De förstärkare som sitter i Beolaben är inte digitala. Det är förstärkare som går i klass-d (pwm modulerade saker). Majoriteten av alla klass-d-förstärkare är helt analoga och så även de som sitter i Beolab5. Det finns dock ett fåtal klass-d-förstärkare som är helt digitala, exempelvis Tact och Tripath, men dessa har normalt rätt stora problem med upplösning uppåt i frekvens, stor påverkan av utgångsfiltret och urusel PSRR.genell wrote:Digitalförstärkare är ju en mycket tilltalande idé då man med sådana också lämpligen kan sköta tonkurveutjämning och delningfiltrering digitalt, vilket kan ha sina fördelar. Om man har digital signalkälla kan man ju minimera brus och andra nackdelar genom att DA-omvandla det sista man gör. Som jag nämnt ovan kommar jag dock inte att utreda just denna aspekt. Den är ju en hel tråd i sig.Däremot så kan man ju prata lite om hur den skall vara konstruerad i övrigt. Trevägs är nog givet med kanske med digitalförstärkare, kommer att finnas likheter med Beolab5 kanske?
Stig labbade även med slutna lådor men valde basreflex av den enkla anledningen att man får mest ljud per krona. Det gällde på 50-talat när han övergav de slutna lådorna och det gäller fortfarande. Fysiken har ju inte ändrats sedan dess.
Basreflex eller sluten lådaJag vet ju förstås inte säkert, men jag skulle gissa att anledningen till att Stig Carlsson använde basreflex i början av sin karriär var för att få tillräckligt med bas ur de element som fanns att tillgå. Senare var det nog för att hålla nere storlek på låda och element. Basreflex är, skulle man kunna säga en "nödlösning", eller kanske ett "smart trick". Eftersom frågan kom upp så tänkte jag gå igenom lite "baskunskap" (heh, hrm...) nedan.Jag tyucker nog att man skall bygga högtalaren som basreflex för att det är så grundläggande i Stig Carlsson samtliga konstruktioner.
Svårigheten med att utgå ifrån de OrthoAkustiska principerna är att det finns flera olika lösningar som har helt olika syften. De första högtalarna kolboxen bl a var gjorda för de speciella förutsättningar som monouppspelningar har och är kanske inte helt lämpliga att använda för stereofonisk uppspelning. Först på 70-talaet så förändrades högtalarna så att de gick med bättre resultat att använda sterofoniskt men fortfarande var de gjorda för att få ett visst sound snarare än att vara en akkurat ljudförmedlare. Lösningen på det senare kom först med de moderna OA-51 (och dess efterföljande derivat).AmbitionsnivåUtmärkt idé! Jag komer strax att börja vifta med pekpinnar och tavelkritor, men först presenterar jag här min ambition.Innan man ger sig i en allt för detaljerad disskusion bör man nog bestämma principer och ambitionsnivå.
Eftersom det som slog mig först var den tjusiga designen tänkte jag hålla mig till samma form som föregångaren. Eftersom finessen med Carlssons högtalare är de Orto Akustiska egenskaperna tänkte jag också hålla mig till dem. Dock tänkte jag försöka dissikera vad som ligger bakom dessa teorier och se hur man bäst kan nå det mål Ortoakustiken strävar mot med moderna medel. Det finns kanske en anledning till att kolboxen och OA52.3 inte är identiska. Kan man, alltså, nå till samma (det vore kanske övermodigt att tro att man skulle nå till något bättre) ljudkvalitetsmässiga nivå som OA52 eller kanske 58 (eller 60) presterar, med "begränsningen" att man använder sig av kolboxlådan?
Ska man ta sikte på en design som var i stora stycken optimerad för ett visst sound så blir man rätt låst vid det. Inte mycket att göra åt (fast vissa saker kan man ju göra ) bara man är medveten om det. Att ens nå upp till någon av de ljudkvaliteter som 80-talarna har är därmed rätt omöjligt. Men att nå upp till 70-talsnivå är säkerligen inga problem.
