philips gamla snack är dock reklamsnack och ingenting annat (liksom det hade varit om SSC hade gått ut och försökt berätta att högtalarna minsann är bra på grund av en kavitet i ett polstycke
).
Alla högtalarelement är ju bra (eller mindre bra) på grund av sina egenskaper, inte på grund av sin konstruktion. Därför är det förstås resulterande egenskaper man bör inrikta sig på. Det finns gott om högtalarelement fulla med sinnrika lösningar, och med uselt slutresultat.
Vänligaste hälsningar, Ing. Öhman
Vill bara ytterst försiktigt påminna om vikten av att hålla isär koncept-lösningar-praktikaliteter å ena sidan, och prestanda-parametrar-fysik å den andra.
Det är helt korrekt att T11oa har en kavitet i polstycket med generös dämpning, men den fysikaliska konsekvensen i form av en given tonkurva och självklara parametrar, går inte att härleda entydigt från sådan "mjuk information", ej heller kan slutsatser dras om att speciella filter lösningar går att koppla till att det finns en eller annan grop i magnetsystemet. 8)
Informationen säger ju ingenting om vilka egenskaper som uppnås, bara har det ser ut inuti om man skär sönder systemet. Elementet har, oavsett den exakta dimansioneringen, en resonansfrekvens (och ett Q-värde på densamma) precis som andra element har.
En lösning som den föreliggande skulle kunna ha resulterat i en resonansfrekven om 3 kHz och ett Q-värde om 2.
Och en helt konventionell lösning utan dämpad kammare skulle i ett annat fall kunna resultera i en låg resonansfrekven och välbetett Q-värde (< 0,7). Om alla frihetsgrader föreligger vid konstruktionen (såsom i detta fall) kan man dock för det mesta nå entydiga förbättringar genom att konstruera elementet med den föreliggande extra väldämpade kaviteten (fast det beror förstås på applikationen av elementet också). Det är därför lösningen finns där i T11oa.
Philips gamla snack är dock reklamsnack och ingenting annat (liksom det hade varit om SSC hade gått ut och försökt berätta att högtalarna minsann är bra på grund av en kavitet i ett polstycke
).Alla högtalarelement är ju bra (eller mindre bra) på grund av sina egenskaper, inte på grund av sin konstruktion. Därför är det förstås resulterande egenskaper man bör inrikta sig på. Det finns gott om högtalarelement fulla med sinnrika lösningar, och med uselt slutresultat.
Vänligaste hälsningar, Ing. Öhman
gör sitt urval. Beträffande kaviteten i polstycket kan man väl i vart fall dra en del slutsatser i jämförelse med om den inte finns där? Större kavitet - mjukare fjädring, lägre resonansfrekvens! Det blir alltså enklare att dimensionera ett fungerande filter utan att ta lika stor hänsyn till impedanstoppen vid resonans, eller...?