Lyssningsintryck av OA-12 och OA-14 (skillnaden).

[jansch]

faprod - jag vet inte varför ryktet finns om att Carlssonhögtalare inte är bra för hårdrock.

Det är ju givetvis så att andra högtalare med större baselement än 6,5 tum kan ge mer tryck (SPL) i basen. JAG tycker dock att det är vanligare att diskanten blir ansträngd på TRADITIONELLA högtalare.
En OA14 med 4 diskanthögtalare klarar oftast mer innan det börjar låta ansträngt och vasst i undre området 2 -5kHz.
Dock en Carlssonhögtalare har inte en frekvenskurva som ser ut som en hängmatta så är man ute efter "discoljud" blir man besviken.....

[faprod]

Nej, det vet inte jag heller....men just begreppet Hårdrock är ju rätt övergripande. Lite skillnad på In Flames, Disturbed jämfört med Magnum, Whitesnake etc.

Beror med andra ord mycket på vad man vill få ut av högtalarna antar jag.

Själv är det inte riktigt det trycket jag är ute efter utan att de håller ihop ljudbilden, tonala balansen vid något högre volym. Discohögtalare är det sista jag vill ha.
Har själv ett par PSB Imagine just nu, som låter oförskämt bra faktiskt. Bästa jag ägt och bland det bästa jag hört....men det är vanliga traditionella (nåja, nästan)
golvhögtalare, åtminstone till storleken, och det är föga populärt hos sambon och själv gillar jag ju verkligen storleken och designen på OA-12/OA-14.

Så får jag tag på ett par bra ex så ska jag försöka sälja mina PSB.

[momus]

Ja när det handlar om tycke och smak så blir det plötsligt liv i tråden. Jag kan väl bidra med min allra senaste Carlssonupplevelse som gjorde att min drömhögtalare plötsligt bara försvann från önskelistan. Vi var några oförbätterliga Carlssonentusiaster som samlades i en stuga på Öland för att lyssna på olika modeller, äta god mat och dricka dyrt vin. Lyssningsfältet bestod av OD 11, OA 12 (original), OA 14, OA 116 (renoverade med CT 62) och OA 50.4. Det tog ungefär en timme för samtliga att komma överens om att den fortsatta lyssningen skulle ske med OA 50.4. OA 116 hade ingen chans att matcha det rumsuppfyllande nästan holografiska ljudet från dom svarta små högtalarna.
Och för mig hade OA 116 alltid varit HÖGTALAREN par preference. Som jag drömt och längtat efter.
Så nu är jag på jakt efter ett par OA 50 som jag kan konvertera till punkt-fyra status. OA 116 är nu endast ett vackert föremål som jag inte längre trånar efter.
Sen är det möjligt att jag inte är så bra på att höra skillnader som många andra kan på planeten. Jag har aldrig hör någon skillnad på OA 14 med Y-konfiguration eller med den gamla originalkonfigurationen. Men just nu behöver jag inte bry mig eftersom lyssningen just nu sker med OA 12 med B 65 II och Obi 22.

[leifh]

Jag är benägen att hålla med momus när det gäller beskrivningen av OA50. Nu har jag inte 50.4 utan 50.3 men jag tror inte att skillnaderna är så stora. Tidigare har jag spelat på OD 11, OA12 och 14. Alla mycket trevliga högtalare som förmedlar musik på ett ypperligt sätt. Sedan några år tillbaka spelar jag på mina OA50.3 och jag tycker att de på ett utsökt förmedlar musikupplevelser inom alla genrer (även om mina preferenser finns inom jazz, klassisk musik och körmusik). Jag har haft möjligheten att lyssna på betydligt dyrare högtalare i hemmet (bl a Guru QM10 och QM60, 23000 resp drygt 80000 SEK). Dessa ger också fina musikupplevelser men dock inte till den grad att jag är benägen att inteckna huset för ett inköp.

Trots att OA50 är mera "riktade" i sin ljudåtergivning (bl a beroende på konstruktionen) tycker jag att de ger en mer "ärlig" ljudbild än t ex OA12 och 14. Scenariot är brett och stort och jag får en bestämd känsla av att nu sitter jag i Vånga kyrka eller i Berwaldhallen. En del menar ju att OA50 ger en "låg" ljudbild beroende på sin relativt låga konstruktion. Jag har emellertid inte besvärats av detta. Mycket är beroende på att jag tror att jag har ett ganska bra lyssningsrum. Dessutom har jag aldrig riktigt förstått det där med letandet efter sweet spot. Min favorit spot varierar och det fina med OA50 är att man kan lyssna på musik i hela rummet. Jag har läst någonstans på planeten att Stig C ofta satt litet snett i förhållande till sweet spot. Och det är väl det som är essensen med arthoakustiska högtalare. Man väljer lyssningsplats där det är skönt att sitta.

Nu har jag ju egentligen halkat vid sidan av vad tråden handlar om - skillnaden mellan OA12 och 14 - och i stället landet i en lovsång av OA50. Vilka slutsatser initiativtagaren till denna tråd vill dra av detta överlämnar jag till honom.