Man tappar normalt ingen energi alls om man ställer något hårt föremål i vägen där 'molekylerna har mest fart'. Energin kommer antingen att studsa tillbaka (luftmolekylerna struntar faktiskt i om de studsar mot 'väggmolekyler' eller andra luftmolekyler) eller ledas in i väggen i form av en vågrörelse där. Den senare är dock ungefär 1/1000 av ljudenergin i luften. Dessutom så är det inte så att (det man kan uttyda att du avser med en resonans) studsar lättare (och därmed ger mindre ljudenergi in i väggen) utan i själva verket precis tvärtom! Men detta är lagom ointressant i rent praktiskt bruk. Där kan man anse att alla frekvener (så länge de inte sammanfaller med resonanser hos väggen) studsar precis lika bra.2: Mitt emellan två områden med högt tryck där molekylernas hastighet är som störst måste luften kunna röra sig. Om man bromsar den, kommer man att minska ljudvågens energi och alltså 'sänka nivån'. Det är så absorbenter fungerar. Om man ställer något i vägen, som t.ex. en vägg, kommer molekylerna att krocka med väggen och därmed tappa en del av sin energi (som i stället blir värme). Med sin kvarvarande energi rör de sig sedan åt något annat håll. Om vi iställer sätter väggen precis där trycket är som störst tappar inte ljud så mycket energi, eftersom luften inte rör sig så mycket just där. Luften behöver alltså inte byta håll mitt i rörelsen. Detta innebär att just den frekvensen studsar lättare än andra.
Eh, nej. Det sker ingen repellerande eller attraherande verkan i ett normalt element. Kraften sker vinkelrät mot magnetfältet nämligen.
En högtalare har en 'motor'som består av talspolen som rör sig i ett magnetfält. När man skickar ström genom talspolen attraheras eller reppeleras den av det konstanta magnetfältet och svängen följaktligen framåt eller bakåt.
Eh, nej. Det är inga större problem att fixa en högtalare som återger ljud under resonansfrekvensen. Det kunde Stig bl a.1. En högtalare kan egentligen bara ge ljud ifrån sig över sin resonansfrekvens. En tillräckligt låg resonansfrekvens är alltså viktigt.
Inte ens i princip är det så eftersom Qts är sammansatt av Qes och Qms och spetsigheten på impedanskurvan beror enbart på värdet av Qms. Det innebär att ett element med hög mekanisk dämpning men låg elektromagnetisk kan ha samma Qts som ett element med hög elektromagnetisk dämpning och låg mekanisk dito. Det senare elementet har däremot en större puckel i impedanskurvan.2. Den totala dämpningen hos högtalaren är viktigt för att veta om högtalaren låter mycket med vi sin resonansfrekvens än vid andra frekvenser. Man brukar kunna läsa ett värde som heter Qts i tabellerna. Det tala i princip om hur spetsig toppen på impedanskurvan är.
Ovanstående gäller, bör man påpeka, enbart i området där man unyttjar resonansen till ljudalstringen. För det masskontrollerade området därutöver så spelar dämpningen i principingen roll alls.Ett lågt Q-värde innebär att högtalaren är 'snäll' och svänger ungefär lika mycket över hela frekvensområdet. Det får man av hög dämpning. Ett lågt högt Q-värde ger hög ljudnivå vid resonansfrekvensen och lägre nivå vid andra frekvenser. Det får man av låg dämpning. Hög dämpning innebär också att mycket energi går bort som värme och lämnar en mindre del till att bli ljud. Detta är vad som kallas låg verkningsgrad. Vi vill alltså ha ett element som har lagom mycket dämpning.
Ett synnerligen bra argument för att inte köra med sluten låda oxå.Distorsionen är större ju större amplitud vi svänger med. Högtalare som är så kallade långslagiga brukar ha lägre distorion eftersom man byggt dem så att de skall kunna svänga med stor amplitud. En finess med Orto Akustiken som jag nämnde förut är lägre distorsion. Det beror på att genom att ta hjälp av rummet för att spela låga frekvenser behöver inte amplituden hos svängningen i högtalaren vara så stor och då drabbas vi inte lika mycket av olinjäritet.
Stig hade inga problem att fixa filter till denna dubbelpuckliga impedanskurva i ex OA116 och OA2212. Tycker man det är knepigt så kan man göra det enklare för sig och köra med helt analoga aktiva filter. Då blir problemet obefintligt. Att man behöver 'avancerade' filter för att i viss mån kompencera för det är helt enkelt inte riktigt sant.I kolboxens fall skulle jag tro att vi kommer tillräckligt långt ner även med sluten låda. Det har fördelen att systemets impedans intevarierar lika mycket som för en basreflexlösning som ju har två ihopkopplade system som vart och ett har varierande impedans. Dock är även detta något man i viss mån kan korrigera om man har avancerade (digitala) filter.