Den där höstkvällen hände vad som skulle komma att förändra min framtid. Hemma hos några vänner till familjen hade äldste sonen hittat ett par konstiga skapelser på en kompis föräldrars vind. Svarta och leda stod de i hans rum, ett par OA14. Rummet var fyllt av fåtöljer, hyllor och garderober. En tjock kvalstrig heltäckningsmatta prydde golvet och längs ena kortväggen fick högtalarna plats på varsin sida av hans TV. Högtalarna drevs av en för tiden hypermodern Pro-Logic-förstärkare från Technics och till den en Laserdisc-spelare från Pioneer. Ur högtalarna strömmade en livekonsert med Madonna och musiken phanns helt plötsligt i hela rummet. Jag hade aldrig tidigare hört något så bra. Allting vibrerade, väggarna skakade och golvet liksom gungade. Det var medryckande och mäktigt. Att musiken kunde bli så levande med så små högtalare.
Jag tänkte nog inte så mycket mer på det då, utan det var snarare farsan som tyckte att jag skulle ha ett par likadana på mitt lilla rum hemma (10 kvadrat). Sagt och gjort. En annons i Sydsvenskan och jag hade några veckor senare ett par OA14 stående längs ena kortänden. Jag lyckades precis skrapa ihop pengar till ett par nya basar. Alla Kvällspostenpengar jag förtjänat i regn och rusk gick åt. När högtalarna så var klara kopplade vi in dem till min gamla Pioneer-reciever (loppisartikel) och musiken började flöda fram. Vad jag än gav högtalarna växte de med uppgiften. Ingen bas var för djup och ingen röst för klar. Mitt lilla rum på 10 kvadrat med gipsväggar och trägolv svängde bokstavligen med när basen blev för djup för att höras. Jag hade den bästa stereon i grannskapet. Polarna kom hem till mig och höll med. En av dem, Mattias, lyckades t.o.m. somna till medelhög eurotechno nån gång i början på 90-talet.
Under knappt tio år har dessa phantastiska högtalare givit mig stor glädje och musikalisk tillfredsställelse och jag bugar mig vördnadsfullt inför Stig Carlssons goda minne! Sedan ett år har jag inte kvar mina ögonstenar eftersom de gått vidare till min lillebror. Kort efter att jag gjort mig av med dem sprang jag på ett par till som jag renoverade och hann njuta av i några månader tills det hände något alldeles speciellt. Jag fick tag på ett par OA51 för 100:- En man i Lund sa till mig att jag kunde komma och hämta dem för en symbolisk summa. Om inte skulle han köra dem till tippen (hädelse!).
Jag hade aldrig tidigare lyssnat på någon 80-talare och tyckte att de såg väl lustiga ut. Hur som helst phann jag min nya favorit. Om än inte lika djup som OA14, men väl så behaglig att lyssna på. Jag sålde mina nyrenoverade OA14 och fick i nya element i 51:orna. Sen några månader har jag ett par OA50 att lyssna på och de ger mig en liten förnimmelse av hur fint OA14 lät. Baselementen är desamma och det snabba mellanregistret är lätt att känna igen.
Nåväl; på denna väg är det. Nu har ni fått höra min Carlssonhistoria. Får jag höra er?
)
