När vi nu har koll på lådornas avstämning i 70- och 80-talsmodellerna - med undantag för det bestående mysteriet att uppgifterna i broschyrerna från 80-talet inte stämmer med verkligheten - blir alltså nästa steg i detta lilla forskningsprojekt att se hur lådor och element samverkar.
För det behövs elementens T/S-parametrar. Då stöter man på nästa lilla mysterium: inga uppgifter finns! Det är mycket egendomligt att T/S för SC165 aldrig publicerats. Alldeles säkert sitter SSC med uppgifterna men väljer att behålla dem. Ännu underligare är att det nyaste ersättningselementet, B65oaII, hos Hifi-Kit har några av T/S-parametrarna i katalogen - men de stämmer heller inte. De är helt tagna ur luften. Inte ens en så enkel sak som elementets vikt är korrekt! Vem är det som skojar med oss?
Nu är det lyckligtvis så att T/S kan mätas. Det är inte alldeles enkelt men flera har gjort det, jag också. Så här är det:
SC165 typ I och II och III är samma element i detta avseende. T/S är följande.
DC-resistans för 5,3ohm-varianten: 4,5ohm; för 8ohm: 6,6ohm; för 16ohm: 13ohm.
Rörlig massa: 14g (+-1g individuell skillnad)
Resonansfrekvens: 44Hz (+-2Hz individuell skillnad)
Känslighet 89,5dB
Qms 3,34
Qes 0,44
Qts 0,39
Cms 0,93 mm/N
Vas 23,5 l
Bl 7,6 N/A
SC165 typ IV till och med det nuvarande B65oaII är i sin tur samma element i detta avseende. Men de skiljer sig ganska mycket från de föregående typerna. De är i själva verket ett helt annat element men i ett kompatibelt chassie. T/S är följande.
DC-resistans 5,5ohm
Rörlig massa: 15,5g
Resonansfrekvens: 48Hz
Känslighet 90,3dB
Qms 1,94
Qes 0,41
Qts 0,34
Cms 0,71 mm/N
Vas 17,3 l
Bl 7,9 N/A
Intressant att veta är att de numera genomanalyserade T/S-parametrarna är en uppfinning (upptäckt?) från början av 70-talet av gubbarna Thiele och Small. När Stig designade 70-talsmodellerna var alltså inte hela den uppsättning ekvationer som definierar ett element klarlagda. Det var för honom säkert ett oerhört omfattande mätande och räknande och experimenterande för att förstå elementets samspel med lådan. Basreflexprincipen däremot var klarlagd sedan 30-talet.
Numera kan vilken nolla som helst köpa ett simuleringsprogram, mata in T/S för ett element, lådans volym, rörets längd och diameter och se resultatet. Det är vad jag gjort. Nästan taskigt mot Stig, som måste räkna i veckor för att få fram detsamma, sannolikt med mycket sämre tillförlitlighet. Programmet heter Basta och väger också in effekten av ett tiotal andra parametrar såsom lådans dämpning, baffeleffekten vid rörets mynning, verkan av rummet etc.
Då är nästa fråga hur en bra anpassning ("alignment") mellan låda, port och element ska se ut? Det finns oändligt komplicerade tumregler och kvoter att använda, jag ska inte trötta med någon teori alls - och påstår mig inte behärska den. I sådana lägen finns en superbra metod:
reverse engineering. Man tittar på hur anpassningen ser ut i påtagligt lyckade konstruktioner. Om man gör det så ser man alltid ungefär detta:
Den svarta linjen är den totala effekten. Den ska naturligtvis vara jämn så långt ner i frekvens som möjligt. Den blå linjen är elementets utstrålning framåt, den streckade blå är portens bidrag och den streckade gröna är elementets impedans. Tricket är att få elementets resonans och portens resonans att precis samverka så att de kompletterar varandra. Om avstämningen är för låg får man en hängmatta mellan resonanserna, om den är för hög förstärker de varandra och man får en överdriven bas. Dessutom ska portens resonans inte bidra för mycket eftersom det ger en dålig transientförmåga. Stor resonansvillighet betyder tröghet i att starta och avsluta svängningen vilket ger en bullrig och otydlig bas. Energikurvan måste falla av redan över portens resonansfrekvens, den får absolut inte ha en topp där. Här finns oerhört mycket att läsa på, men vi skulle som sagt fuska genom att använda reverse engineering. Notera alltså bara att om det ser ut sådär så är det en väl anpassad kombination.
Då är det dags att börja granska högtalarmodellerna, jag tar dem en i sänder, från OD11 till OA52.