CarlssonPlanet

Hej!

Tänkte bara komma tillbaks till det där med trohet till riaa-kurvan vi berörde tidigare.

Jag tänkte jag skulle förtydliga mig lite där.

I väldigt många anläggningar så ligger ju inte musikreproduktionen inom +/- 0,2dB.
Betydligt större fel än så brukar läggas till av högtalare och rum.

Var i kedjan före örat ett fel tillförs spelar ingen roll, summan är vad den är. 0,2 db kanske inte märks då övriga brister ofta är större.

Detta betyder dock inte att det är OK att ett riaa-steg avviker från kurvan, bara att effekten av avvikelsen kan vara svårdetekterad.
Ett steg som avviker 0,2 dB är bättre än ett som avviker 1 dB förutsatt att andra egenskaper är identiska.

Så min mening är att ett steg inte är bättre än ett annat baserat på en enda egenskap, det är för lite underlag för beslut!
Dock så får man väl anta ett riaa-steg som kostar 3000 kronor har bättre förutsättningar att låta bättre än ett riaa-steg inbyggt in en integrerad förstärkare för 3000 kronor.

Med vänlig hälsning

Martin

Jo, jag kan hålla med föregående talare/skribent. Min misstanke om RIAA-kurvans betydelse är bara empirisk och baseras inte på någon större elektronisk kunskap eller några mätningar. Det intressanta är bara att mina vinylskivor har låtit i princip likadana på ett flertal olika skivspelare/RIAA-steg sen flera år tillbaka (NAD, H/K,Yamaha,B&O, Sentec m fl) och det var först med den tämligen enkla och billiga Cambridge 640p jag för första gången uppfattade vad som fanns där i spåren. Det intressanta var också att hack och klick nu befinner sig på "undervåningen" i ljudbilden och blir lättare att bortse ifrån. Dessutom låter det som min Kontrapunkt A spårar bättre vilket torde tyda på avsaknad på distorsion som jag tidigare hänförde till slitna skivor/dåligt spårande pickuper. Och återigen - en OP-amp kontra en dedicerad diskret, optimerad krets borde göra skillnad. Men eftersom tidigare "spårljud", mullig och odistinkt bas och nypig diskant med stor sannolikhet delvis beror på förhöjd förstärkning i mellanbasen respektive den låga diskanten så antog jag (och, som sagt, Noel keywood diskuterar detta i HiFi-World) att det kunde ha något med RIAA-kurvan att göra. Men 0,2 dB borde ju inte höras. Nåväl, det är i alla fall en himmelsvid skillnad och jag är bara så tacksam att jag mer eller mindre av en slump var tvungen att köpa ett separat phonosteg. Annars hade jag inte fått uppleva det här. Dessutom kan jag med stor behållning äntligen njuta av mina gamla lågnivå-graverade DG-plattor för första gången. Men återigen - det är ett tveeggat svärd. Allt låter inte bättre. Det förutsätter förstås att inspelning, pressning och gravering är hyfsat bra från början. Som t ex en av mina Gary Burton-skivor på ECM. Man kan inte tro att det är samma skiva. Vibrafonen är milt glasklar utan någon som helst distorsion (vilket förstås kan betyda att transientsvaret i 640:an är så mycket bättre).
Det enda jag vill säga med det här är att: Har du en massa skivor där du tröttnat på spårljud, hack och distorsion som du trott beror på mekaniska parametrar, och gett upp inför. Be att få låna ett bra phonosteg och hör vad du tidigare missat.